Bokbloggsjerka 31 okt - 3 nov

I bokbloggsjerkan för det här veckoslutet uppmanar  ANNIKA:
Har du några tips på liknande nyhetsbrev eller kanske en intressant sajt som boknördar borde kolla in? Kan handla om precis vad som helst, t.ex. böcker, prydnader, porslin etc?
Själv får hon varje vecka nyhetsbrev ifrån en sajt som heter Any new Books . Jag får nyhetsbrev ifrån några förlag och så har jag också tre mycket användbara sidor som jag använder ofta och som jag tycker borde vara användbara även för andra boknördar. Det handlar om ord.
1. Svenska Akademiens ordbok
    Den är en guldgruva om man är intresserad av ord och deras ursprung 
2. Svenska akademiens ordlista, som ju numera  speglar språket
3. Årets dagar. Högtider och märkesdagar tycker jag också är en intressant sida
 

Hannah Arendt

Margaretha von Trottas film Hannah Arendt (2012) lovar mer än den håller, tycker jag. Den behandlar egentligen Hanna Arendt, rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 och hennes bok Den banala ondskan och stormen omkring den. Vi får veta mycket litet om Hanna Arendts liv före och efter. Intressant i sammanhanget är att hon var filosofen Martin Heideggers favoritlärjunge och älskarinna och att hon efter landsflykten till USA var nära väninna till författaren Mary McCarthy, hon som skrev romanen Gruppen. Heidegger anslöt sig sig till NSDAP strax efter det att Hitler blivit dess ledare. Detta kom naturligtvis också att ligga Hannah Arendt i fatet när hon försökte förklara att Eichmann ingenting annat var än en byråkrat som var oförmögen till eget tänkande. Han gjorde de uppgifter som ålagts honom utan att tänka på konsekvenserna. Eichmann var en nobody som uttryckte sig med kanslispråk, tyckte Hanna Arendt. Många av hennes judiska vänner tog avstånd ifrån henne efter boken. De ansåg att hon försvarade nazismen. En som förstod vad hon menade var däremot hennes andre man, den marxistiske filosofen och poeten Heinrich Blücher, som var Hanna Arendts stora kärlek enligt henne själv i filmen. Hannah Arendt spelas av Barbara Sukowa som jag minns väldigt väl från Berlin Alexanderplatz där hon spelade Mieze. Mary McCarthy spelas av den tjusiga Janet McTeer som också spelar med i filmatiseringen av The Woman in black av Susan Hill.

Drabbande

Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Tematrio - Höstrysligheter

LYRAN
påminner oss om Halloween och undrar vad vi kommer att läsa för några hemskheter om spöken, vampyrer och annat skrämmande i helgen. Det är inte min starkaste gren, men en ny och två klassiker 
dyker upp ganska omgående.
1. Själlös  (2012) av Gail Carriger, (pseud. för Tofa Borregaard) tilldrar sig i 1800-talets London. Det är den första av fem böcker med den själlösa Alexia Tarabotti som huvudkaraktär. I den här serien förekommer en del övernaturliga varelser som vampyrer, varulvar, nyckelpigor och luftskepp. Tre av de fem titlarna är översatta till svenska.

2. Baskervilles hund (1902) av Sir Arthur Conan Doyle. Släkten Baskerville jagas enligt legenden av en stor spökhund. Sherlock Holmes avfärdar naturligtvis detta som nonsens, men när en man i släkten Baskerville dör ser man ett stort fotavtryck liket. Sherlock Holmes skickar Dr Watson till Baskerville Hall och Dartmoorheden i sydvästra England för att undersöka saken.
3. När skruven dras åt (1898) av Henry James. En ung guvernant kommer till en ensligt belägen herrgård i England för att ta sig an två föräldralösa barn, som visar sig stå i kontakt med vålnader. Den otäcka stämningen smyger sig på och författaren själv säger att han när han hade slutfört romanen ”was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed”.

En smakebit på søndag

"Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva en bok om monster, aldrig hade jag varit det minsta intresserad av monster, än mindre aktivt försökt lära mig något om dem - inte förrän jag jag en vacker dag drabbades av Frankensteins. Eller rättare sagt, jag drabbades av den engelska författarinnan Mary Shelley, som för tvåhundra år sen, 1816, bara nitton år gammal började skriva romanen Frankenstein. Jag drabbades av hennes personlighet och av hennes livsöde som på en och samma gång tedde sig så absolut främmande och så fullständigt igenkännligt. Och av hennes tid och hennes sammanhang, och inte minst av den fråga hon i ett förord berättar att hon ofta fick, nämligen hur det var möjligt att hon, en purung kvinna, inte bara kom på utan också tog sig för att utveckla en så avskyvärd idé..."

Läs mer om En smakebit på søndag HÄR

Njaaa...

