En novell från Indien

En gammal kvinna plockar in sin slitna tvätt ifrån strecket eftersom det kommit ett moln på himlen. Det sänker sig en tystnad över nejden och långt borta börjar ett tungt regn falla. Den gamla kvinnan börjar tillreda en enkel måltid mer av gammal vana än av hunger. Det kommer fram att hon är ensam och att hon saknar sin gamle man som givit sig iväg för att övervaka reparationer  av ett hus som de fått av hans far. Det skulle ta tre veckor, men plötsligt blir det tre månader. Grannarna börja undra. Har han lämnat henne? En brorson kommer och säger att hennes man klagar över att hon gnatar på honom och att han aldrig får någon lugn och ro. Och att hennes mat är oätlig eftersom hon slutat använda både olja och ghee. Makens brev tyder också på att han njuter av friden där han bor intill ett Krishna - tempel. Matlagningen klarar han bra. Liksom den gången när den gamla kvinnan brutit benet och legat på sjukhus. Men hon vet ju bäst själv hur det såg ut i hemmet när hon kom tillbaka. Allt hade grott igen. Mer och mer kommer fram om deras gemensamma liv. De har en gemensam son och en sonson. Den gamle mannen kallar henne Mirus mamma. Och en upplever livet i gränden där den gamla kvinnan bor; ljudet av djuren, larmet från marknaden, lukterna. "Men vanorna som inarbetats under så många år är på något underligt sätt upprivna." Den gamla kvinnan glömmer att sprida kodynga för att binda dammet och att ta in vatten för natten. Också hon undrar om hon blivit övergiven för gott. Novellen heter Livet efter livet. Den är skriven av Anita Agnihotri och ingår i novell - och reportagesamlingen Dagar i Mahuldiha. Den här novellen passar på nr 30 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell av en författare från Indien.