Drottning Margaretas historia

Föreningen Norden har utsett en boken Drottning Margaretas historia skriven av blekingeförfattaren Margareta Skantze till sin årsbok 2015. 

Att boken utsetts till årsbok 2015 av Föreningen Norden betyder mycket, säger Margareta Skantze. Det innebär för mig en marknadsföring av boken och att jag når fler läsare och förhoppningsvis blir den översatt till danska och norska. Det betyder också kontakt med bibliotek och skolor och det  och boken får också en studiehandledning. Boken handlar om drottning Margareta som föddes 1353 som yngsta dotter till Waldemar Atterdags och Helvig av Slesvig.  Vid två års ålder blir hon moderlös och uppfostras sedan av Märta Ulfsdotter, en dotter till den heliga Birgitta. Vid tio års ålder gifts hon bort med kung Håkon av Norge. Margareta förknippas framför allt med styret av Kalmarunionen som bestod av nuvarande Sverige, Danmark, Norge, Island och Grönland. Och hon var väldigt viktig för Sydsverige och Blekinge säger Margareta Skantze. Hon hade en rad politiska mål. Ett av dem var att hon ville bryta med den starka ekonomiska och politiska dominansen från den tyska Hansan. Och då satsade hon på inhemska handelsstäder, till exempel Ronneby. Bokens omslagsbild kommer från Ronneby kyrka. I Drottning Margaretas historia porträtteras också  en rad av Margaretas förmödrar, bl. a. den heliga Birgitta, som verkat för fred och försoning i Europa. Drottning Margaretas historia är rikt illustrerad, men tyvärr saknas litteraturförteckning.

På mannens villkor

Man skulle helst inte vilja tro att förhållanden, som dem journalisten Jenny Nordberg beskriver i  
De förklädda flickorna i Kabul, finns. Men det gör de uppenbarligen. Jenny Nordbergs bok är mycket informativ, upprörande och viktig. Hon måste ha ägnat åtskilligt arbete åt den. Hon backar upp sina praktiska erfarenheter med referenser till forskarrapporter och vetenskapliga arbeten. Trots mycket stöd utifrån har det inte hänt mycket i Afghanistan, som ligger i bottenläge på Human Development Index. På  Transparency International´s korruptionsindex ligger Afghanistan längst ner. Det hela börjar med att Jenny Nordberg intervjuar Azita, en kvinnlig parlamentsledamot, och upptäcker att en av hennes flickor är förklädd till pojke. Det höjer familjen anseende i alla avseenden och flickan får några år i frihet. När puberteten inträder blir pojken i all hast flicka igen. Då är det  är slut på friheten i alla bemärkelser eftersom flickan ofta gifts bort ganska snart dessutom. Jenny Nordberg får kontakt med flera sådana här s. k. basha posh. Några av dem är starka och oppositionella och tar striden för att få fortsätta att leva som män. De väljer bort äktenskap och barn. Dessa starka flickor har alla en stöttande fader. Azita arbetar för den fattiga nordvästra del av Afghanistan som hon kommer ifrån. Hennes svärmor var elak mot henne; hennes man slår henne och har dessutom en första hustru och en dotter. Azita kommer till Kabul med familjen. Hon försörjer mannen, som kräver ekonomisk ersättning även när Azita är arbetslös. (Till saken hör att när ett giftermål ingås lovar mannen att försörja sin familj.) När Jenny Nordberg träffar Azitas svärmor berättar denna att det är mannen som ligger bakom Azitas framgångar. 
Azitas egen far hade tänkt sig att hon skulle bli läkare. Men när kriget bröt ut fick han panik och gifte bort Azita med sin obildade brorson. Azita är på det klara med att de ekonomiska förhållandena måste förändras för att kvinnorna också ska få berättigat politiskt inflytande.
Jenny Nordberg har själv problem med att sudda bort ansikte och kropp, inte ta för långa steg, se människor i ansiktet eller gestikulera när hon pratar.  Jag sträckläste De förklädda flickorna i Kabul. Den är så bra.