En roman med den här poetiska titeln och med Sveriges vemodiga nationalfågel på omslaget väcker naturligtvis förhoppningar. I det här fallet infrias de inte riktigt. Linda Olsson skriver gärna om udda, lite tilltufsade existenser, ensamhet, sorg och oväntad vänskap och så är det även i
I skymningen sjunger koltrasten. Otto, 72, är en pensionerad antikvarie med stort intresse för musik och litteratur. Han är änkeman och funderar mycket över sitt äktenskap med vackra Eva, som han inte verkar ha känt riktigt. Elias är en begåvad ung tecknare som varit mobbad i hela sitt liv. Han är dyslektiker. Elisabeth är i femtioårsåldern och har tappat livslusten efter ett stort svek. Hon sitter instängd i sitt rum och tänder inte ens ljuset. En oförutsedd händelse gör att hon kommer i kontakt med de båda andra hyresgästerna i samma trappuppgång i ett hus på Söder. Det börjar hända saker med dem alla tre. Otto blir navet i den lilla gruppen.  I skymningen sjunger koltrasten är en feelgood-roman utan att riktigt vara det. Språket är det inget fel på, men människorna lever inte. Den som känns mest verklig är Elisabeth, som ändå är den som dragit sig undan livet på allvar.

Bokbloggsjerka 24 - 27 oktober

ANNIKA
frågar  i sin Bokbloggsjerka 24 - 27 oktober helt enkelt vilken eller vilka böcker vi läser just nu. Underbart lagom lite tankekrävande fråga just idag, känns det som.

Jag har nästan alltid 2 - 3 böcker av skilda slag på gång. Just nu läser jag en thriller av Olivier Truc  som tilldrar sig i Kautekeino, Fyrtio dagar utan skugga.  En flera hundra år gammal trumma stjäls i skydd av mörkret och iskylan. Strax efter hittar man dessutom en mördad man och polisen kopplar ihop de båda händelserna.
Dessutom läser jag Linda Olssons nya roman, I skymningen sjunger koltrasten. Tre udda hyresgäster i samma trappuppgång i ett hus på Söder i Stockholm upptäcker av en händelse att de har en del gemensamt. Elias är en dyslektisk ung tecknare, Otto är änkeman som på något sätt levt bredvid sitt liv och Elisabeth som inte gärna går utanför dörrarna och än mindre öppnar om någon ringer på. Den tredje boken är Ladivine av fransyskan Marie NDiaye, som tilldelades Goncourtpriset 2009 för sin förra roman Tre starka kvinnor. Ladivine handlar om mor och dotter som har extremt dålig kontakt. Dottern skäms för sin mors enkla ursprung och hudfärg  och besöker henne sällan och endast pliktskyldigast. Vad mormor inte vet är att hon har ett litet barnbarn med samma namn som hon själv.

Ekopoesi

Litteraturpodcasten  Text + 1 005 presenterar poeten och journalisten Jonas Gren och hans nyligen utkomna diktsamling Lantmäteriet (10tal bok) med Olaus Magnus vackra kartklassiker Carta Marina från 1530 - talet på omslaget.
Mats Almegård är exemplarisk när det gäller att släppa fram sina författare. I Text + 1 005 är det Jonas Gren som pratar nästan oavbrutet. Han behöver inga puffar. Han föddes 1981 och har gått längdskidsgymnasium och sedan två år i skrivarskola på Biskops Arnö. Det var där större delen av Lantmäteriet kom till. Jonas Gren har struket stora delar av det ursprungliga materialet, läst högt och vaskat fram som en guldgrävare. Mycket händer ute i skogen när han går och lyssnar på ljuden. Han är gärna poet på scenen och tycker att ekologi och humor hör ihop. Under arbetet med Lantmäteriet blev han intresserad av kartografi och har studerat hur kartorna har ändrat sig från tid till annan. Han har läst på om skiftesreformen och lärt sig att verkligen läsa av en karta med hjälp av boken Kartlagt land. Det intressanta samtalet gör att jag blir väldigt sugen på att läsa boken. Och när jag ser det vackra omslaget frågar jag mig om jag inte rent av behöver äga den. Som ett första led i processen reserverar jag boken på biblioteket. Lyssna  HÄR
när jag hade
bränt alla kar­tor
och gjort vin­den
till kom­pass
stod
kron­hjor­tarna
i ekbac­ken
som vägskyltar

Nästa månad intervjuas Lotta Lundberg om boken Timme noll.

Lost in Translation

Som på beställning visas Lost in Translation på TV4 Film. I min videobutik sades det att filmen varken går att hyra eller köpa. Eftersom den tilldrar sig i Tokyo kände jag mig väldigt intresserad.
Filmen spelades in 2003; regissör och manusförfattare: Sofia Coppola. Bill Maurray spelar Bob Harris, bedagad skådespelare i medelålderskris som åker till Tokyo för att komma ifrån sin fru en tid och spela in reklam för Suntory, japansk whisky. Scarlett Johansson spelar Charlotte,  försummad ung hustru till en hip fotograf av det mera självupptagna slaget. Bob och Charlotte spenderar tid tillsammans, ensamma tillsammans, typ.  Båda funderar över sina äktenskap och de dlar sömnlösheten. Mellan dem utvecklas en varm vänskap och förståelse. Jag kan tycka att det hade varit trevligt med mera inlevelse i japanskt liv och kultur när Bob och Charlotte ändå ger sig ut på upptäcktsfärd i Tokyo.

