Att återvända

Hisham Matar var nio år när hans familj tvingades i landsflykt från Tripoli i Libyen till Kairo i Egypten. Fadern var motståndare till Muammar al - Gaddafi som tagit makten i Libyen 1969 och styrde med järnhand under fyrtiotvå år. "Det finns inga alternativ", sa han, och gick skoningslöst fram emot sina meningsmotståndare. 1990 kidnappas Jaballa Matar och återfinns senare i det fruktade helvetesgapet,  Abu Salim - fängelset där dissidenter torterades, frös, svalt och ofta försvann för gott.  Därefter hördes han endast av vid ett par tillfällen innan det blev alldeles tyst. Medfångar sade sig ha sett honom så sent som 2002. Hisham Matar, som befann sig i London för studier när fadern fördes bort,  har i alla år och på alla upptänkliga sätt försökt få veta sanningen om faderns öde. Han har vänt sig till styrande i Libyen, Egypten och Storbritannien och bett om hjälp. Han har skrivit trehundra brev till makthavare i Libyen och Egypten utan att få så mycket som ett enda svar. Samtal med Muammar Gaddaffis son, Saif al - Islam, ledde inte heller så långt. Men han lyckades få ut en del farbröder och kusiner som suttit fängslade i tjugo år. Visserligen efter det att de skrivit under en offentlig ursäkt. Hisham Matars självbiografi, Att återvända,  inleds med att han, hans mor och fotograferande hustru Diana är på väg till Tripoli år 2012. Efter mycken tvekan har han bestämt sig för att återvända. Det Libyen han möter är naturligtvis mycket förändrat, men språket och sedvänjorna är han väl förtrogen med. Han går runt och hälsar på släkten. Att återvända är en mycket maskulin bok. Det är herrarna som träffas och samtalar. Allt sker på männens villkor. Skildringen av jakten på och längtan efter en fader är som en besatthet för Hisham Matar, vilket han också är medveten om själv. Boken är mycket gripande; skriven på ett poetisk språk  med många kloka tankar. Hisham Matar jämför sig med Odysseus´son Thelemachos som ständigt längtar efter sin far. Det finns över huvud taget många litterära allusioner i Att återvända. Samtidigt som familjen Matars historia berättas får en god inblick i Libyens nutidshistoria. 2017 fick Hisham Matar det 101:a Pulitzerpriset för The Return i kategorin biografi/autobiografi.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

En smakbit på söndag

"Det var tidig morgon, mars 2012. Min mor, min hustru Diana och jag satt på en golvfast stolsrad i en vänthall på Kairos flygplats. En högtalarröst meddelade att flight 835 till Benghazi förväntades avgå i tid. Mor kastade oroliga blickar på mig med jämna mellanrum. Diana såg också bekymrad ut. Hon lade en hand på min arm och log. Jag borde resa mig upp och gå en sväng, tänkte jag. Men min kropp var som förstenad. Aldrig förr hade jag känt en sådan förmåga till stillhet. Vänthallen var nästa tom. Där fanns bara en man som satt mittemot oss. Han var överviktig, såg trött ut och var kanske i femtiofemårsåldern. Det var någonting i sättet som han satt på - händerna knäppta i knäet, bålen lutande en aning åt vänster - som utstrålade uppgivenhet. Var han egyptier eller libyer? Skulle han på besök i grannlandet eller var han på väg hem efter revolutionen? Hade han varit för eller emot Ghadaffi? Eller var han kanske en av de där obeslutsamma som höll alla förbehåll för sig själva?"
Jag läste Ingen i världen av Hisham Matar för några år sedan och tyckte att den vittnade om en verklighet som var hel förkvävande, klaustrofobisk och paranoid. Författarens far försvann 1990 och sista livstecknet kom 1995. Hisham Matar har aldrig slutat att söka uppgifter om faderns öde. Nu återkommer han med en självbiografisk bok, Att återvända. Den ligger överst i min läshög.