Ingens mamma

Tolv barnfria kvinnor berättar om sina sina tankar. Mycket intressant och tänkvärt, men jag skulle önskat mig ett annat ord än barnfri. Jag kan förstå att barnlös inte är något bra ord heller, men barnfri? 
I vilket fall som helst så berörs existentiella, etiska och moraliska frågor som borde diskuteras mera. Redaktör för Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet är Josefine Adolfsson som i sitt inlägg berättar om att hon redan som liten hos skolsyster betraktades som framtida barnaföderska; ett kärl, en livmoder.
Är det något fel på en kvinna som inte vill föda barn; inte längtar efter barn? Varför anser sig somliga ha rätt att komma med kommentarer: "Men nu ska ni väl....?"  och "Nu måste ni väl skaffa ett syskon...?" Och alla som inte har barn som inte anses ha familj och därför får arbeta mellandagar och välja sommarsemester sist. Ska de som har inte har barn behöva hjälpa till att betala allt vabbande och konstgjorda befruktningar? I USA finns ganska aggressiva rörelser mot favoriserandet av barnfamiljer, men här i Sverige har vi en mera solidarisk syn på det här med att betala skatt.
En kvinna i ett mycket väl fungerande samkönat förhållande berättar gripande om hur detta med barn eller inte håller på att spräcka förhållandet. Den ena kvinnan hade ett barn som sin högsta önskan medan den andra absolut inte ville ha barn. De beslöt sig för att gå utanför sin tvåsamhet och anlita ett annat par i ungefär samma läge. Kvinnorna som inte ville bli mammor fick bli extraresurser. Okonventionellt, ingen vet hur det kommer att fungera, men det förefaller vara ett bra försök. 
Lena Andersson, nybliven August - pristagare, talar om den biologiska viljan att reproducera sig; om en genernas tyranni. Finns det någon sorts plikt att föra släkten vidare?
Josefine Adolfsson säger att Ingens mamma inte är ute efter rätt eller fel. Men det finns vissa frågor som måste ställas. Och det finns olika sätt att leva.

Nio kvinnor - nio liv

Saga och Pauline i Alltings början av Karolina Ramqvist talade mycket om feministisk litteratur.
Nio kvinnor - nio liv (Prisma 1977) var en av titlarna.
Så här står det i förordet:
"Den här boken handlar om Elisabeth, Lena, Ingela, Eva, Molly, Birgitta, Ebba, Inga - Lisa och Si. Tillsammans är vi Aurora - en lokalgrupp i Grupp 8. Vi är ett arbetskollektiv och det är naturligt för oss att uttrycka oss tillsammans. I andra sammanhang än i kvinnorörelsen skulle vi verka mycket olika. Vi har olika bakgrund, olika yrken, olika många eller inga barn, är gifta, skilda samman - eller ensamboende. Vi är födda under 30 - , 40 - och 50 - talen. Vi skulle kunna vara varandras mödrar och döttrar. Men vi är varandras systrar, för det är det som räknas i kvinnorörelsen.
Auroras sammanlagda ålder är 318 år. Aurora har 14 barn från 4 till 18 år.  Vår livserfarenhet är utan gränser. Våra möjligheter likaså. Vi är en del av den nya kvinnorörelsen --- För många av oss i Aurora innebar det en genomgripande  förändring i våra liv när vi gick med i kvinnorörelsen. Vi vill berätta vad det betytt och betyder för oss: i vårt arbete, i förhållande till män och barn och andra människor. Och allra viktigast: för vår uppfattning av oss själva och för vår tilltro till vår egen förmåga. Processen är lång och vi har bara börjat. Kvinnorörelsen har gett oss en ny identitet som ömsom svaga, ömsom starka, men kämpande kvinnor.
Kära systrar. Det är oss det gäller nu!" 

Sist i boken:

Några av Grupp 8:as viktigaste paroller

Arbete åt alla
Nej till låglön - lika lön för lika arbete
6 timmars arbetsdag med full lön för alla
Bra och gratis daghem och fritidshem för alla
Fackmöten på betald arbetstid
Fler kollektivhus
Krossa kapitalismens porrindustri
Kamp för kvinnans frigörelse - kamp för mänsklighetens frigörelse - kamp för socialismen
Ingen kvinnokamp utan klasskamp - ingen klasskamp utan kvinnokamp

Intressant läsning om ett gäng kvinnor och deras samlade livserfarenheter; arbete, gräl, diskussioner, förhållanden och läsning. Ett tidsdokument dessutom.