Svarta vatten

Tänk, att få sin debutroman nominerad till alla möjliga priser, bl. a. Orangepriset och hyllas av Dennis Lehane, James Ellroy, Georges Pelecanos och Val McDermid! Det är vad som hänt LA - författaren Attica Locke och hennes roman Svarta vatten. Den tilldrar sig i Houston, Texas, 1981.  Jay Porter är jurist och har bjudit sin gravida hustru på en romantisk båtfärd med månsken och ljus från staden vid flodens stränder, men inget blir som han tänkt sig. Inte hade han i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att det skulle bli skottlossning och att de skulle fiska upp en medtagen kvinna ur flodens svarta, oljiga vatten. Inte hade han kunnat tänka sig att detta skulle bli början till en härva av händelser med trådar bakåt i tiden till hans politiska aktiviteter i den svarta medborgarrättsrörelsen. Händelser i det förflutna gör också att Jay Porter dras med en rädsla för myndigheter, inte minst då poliser. Jays svärfar ställer krav på Jay. Han vet att Jay känner stadens vita borgmästare Cynthia Maddox och vill dra fördel av det. En politisk medspelare från förr vill att Jay ställer upp i demonstrationer för hamnarbetarna. Jay vill bara arbeta, vara make och familjefar, men han dras ovillkorligen med i en malström av händelser som alla hänger ihop med varandra. Jay Porter är ingen hjältemodig protagonist. Han är mänskligare än så. Över huvud taget finns det faktiskt ingen människa i hela boken som verkar vara speciellt sympatisk. Allt går på skruvar; folk har hållhakar på varandra och ingen verkar riktigt pålitlig. Mera än Jays hustru Bernie i sina mörkblå Schollsandaler. Intrigen är skickligt konstruerad och spänningen är det inget fel på. Jag ser fram emot nästa roman av Attica Locke. Enligt hemsidan är titeln Cutting Season.

Tematrio - Prisvinnare

Lyran ger oss i uppgift den här veckan att berätta om tre prisade böcker som vi läst eller vill läsa. Det kan röra sig om Augustpris - vinnare eller andra. Jag väljer en blandad kompott som har det gemensamt att jag tycker att de är fantastiska.

1. Tecknens rike av Cecilia Lindqvist. För den fick hon pris i skönlitterära klassen1989. Det är en berättelse om kineserna och deras skrivtecken. Dessa  tecken var till en början bilder ur forntida människors liv och miljö.

2.  Utrensning av Sofi Oksanen, finsk - estnisk författare född 1977. Utrensning kom ut 2010 på svenska. Den fick Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset), Runebergpriset 2009 och Nordiska rådets litteraturpris 2010. Romanen behandlar estnisk 1900-talshistoria som den tedde sig för folket på landsbygden under tysk och rysk ockupation.

3.  Korparna av Tomas Bannerhed fick Augustpriset 2011. Klas växer upp på
den småländska landsbygden på 70-talet. Fadern förväntar sig att han ska ta över lantbruket, men Klas stora intresse är fåglar. Klipp från mitt blogginlägg 2010 "Jag gillade alla gamla jordbruksmaskiner, trasmattor, späntstickor, glasäpplen, hemost, golfbyxor och flakmopeder. Och de sjungande telefontrådarna!"

En smakbit på söndag

Astrid Terese vikarierar för Flukten fra virkeligheten den här veckan.
För en gångs skull kom jag ihåg den här söndagsutmaningen medan det fortfarande är söndag så här är några meningar ur boken jag läser just nu:

"Mellan raffinaderierna och centrala Houston glider båten igenom ett nästan becksvart område där det inte finns mycket att se utom vatten och träd. Jay står bredvid sin fru på däcket,  följer skuggor med blicken, urskiljer konturerna av mossjok som hänger ner från de gamla vattenekarna som växer i strandbrynet. Han dricker upp sin öl och slänger burken på däcket.
De ska just till att gå in igen när de hör det första skriket..."

Spirits of the Past

銀色の髪のアギト Origin: Spirits of the Past.
En animerad film av Gonzo från 2008. Vi flyttas 300 år framåt i tiden och till en stad som tycks karvad ur klippformationer. Människorna i staden tycks inte besvärade utav stupen bredvid de smala vägarna. Pojken Agito och en kamrat dyker i källan som förser staden med vatten och lyckas förtreta zruiderna som kontrollerar vattnet. Agito väcker till liv en flicka, Toola, som legat försänkt i sömn de senaste 300 åren. Här finns en hel del som berör människa och miljö. Skogen har kommit på kant med människan. Vattnet som är livgivande kan också bli en destruktiv kraft. Toola besitter användbar kunskap och hon räddar Agito när han återigen råkar illa ut. Hon kan inte tänka sig att återvända till den folkgrupp hon kommer ifrån. Och hon kan inte tänka sig ett liv utan Agito. Toola kommer att bli ett exempel på att man kanske inte behöver frukta den andre. Jag tyckte inte att den här filmen var helt enkel att ta till sig. Och den saknade charmen som japansk animerad film brukar ha. Helt klart är den skickligt gjord. Fantasin är det inget fel på heller. Men jag saknar något.

