Visar inlägg med etikett Ambrose Bierce. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ambrose Bierce. Visa alla inlägg

måndag 22 maj 2017

Halpin Fraysers död

Ambrose Bierce är ett författarnamn jag känner väl till utan att kunna placera det. Men nu har jag läst en novell av honom samt kollat lite fakta. Han räknas som arvtagare till Edgar Allan Poe fast mera svartsynt och cynisk och med en speciell humor. Han var det tionde av inalles tretton barn och bodde med familjen i Ohio. Hemmet var starkt religiöst. Bierce avskydde hela sin familj med undantag för en bror. Som journalist åkte han till Mexiko under inbördeskriget 1913 och avhördes aldrig mera. Bierce har inspirerat andra författare som Joseph Heller och Ernest Hemingway. Ibland räknas han som en tidig surrealist. Redan anslaget till novellen Halpin Fraysers död är olycksbådande: "I en skog en mörk midsommarnatt vaknade en man upp ur en drömlös sömn...". Han säger ett kvinnonamn: "Catherine Larue" av ingen anledning alls.  Trots att han fryser och ligger obekvämt somnar han om igen. Och nu är han inte drömlös längre. Han drömmer de mest hårresande drömmar; han känner skuld för något han inte vet vad det är. Och han vet att han måste sona detta något. Halpin föddes i Nashville, Tennesse, i en rik familj. Hans problem är att han har en moders hela uppmärksamhet och en faders totala försummelse. Modern - Kate, som han kallar henne - är mer som en flickvän. Här börjar en nog fundera på Oidipus - komplexet. När sonen meddelar modern att han tänker åka till Kalifornien bleknar hon, men vad kan hon göra. Hon har haft en illavarslande dröm, men sonen väljer att tolka den välvilligt. Halpin ger sig iväg.  I San Fransisco blir han shanghajad, men  fartyget går i kvav och först efter sex år blir besättningen räddad. Modern har naturligtvis inte suttit sysslolös under all denna tid. Deras vägar kommer att korsas igen men på vilket sätt kunde ingen utav dem förutse. Eller någon annan heller. Och absolut inte den skärrade läsaren. Halpin Fraysers död är en psykologisk spökhistoria med en mycket välspunnen intrig. Den är mycket kuslig och på något sätt alldeles logisk mitt i allt det spöklika och övernaturliga. Bierce är väldigt skicklig på att skapa obehagliga stämningar. Jag gillar språket med den ironiska tonen och det omsorgsfulla sättet att berätta som väl rimmar med innehållet.
Den här novellen får komma på sista plats, det vill säga nr 40 i Ugglan & Bokens läsutmaning Läs en novell II: Läs en novell som är den första i en novellsamling.