Dömd och glömd

Bilden är lånad av umeateaterforening.se

I dagens SvD kan man läsa en intervju som Karin Thunberg gjort med Sveriges nyaste litteratursällskap. Fem kvinnor i Härnösand har beslutat sig för att lyfta fram Alfhild Agrell (1849 - 1923) ur glömskans djup. Nio av tio författarsällskap i Västernorrland är tillägnade män, men nu har Laura Fittinghof alltså fått sällskap av ytterligare en kvinna..
Under några år på 1880 - talet var Alfhild Agrell vår mest kända dramatiker tydligt influerad av Henrik Ibsen. Hon skrev dessutom noveller och humoristiska berättelser under pseudonymen Lovisa Petterkvist. Åttiotalets kvinnofrågor rörde äktenskap, kärlek, erotik och kvinnans rättigheter.
Som en kuriositet kan nämnas att Alfhild Agrells dramer kritiserades i en artikel om "indignationslitteratur" som ingen mindre än Stella Kleve (senare Mathilda Malling) skrev i tidskriften Framåt. Inom kort fick hon själv samma sorts kritik för sin novell Pyrrhusseger.
Alfhild Agrell gifte sig med grosshandlaren Per Albert Agrell - om av kärlek eller som försörjningsmöjlighet är okänt. De skildes efter 27 års barnlöst äktenskap. Strindberg ansåg att Alfhild Agrell var en onaturlig kvinna som inte kunde föda barn. Georg Brandes benämnde henne fågelhjärna...
Men Alfhild Agrell önskade sin f. d. man en ny hustru som kunde puttra lite lagom i stället för att hela tiden koka över. Läs hela intervjun HÄR
Dömd och glömd är titeln på Ingeborg Nordin Hennels biografi om Alfhild Agrell.
I Författarnas Litteraturhistoria II skriver Barbro Werkmäster en uppsats om Anne Charlotte
I Den svenska litteraturen (red.: Lars Lönnroth och Sven Delblanc) får ovannämnda damer plus Victoria Benedictsson en ras. Tillsammans...
 

Borttappad historia

Vägen till henne. Om kvinnans försvunna historia är titeln på en bok av
MARGARETA SKANTZE som kom ut 2010. 
I tisdags kunde man höra Margareta Skantze tala om Vägen till henne på Tyringe bibliotek. Trots fallerande teknik genomfördes föredraget lika engagerat som elegant och intressant. Margareta Skantze har läst kolossalt mycket - det ser man på den innehållsrika och aptitliga  litterturförteckningen - och också rest mycket och besökt muséer, bibliotek och gallerier runt om i världen. 
Hon följer kvinnans väg genom tiderna ; tar upp olika kulturers gudinnekult och ägnar mycket utrymme åt Maria - kulten och hur den har förändrats under två tusen år. Varje kultur har sin Maria - bild.
Förresten så är Josef en utmärkt modern manlig förebild, enligt Margareta Skantze.
Det var i militärstaden Karlskrona som Margareta S inledde sitt feministiska engagemang. Mötet med de manliga strukturerna i staden och Elin Wägners Väckarklocka blev avgörande för henne. Elin W har fortsatt att vara en följeslagare och ett rättesnöre för Margareta S.
"Det talas så mycket om de manliga autodidakterna, men ingen nämner att Elin W också var självlärd", säger Margareta. Hon hade velat läsa filosofi, men det fick hon inte för sin far. Han tyckte att hon skulle arbeta på hans kontor. (Som en  ödets ironi hamnade hon på stol nr 15 i Svenska akademien och efterträdde filosofen Hans Larsson.) 
I Väckarklocka (1941) talar Elin Wägner om sitt idealsamhälle som ett syskonsamhälle där män och kvinnor skulle samverka. Elin Wägner var essentialist; hon påpekar att kvinnan har så annorlunda existentiella livsval än mannen. Om man jämför med Simone de Beauvoir - som var existentialist - som avskydde de kvinnliga kroppsfunktionerna och egentligen var kvinnofientlig. Man föds inte till kvinna; man blir det. Könet som social konstruktion, alltså.  
Margareta Skantze har följt sin egen kursplan och egna personliga prefernser i arbete med Vägen till henne. Författarens/föreläsarens egen entusiasm smittar alltid av sig på läsaren/åhöraren. Tisdagens arrangemang blev ännu en bekräftelse på den regeln
   