Tjänarinnans berättelse

Erin är en ung irländsk flicka som kommit till England med sin mor och en liten svag broder, Jamie. Hon har råkat hamna hos familjen Brontë i Haworth. Hon trivs bra bland de tre systrarna, Anne, Emily och Charlotte. Hon förstår visserligen inte riktigt vad det är de gör men observerar att de skriver och går till posten med tjocka kuvert. Den gamle fadern är ständigt djupt bedrövad och bekymrad över sonen Branwells vidlyftiga leverne. När Branwell blir olyckligt kär i en gift kvinna tar spriten överhanden och han dör endast 31 år gammal. Erin känner sig alldeles särskilt dragen till Emily som alltid finns lite vid sidan om de andra, som också är lite rädda för henne. Hon åker ogärna ifrån prästgården och alldeles särskilt då inte till staden. Erin är ganska frimodig och rakt på sak. Emily kallar hon du, trots att hon är väl medveten om sin ställning. Emily spelar piano och hon skriver ofta om nätterna när det är lugn och ro i huset. Hon lyssnar på den äldre tjänstekvinnans berättelser från förr i tiden och till Erins berättelser ifrån Irland. Erin tecknar. Hon arbetar på ett porträtt av Emily. Hela boken blir ett porträtt av Emily. Tillsammans drömmer Erin och Emily om attt besöka Lanark där det pågår ett socialistiskt projekt som innebär att alla äger allt, sjukvården är fri och det finns tillgång till skolor och bibliotek. Ett sådant samhälle tycks Erin mera utopiskt än Emilys fantasivärld Gondal.Jag brukar gilla Margareta Lindholm, men jag blev lite betänksam när jag insåg bokens ämne. Nu är ju Margareta Lindholm den hon är så hon klarade det. Emilys porträtt, Kabusa böcker 2014, är en finstämd berättelse om två unga kvinnors vänskap. Tillståndet i samhället skymtar, båtflyktingar från Irland flyr från hungersnöd och kolera och anländer i överlastade båtar. Småbarn sätts att arbeta i gruvorna och arbetarna gör uppror. Jag läste gärna Emilys porträtt, men jag tror att jag tyckte ännu bättre om de romaner av Margareta Lindholm som jag läst tidigare, nämligen TAN,  JAG GÅR ÖVER DET FRUSNA GRÄSET och
SKOGEN

Bokbloggsjerka 17 - 20 oktober

Veckans bokbloggsjerka handlar om vilken bok man inte alls bör veta något om innan man läser den.
Jag blev lite ställd. De flesta böcker mår bäst av att bli lästa förutsättningslöst. De där gamla röda biblioteksbanden utan baksidestexter var inte så fel. Ibland är baksidorna direkt missvisande och vilseledande. Men jag förstår vad Annika på Annikas litteratur- och kulturblogg menar och jag kom på en gammal favorit, en klassiker, nämligen Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas d. ä. från 1844. Den har ett fantastiskt driv och överraskar ständigt. Och det är så härligt att rättvisa skipas och att huvudpersonen får sin hämnd för utståndna oförrätter under lång tid. Hur ofta händer det nuförtiden? Greven av Monte Cristo lämpar sig väl för högläsning och är kraftigt beroendeframkallande. Boken har filmats åtskilliga gånger, bearbetats för radio, inspirerat Jules Verne till romanen Mathias Sandorf och Björn Afzelius till en låt om huvudpersonen, Edmond Dantès nittonåriga dröm. Greven av Monte Cristo tillhör mina absolut finaste läsminnen alla kategorier alla tider.

Bröllopsresa

I Bröllopsresa från 1990, sv. övers. av Katja Waldén 1992 på Albert Bonniers förlag, av Patrick Modiano skildras det hur Jean, journalist och äventyrsresenär, ska åka till Rio de Janeiro. I hemlighet planerar han att stanna kvar i Paris och uppsöka platser han besökte och bodde på i sin ungdom. Jean är trött på sitt liv och sitt arbete. Han försöker också kartlägga den österrikiska judinnan Ingrid Rigauds öde. Hon och hennes man har en gång erbjudit Jean det beskydd som han just då var i starkt behov av. Jean minns Ingrids ljusblå ögon och sina egna funderingar om att Paul Regaud möjligen gift sig med Ingrid för att rädda henne undan tyskarna under krigstiden. Jean vandrar omkring i Paris och framkallar minnen ur olika lager. Han talar med okända människor, han äter på barer och försöker kommunicera med sin otrogna hustru, Annette,  som upptäckt att Jean är kvar i Paris. Det är mycket som är typiskt för Patrick Modiano i Bröllopsresa, som tiden och platsen, men ingen av de inblandade personerna gör något större intryck på mig. Samtliga tycks mig alltför vaga. Jag förväntar mig mer av t. ex. Dora Bruder.