Älskande par

Nu är Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen i sju delar slutläst. De två sista delarna Bröllop på Ekered och Av samma blod bjöd på samma slags dramatiska händelser som de tidigare delarna; farsartade scener, humor ibland, men allra mest  själslig ensamhet och köttets lust. Alla går omkring och är olyckliga och väntar på något eller någon(Bröllop på Ekered).

I Av samma blod dyker det upp okända släktingar och familjehemligheter kommer i dagen. Angela och Petra står där mitt i röran som en sorts nav som allt rör sig kring. Författarinnan gör en summering. Slutet blir kanske inte det man förväntat sig med ledning utav den tidigare berättelsen.

Nu väntar Anna Williams nyutkomna Krusenstjerna - biografi, Från verklighetens stränder.

Blotta käll - och litteraturförteckningen s. 572 - 644 - rena guldgruvan för den som är intresserad av kvinnohistoria i allmänhet och Agnes von Krusenstjernas i synnerhet - kunde motivera ett inköp. Jag funderar på saken.

Ulla Britta Ramklint har skrivit en bok med titeln Fem kvinnor som förändrade världen. Ett koncentrerat och personligt kapitel handlar om Agnes von Krusenstjerna och hennes familjehistoria med psykisk sjukdom och självmord och hur A v K i unga år drabbas av hysteriska svimningsanfall och så småningom åker ut och in på sjukhus. Men hon skriver, reser och gifter sig med kritikern David Sprengel som kommer att ägna sitt liv åt att underlätta livet för hustrun.

Mai Zetterlings film Älskande par kom 1964 och spänner över hela von Pahlen - serien. Rollistan är otrolig. Eva Dahlbeck som överdådig överklasskvinna, Harriet Andersson - glad, tankös och gravid, Gunnar Björnstrand som cynisk kvinnoläkare, en ung  Jan Malmsjö som framgångsrikt spelar en charmerande lymmel, Gunnel Lindblom som lömsk, bitter, barnlös arrendatorsfru. Anita Björk är en utmärkt Petra von Pahlen medan jag inte tycker att Gio Petré är den mest lyckade Angela von Pahlen och Hans Strååt är en lite väl åldrad Thomas Meller, men de får duga.

Mycket saknas naturligtvis i den nära nog två timmar långa filmen, men jag tycker ändå att den fungerar förvånansvärt bra.

Nu återstår att jaga upp Amorosa, Mai Zetterlings film från 1986, om paret Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel.

Den röda rullgardinen

Kvinnogatan 1930 Fröknarna von Pahlen II 
Agnes von Krusenstjerna hade för avsikt att i sina romaner
"... säga sanningen - sanningen om kvinnorna"
Och det gäller inte minst sanningen om kvinnors sexualitet. Hon har god hjälp av den uppmuntrande maken David Sprengler. Däremot blir det ett fasligt liv bland kritikerna och till och med det liberala förlaget Bonniers ryggar.
Kvinnogatan formligen jäser av kvinnlig sexualitet - utlevd, undertryckt, medveten och omedveten. Angela von Pahlen med de svarta ögonen och det superblonda håret går på hushållsskolan Prästkragen i Strängnäs. Hennes bästa vän är den pojkaktiga Stanny Landborg som har en mor som är som en piraya. Fru Landborg äter sina barn och försöker skära av dem från den övriga världen. De två sexualfientliga ungmörna Henrika och Fredrika Strussenhielm- Rien och Diken - driver skolan för sin försörjning; inte av kärlek till de unga eleverna. De blandar samhällsklasserna i modern demokratisk samhällsanda, men när det kommer till sovsalarna delas flickorna. Någon måtta får det vara på demokratin. Hjälplärarinnan Bell von Wenden har ett förflutet som ingen skulle kunna gissa sig till. Den storögda Angela blir föremål för Bells intresse.
Linnéa från landet är den rejäla, rådiga, friska livskraftiga i skaran. Hon är Angelas favorit - näst Stanny. Men Linnéas kvinnoöde straffar sig.
Rullgardinen i Angelas sovrum är röd. Hon har lämnat barndomens blå bakom sig.