Migrän

Migrän, en novell av författaren och litteraturkritikern Arne Dahl (Jan Arnald) från Novellix med numret 17.  Jag läser bara några få meningar och så känner jag hur det stramar i hårrötterna. Här skriver någon som vet hur det är att få ett migränanfall. Ganska snart utvecklas skilda verkligheter. Den namnlöse huvudpersonen, som är en man, erinrar sig det första migränanfallet som han fick som 16 - åring. På samma gång pågår något som man tycker sig förstå är ett väpnat rån där huvudpersonen deltar. Förloppet är våldsamt; det går snabbt och skildras i korta andfådda meningar. Migränen tydliggörs genom ord med vassa kanter; splitter, skärvor, sågtandsmönster, blixtar, stickande, explosioner, krevader, brisader och flashande färgsensationer. "Snötäckets vithet skjuter hål i hjärnan på mig", konstaterar huvudpersonen som tycks ha delat sig på två; en som lider och en som registrerar. Det är spännande, overkligt och ganska obehagligt. Men - slutet kände jag mig snuvad på. Ska bli intressant att höra vad andra tycker på författarbrunchen på Bokens dag på söndag i Hässleholm.

Tematrio - Titelfråga

I veckans  TEMATRIO ger Lyran oss uppgiften att tipsa om tre boktitlar som innehåller ett frågetecken.

Är du nån? En tillfällig självbiografi. Av Nuala O´Faolain som föddes i en fattig familj i Dublin med sju syskon. Modern var alkoholiserad och fadern var helt ansvarslös. Det som räddade Nuala var läsning och kärleken till böcker. Nästan framme heter fortsättningen.
                         

Lånad bild

Vill du läsa? av Elsa Beskow. Den första läseboken under  under första skolåret. 1935 kom den första upplagan som användes av skolbarn under tre decennier. Den är fin och innehåller många djupa sanningar som till exempel: Mor-mor är rar... Och fina dikter som Det glimmar i guld och i klaraste rött, Det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken... (Ur Höstvisa).

What good are the arts? av John Carey - en bok ur min tsundoku - hög; inte helt oläst, men nästan. Jag kan inte låta bli att citera ur recensionen i The Guardian: "It's as a bibliotherapist that Carey writes in the second half of this book, which, with unabashed subjectivity, puts the case for literature as an art form superior to any other - the only art capable of self-criticism, reasoning and moralising. Antagonism to pride, grandeur and bombast is a constant theme in literature, he suggests, and a necessary counterweight to the celebrity-worship of our age. The indistinctness of literature is important, too - the power of texts to be ambiguous allows space for "reader-creativity".

Arma Märta Söderberg!

Inte för att jag tror att Märta Söderberg (1871 - 1932) var helt lätt att leva tillsammans med, men ingen människa förtjänar den behandling hon utsattes för. Av sin man, Hjalmar Söderberg,  sedan tio år tillbaka, av sin halvbror och förmyndare Alban Keyser, av Hjalmar Söderbergs syster Frida, av Hjalmar Söderbergs hushållerska Elisabeth Andersson, av fru Lisen Bonnier och av många läkare och psykiatriker. Märta Abenius kom från en fin och förmögen familj som senare kom på obestånd. Märta hade en svår reumatism, hon hade svårt att handskas med pigorna i huset och hon var ingen husmor över huvud taget. Hennes sorg och förtvivlan när maken sade upp sig i äktenskapet kallades hysteri. Det var ju en vanlig beteckning på kvinnor som föll ur ramen vid den här tiden. Men att förklara henne sinnessjuk och därtill imbecill var en felbedömning från psykiatrin anser författarna Johan Cullberg och Björn Sahlin i sin bok Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof Natur & Kultur 2014. De har tagit del av journaler från olika sjukhus, inrättningar och asyler som Märta skickades runt till under tjugo års tid. Hon hade allt och alla emot sig men ingen som förde hennes talan - inte ens hennes egen advokat. Hjalmar Söderberg hade sedan länge älskarinnan Emilie Voss och deras gemensamma dotter Betty i Danmark. Emilie krävde underhåll och det fick hon. Hjalmar Söderberg klagade över de dyra räkningarna för hustruns sjukhusvistelser, men glömde bort att de egna krognotorna betingade högre belopp. Allt detta medan han satt hos älskarinnan och sedermera hustru nummer två i Danmark och skrev sin fina delvis självbiografiska roman Den allvarsamma leken. Den innehåller upplevelser ifrån ett tidigare kärleksförhållande med Maria von Platen under åren 1902 till 1906. Hon anses vara förebild till Lydia Stille i Den allvarsamma leken, Helga Gregorius i Doktor Glas och Gertrud i Gertrud. Hjalmar Söderberg träffade Maria von Platen medan Märta Söderberg gick gravid med yngste sonen Mikael. Makarna Söderberg hade tre barn; Dora född 1899, Tom född 1900 och Mikael född 1903. Märta Söderberg skildes långa tider ifrån barnen som hon ansågs inte kunna sköta trots att hon stred för att få träffa dem. I högsta grad upprörande läsning. Men så bra att Märta Söderberg äntligen lyfts fram! Hon får stå som exponent för alla kvinnor i hennes situation som var och förblir okända. Det finns en gedigen litteraturlista för den som vill fördjupa sig i Hjalmar Söderbergs författarskap, medicinska, psykiatriska och juridiska källor samt inte minst otryckt material.

Om du lyssnar noga

耳をすませば Whisper of the Heart, Om du lyssnar noga, animerad film från Studio Ghibli 1995 efter en mangaserie av Aoi Hiiragi. Shizuku Tsukishima går på högstadiet i Tama New Town i västra Tokyo. Shizuku älskar att läsa och hon lägger märke till att någon som heter Seiji Amasawa gillar samma litteratur som hon. En dag får Shizuku till sin förvåning sällskap av en korpulent katt på pendeltåget. Hon följer efter katten och hamnar i en en antikvitetsaffär som ägs av en äldre man vid namn Nishi vars systerson visar sig heta Seiji Amasawa. Seiji har bestämt sig för att bli fiolbyggare i Cremona. Shizuku känner att hon måste pröva sin lycka som skönlitterär författare, trots att hon borde arbeta hårt för inträdesproven till gymnasiet. Föräldrarna litar på att hon vet vad hon gör. På så sätt kommer Shizuku snart underfund med vad hon kommer att behöva för framtiden. Seiji kommer hem på ett kort besök och tar med den överraskad Shizuku till en utsiktsplats i Tama New Town för att få tala med henne och visa soluppgången. Den platsen har nu blivit en populär mötesplats. 1997 påbörjades en"gästbok" där vem som ville kunde skriva ner sina tankar. Något år senare fanns fjorton volymer tankeböcker. Hur många det finns nu? Det kan man undra. Om du lyssnar noga handlar om japanskt vardagsliv i medelklassmiljö. Man får se del från skolans värld också. Tala om stora klasser! Det finns som vanligt många detaljer att upptäcka i dessa Ghibli - filmer och jag misstänker ändå att jag missar en del.

Att samla olästa böcker på hög

I Språktidningen 2014-08-11 hittar jag ett ord för det jag sysslar med. (Och många, många andra med mig, lyckligtvis.) Och det är dessutom japanskt: tsundoku. Så här står det:
 "Att nyinköpta böcker kan ha en tendens att olästa samlas på hög är säkert inget ovanligt fenomen. På japanska kallas detta beteende tsundoku. Substantivet har nu börjat användas i svenskan.
Engelskan dominerar som källa till de lånord som kommer in i svenskan. Men att det i Sverige också finns ett starkt intresse för Japan och japansk kultur är tydligt. Det återspeglar sig i ett antal ord som lånats in i svenskan. Ett par av dem har de senaste åren även letat sig in i Språkrådets och Språktidningens nyordslista, som hikikomori (’ung person som isolerar sig i föräldrahemmet’) och yukigassen (’organiserad tävling i snöbollskrig’).
-----
Substantivet tsundoku är enligt Wiktionary bildat till tsumu (’att lägga på hög’) och doku (’att läsa’). Ordet anspelar på tsundeoku (’att bli liggande på hög’)."

つんどく  tsundoku med hiraganatecken; de ovan är kanji.

Bokfest!

Illustratör: Tora Carserud

Bokens dag i Hässleholm Kulturhus söndag 19/10 mellan kl 14 och 17.

Författarbrunch i Café Nyfiket kl 12.30. 

Program på Bokens dag  
Författarbrunch med storbokcirkel kl. 12.30 i Café Nyfiket. Författaren Arne Dahl och Immi Lundin, litteraturvetare och bokcirkelsexpert, i samtal med publiken om Arne Dahls novell "Migrän" från förlaget Novellix. När du köper biljett till brunchen på Turistbyrån får du ett exemplar av novellen.

Författarbesök kl. 14-17 i Röda salongen (onumrerade biljetter). Författarna Arne Dahl, Katarina Wennstam, Anna-Karin Palm och Marie Hermanson berättar om sitt författarskap och blir intervjuade på scenen. 
Hässleholms bokhandel säljer böcker i foajén och författarna signerar.
Vinnarna av novelltävlingen, med temat "Staden om 100 år", presenteras.