I Höstliga skuggor. 1931. Fröknarna von Pahlen III rasar Adèle, arrendatorns sexuellt frustrerade hustru, som ger alla känslor av obehag. Hon speglas i den svala, mörka, behärskade Petra von Pahlen som nu är 33 år och börjar ge upp tanken på man och barn. Kanske beror det på att hon inte har modet?
Moderskap och barnafödande belyses ur olika synvinklar; även från den cyniske kvinnoläkarens håll.
Agnes von Krusenstjerna själv hade ett missfall 1924 och förblev därefter barnlös.
Relationer och personer glider om varandra och i varandra. Fri kärlek ställs emot det traditionella äktenskapet. Dramatiken har skruvats upp sedan Kvinnogatan. Även i Höstliga skuggor lyfts det religiösa bigotteriet fram till allmänt beskådande.
Några av personerna i romanen känner också höstens skuggor falla över sig.
Agnes von Krusenstjerna är en skicklig psykolog, men förmodligen har hon ingen större insikt i skötseln av en gård på landet - mera än att det kan behövas en arrendator och en ladugårdskarl...
Nu väntar Porten vid Johannes. Det här blir sträckläsning. Något annat är inte möjligt.

Starka kvinnor i Japan

Monica Braws senaste bok handlar om några starka kvinnor i Japan. Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt är titeln.
Den kompletterar hennes tidigare bok om Japans historia, Trollsländans land (ett gammalt namn på Japan). När den var klar tyckte hon att det saknades något  och det var kvinnorna. Nio kvinnor från kejsarinnan Komyo på 700-talet till   sångerskan Misora Hibari, som levde till 1989. Alla har de haft stor betydelse i Japans historia - och är fortfarande kontroversiella.
2011 reste Monica Braw till Japan för att besöka de platser där kvinnorna levt och verkat. Så besökte hon till exempel den lilla undanskymda gravplats bakom templet i Anyoin där Hojo Masako, nunna och shogun, fått sitt sista vilorum efter ett stormigt liv med många klanstridigheter.
Hon var hustru till Japans förste shogun, Minamoto Yoritomo. Efter hans död var det hon som i praktiken tog upp hans fallna mantel och när sonen Yoriie fick makten var det hon som fick se till att styra.
En annan kvinna, Hosokawa Gracia, var kristen och gift med en samuraj; Kasuga No Tsubone var amma i en högt uppsatt familj, vilket var en väldigt viktig post.
Det gällde inte bara att föda barnen lekamligen utan också att sköta karaktärsdaningen. En annan kvinna är feminist (inspirerad av Ellen Key!); åter en annan pionjär inom skolans område.
Kusumoto Ine blev den första att utöva västerländsk läkekonst. Hon var dotter till en tysk man och en japansk kvinna.
Kejsarinnan Komyo Kogo var inte bara mäktig. Hon var god också och en utmärkt sjuksköterska. Bland allt annat utformade hon de första nunnetemplen som sedan blivit viktiga inom buddhistisk tradition
Min speciella favorit bland kvinnorna är naturligtvis Murasaki Shikibu. Hon var författarinna och skrev berättelsen om Genji, världens första roman, och en dagbok. Hon satt i templet Ishiyamadera och skrev och tittade ut över Biwa - sjöns vatten.  
Dagboken tillkom efter det att Murasaki Shikibu blivit hovdam hos kejsarinnan Shoshi, efter Berättelsen om Genji. Dagboken är inte en regelrätt dagbok utan mera en sammanställning av minnesbilder.
Monica Braw öser ur sin kunskaps outtömliga brunnar. Varje porträtt sätts också
in i sitt historiska sammanhang. Jag blir glad av dessa nio nya bekantskaper. Ja, åtta då, Murasaki Shikibu och jag känner varandra sedan tidigare...

Tecknet för kvinna

-.