Biljetter säljs på Turistbyrån 0451 - 26 73 00, eller på länken nedan. Observera att du kan köpa en kombinationsbiljett till båda evenemangen.
Köp biljetter här
Arrangörer är Norra Skåne, Sparbanken 1826, Kultur Hässleholm, Hässleholms Bokhandel

Komplexa karaktärer

Annika
undrar i bokbloggsjerkan 10 - 13 oktober:
Vilken är den mest komplexa fiktiva karaktären (på tv/bio eller i en bok) som du har träffat på?
Den första komplexa karaktären som kommer för mig är Raskolnikov i Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Honom hade jag problem med när vi läste romanen i läsecirkeln. En verkligt sammansatt person som man ömsom ömkade ömsom retade sig på.
Den andra är Julien Sorel i den fantastiska romanen Rött och svart av Stendhal. Julien Sorel var en ärelysten ung man som tänker stort och klättrar med hjälp av kvinnor. Det är också en kvinna som får honom på fall.
Och för att ta en figur ur en TV - serie: Gregory House i serien House. Den begåvade, besvärlige, brutale, ömsinte House med sina sarkastiska repliker är det svår att inte tycka om och lätt att ogilla.

Äntligen!

Nobelpriset i litteratur 2014 till Patrick Modiano! 
Motivering: ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Ännu en läsarvänlig nobelpristagare.
Grattis Grate förlag!
Så här tyckte jag om Lilla smycket som kom ut 2013.

Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en  jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne. Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne.  Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon".  Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator  tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som  varit och det som är  i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig tillbaka. Det är vackert och vemodigt.

Städlön

 
Patricia Wentworth (1878 - 1961) föddes i Indien som Dora Amy Elles. Hon fick sin uppfostran i England,  gifte sig två gånger, bosatte sig i Surrey med sin andre man och fick en dotter. 1928 kom hennes första deckare ut. Miss Silver hette hennes protagonist i en serie pusseldeckare om 32 titlar. Den sista kom ut 1961. Tydligen finns det likheter mellan Miss Silver och Miss Marple.  Miss Silver är en pensionerad guvernant som blir privatdetektiv. Hon rör sig hemvant i societeten och arbetar nära Scotland Yard. Miss Silver älskar att citera poeten Alfred Tennyson. Patricia Wentworth skrev också andra deckare och några romaner. Boken under rönnsumaken, Dubbelspel, kom ut 1948 och upphittades under ihärdig städning av de egna bokhyllorna. Originalet The astonishing adventures of Jane Smith kom ut 1923.

Att leva en mardröm

Christian Jungersen född 1962 uppmärksammades mycket för Undantaget som kom ut för åtta år sedan. Den handlade om vuxenmobbning. Obehaglig och thrillerartad den också. Anledningen till att det dröjer så länge mellan romanerna är att CJ gör noggrann research. Du försvinner, Norstedts förlag 2014, handlar om den mänskliga hjärnan. Hur ser en "vanlig" hjärna ut? Vad är normal förslitning. Hur ska Mia veta vad som händer i Frederiks hjärna sedan tumören tagits bort. Hur mycket påverkade den Frederiks katastrofala handlande under de år ingen visste att han bar denna tumör? Osäkerheten är tärande. Vad har hänt? Vad kommer att hända? Den stackars tonårssonen Niklas får sitta i kläm ordentligt. Man tycker så synd om Mia. Men - plötsligt blir man osäker. Hon är minsann inte så himla trevlig och uppoffrande. Och vad har hon för belastning, egentligen? Frederik har synpunkter och tankar. Till slut vet man inte vilket ben man ska stå på. Vem är det som försvinner? För vem? Christian Jungersen ställer de etiska och moraliska frågorna. Jag tror att det är meningen att läsarna ska bli fundersamma och börja diskutera med andra läsare. Skickligt, tycker jag. Och spännande. Obehagligt. Så lite man vet.
Fin översättare också: Ninni Holmquist. 

Tematrio - Prepositioner

Lyrans tematrio vecka 41 ska innehålla  prepositioner.

Anteckningar från en kolchos. Sigrid Rausing är van vid en bekväm och obekymrad tillvaro i London. 1993 åker hon till en estnisk kolchos för att göra fältstudier till sin doktorsavhandling. Detta är den mer personliga berättelsen.
I Liv till varje pris, den avslutande delen i trilogin om familjen Lundberg, fortsätter Kristina Sandberg sin skildring av familjens liv i 50 - och 60 - talens Sverige. Liv till varje pris ger en bild av en tid i Sveriges historia genom en kvinnas liv. Den är intressant rent kulturhistoriskt också.

Uppe på Vallmokullen. Japansk animerad film av Studio Ghibli. Huvudperson är den 16 - åriga Umi, som sörjer sin far som försvann till havs under Koreakriget. Varje dag signalerar hon med flaggor till honom. Vad hon inte ser är att någon flaggar tillbaka på ett fartyg på redden. Förutom skolarbetet sköter Umi en hel del av arbetet på familjens lilla pensionat. Det är svårt att inte bli charmerad utav den här filmen som innehåller mycket av japanskt vardagsliv.

Utlottning!

Boklysten
lottar ut ett ex av Vi ses imorgon av Tore Renberg. Den är utgiven på  bokförlaget Atlas. Det är tio år sedan Tore Renbergs senaste bok, Vem älskar Yngve, kom ut.

Andra delen, Angrep fra alle kanter, finns redan på norska.

Bokbloggsjerka 3 - 6 oktober

Planerar du din läsning och hur gör du i så fall? undrar Annika i sin Bokbloggsjerka 3 - 6 oktober
Både - och och varken - eller. Det beror på författarkvällar, nyutkommet, vad som råkar komma av det jag reserverat på biblioteket, humöret, recensioner, läsecirkeln och bokbloggar och så vidare. Ibland har jag en idé som kan se ut som en plan, men sedan läser jag något någonstans - ofta på en blogg - och så blir det ny reviderad utgåva av det som kanske kunde varit en plan. Det går alltså ganska spontant till i själva verket.

Prakt, drömmar, mörker

Inte visste jag att Erik XIV var en sådan renässansmänniska! Herman Lindqvist vet bättre. Han tycker i sin nya bok Erik XIV. Prakt, drömmar, mörker att Erik XIV är en förbisedd kung. Bilden av honom är mycket präglad av den yngre brodern Johans avundsjuka. Erik betraktades av sin fader, Gustav Vasa, som en kungason redan ifrån födelsen 1533. Han blev tidigt moderlös, men fick en förnämlig uppfostran av framstående lärare. Han läste franska, tyska och latin och spelade klavikord och luta och var en skicklig tecknare. Han red, fäktade och kunde skjuta. Enligt Herman Lindqvist var han i det närmaste träningsfreak och stod för den första dokumenterade idrottsskadan. När han krönts till kung 1560 med osedvanlig prakt - mycket medvetet; han ville sätta Sverige på kartan - hade han många planer på att modernisera Sverige.  Han öppnade gruvor och järnbruk, inrättade ett system med avlönade landsknektar sam tillsatte Högsta nämnden som var en domstol som granskade ämbetsmän och fogdar. Alla var lika inför lagen. Detta var något nytt och föga populärt. 1563 inleder han det nordiska sjuårskriget med danskarna. Erik anar konspirationer överallt och han begår ett stort misstag när han gör sig skyldig till de s. k. Sturemorden. Och strax efter går han in i en psykos. 1568 avsätts han och hamnar i husarrest på Gripsholms slott tillsammans med hustrun Karin Månsdotter och deras barn, Karin Månsdotter blev hans hustru med utslaget hår och myrtenkrona på huvudet vilket var mycket stötande och uppseeende väckande. Dessutom var barnen med. Utslaget hår var bara för unga flickor och myrten var förbehållet brudar som hade oskulden i behåll. Ja, sedan blev det sorgligare och sorgligare ända tills Erik XIV förgiftades med arsenik på Örbyhus 1577. Då är han 43 år gammal. Han begravs i Västerås domkyrka.
Herman Lindqvist levererade en välbehövlig historielektion med vältalig bravur stort engagemang. Jag kände att jag inhämtat (för mig) helt nya kunskaper i svensk historia.

Den lysande världen

Ljusgestalten i fjärran är ingen mindre än Siri Hustvedt. Jag tyckte att jag infann mig i väldigt god tid strax före klockan sex på Malmö stadsbibliotek i Ljusets kalender. Samtalet mellan Siri Hustvedt och Johanna Koljonen skulle börja klockan 19. Men icke! Där satt publik som kommit redan klockan 16. Alltså fick jag hålla tillgodo med att kika mellan huvuden som flyttade sig hela tiden och vaja fram och tillbaka som en kobra för att fånga lite glimtar. Men det var ett intressant program värt olägligheterna. Den lysande världen heter Hustvedts senaste bok. Och det är en uppgörelse med konstetablissemanget ur ett feministiskt perspektiv. Harriet Burden heter huvudpersonen. Hon är bara för mycket på alla sätt. Inte minst tar hon stor fysisk plats, men det är något hon inte ber om ursäkt för. Harriet Burden är dessutom 62 år. Hon är konstnär men får inte den uppmärksamhet som borde tillkomma henne. Harriet Burden är egentligen en Bellow- eller Roth- hjältinna. Hon belyses från olika håll och läsaren får försöka välja perspektiv. Siri Hustvedt berättar om hur det var att ikläda sig alla romanens olika personligheter. Egentligen var det en multiple disorder - book, säger hon, men den var rolig att skriva. Harriet Burden är inte "socially elegant". Hon får utbrott av ilska "a higly focused fury", säger Hustvedt. Harriet vill väldigt mycket; hon är passionerad och hon har bråttom. Harriet Burden har satt arbetet före kärleken. Hennes man är död. Han dog med ansiktet i en marmeladsmörgås vid frukostbordet. Nu håller hon sig med en älskare, men han är "not a part of her ambitions." Harriet är en glad icke uppoffrande mamma och det ingår med all säkerhet i hennes planer för framtiden att fortsätta med det. I senaste numret av Vi läser - den med Bruno K Öijer på utsidan - finns en väldigt bra artikel om Siri Hustvedt där den lysande världen kallas "intellektuell deckare om New Yorks konstvärld".