Kort och kul

I en mig närstående bokhylla hittade jag denna jätteroliga bok av Mark Crick (text och ill.) på under 100 sidor, 92 närmare bestämt.
Kafkas soppa. Den samlade världslitteraturen i 14 recept. I översättning av Rose - Marie Nielsen; W& W 2005. 
Där hittar man till exempel Snabb misosoppa à la Franz Kafka, Löktårta à la Geoffrey Chauser, Fylld urbenad kyckling  à la Marquis de Sade och Clafoutis  à la Grandmère av Virginia Woolf.
Raymond Chandler tillreder Lamm med dillsås så här: "Jag smuttade på min whisky sour, fimpade cigaretten på skärbrädan och studerade en skalbagge som försökte krypa upp ur diskhon. Ett bord på Maxim´s, hundra dollar och en snygg blondin skulle sitta bra. Det jag hade var en fårstek och inte en susning. Jag lyfte upp steken. Den kändes kall och fuktig som en coroners handslag. Jag drog fram en kniv och styckade lammet. När jag kände bladet i handen skar jag upp en lök, och innan jag visste vad jag gjorde låg en morot i skivor på bänken. Ingen av dem rörde sig. Alltsammans åkte ner i en gryta med en bunt dill, ett lagerblad, en näve pepparkorn och en gnutta salt. Det var ändå kört, så jag dränkte alla ingredienser i kycklingfond och vred upp plattan..."
Irvine Welsh bjuder på Mäktig chokladkaka med ingredienser som bl. a. 250 g smör, 500 g socker, 150 g mjölkchoklad, portvin och kahlua. Så här går det till när han släpar hem ingredienserna och börjar tillreda: "Ja letar mig fram till det där satans stället ja kallar hem me rubbet ja behöver, men ja orkar knappt gå. Huvet dunkar som om de ska sprängas å spruta ut hjärna å benbitar över alla som går förbi å ja e så djäkla svag att benen känns som om dom ska gå av när jag e på väg uppför trapporna. Hoppas bara att ingen ser mig komma tillbaka, särskilt inte mina så kallade polare. Ja släpper ner ett paket smör i grytan å tänder spisen. Mens smöret smälter häller ja i sockret å ser hur de vita kornen försvinner ner i de guldbruna smöret å blandas ut, de blir skitbra. Händerns skakar när ja siktar ner de bruna kakaopulvret i grytan, å ja blir jättenöjd när ja slänger i chokladbitarna och ser att dom genast smälter ner. De här e fanimej kvalité..."
Varje beskrivning är en pastisch på respektive författares stil.
När jag komplimenterade bokhyllans innehavare för den fina boken fick jag svaret: Men den har jag ju fått av dig!

Bokbloggsjerka 30 maj - 2 juni

Annika vill ha tips på bra böcker på omkring 100 sidor i sin  Bokbloggsjerka 30 maj - 2 juni.
Det ska hon få. Jag har fyra pocketböcker som är garanterat bra. Men visst, smaken är olika.

Först har vi Historietter av Hjalmar Söderberg 100 sidor jämt. Korta noveller om människan, samhället och livet. Termen historietter hittade han på själv.

Sonetjka av Ludmila Ulitskaja  handlar om en bibliotekarie som är besatt av litteratur (konstig människa!). Hon möter kärleken och blir som besatt av den också men kolliderar snart med själva verkligheten. En liten bokpärla, helt enkelt, på 108 sidor.
En annan liten förtjusande graciös bok är Silke av Alessandro Baricco (119 s.). Fransmannen Hérvet Joncourt köper och säljer silkesmaskar. Under en av sina resor till Japan möter han en gåtfull kvinna som han sedan inte får ur sitt sinne, trots hustru och barn.

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras (111 s.) handlar om en  man, en hustru, en dotter och en väninna till hustrun på resa i Spanien. Under ett våldsamt oväder med åska och regn kommer de till en stad där ett svartsjukedrama just ägt rum. En man jagas av polisen för att ha skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Ett annat triangeldrama är under uppsegling i det lilla ressällskapet.

Bokgeografi Israel

Enligt O tycker påpassligt nog att det är dags för Bokgeografi Israel
En intressant uppgift som krävde en del tankearbete och lite rotande i hyllorna.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Israel eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Jag kom på en bok som jag var mycket fascinerad av för många år sedan. Den var bunden i blått biblioteksband. Yael Dayan, Min krigsdagbok. Sinai 1967. Hon skriver om sina upplevelser i sexdagarskriget 1967 där hon stred tillsammans med sin far Moshe Dayan, israelisk militär och politiker. Hon var då 28 år.

Samuel Agnon, född 1888 i Galizien, död i Jerusalem 1970, israelisk författare som delade Nobelpriset med Nelly Sachs 1966. Han skrev bl. a. novellsamlingen I havets mitt och andra noveller och Trohetseden. Jag har en allmän känsla av att han är ganska bortglömd. 

Älskaren (1980) är skriven av en av Israels främsta författare, A. B. Yehoshua. Med Älskaren - en tankeväckande underhållningsroman - introducerades han för svenska läsare. Adams fru har en älskare, som inte kommer tillbaka efter oktoberkriget 6 - 25 oktober 1973 mellan Israel och arabstaterna. Adam saknar honom lika mycket som hustrun och ger sig iväg för att utröna älskarens öde.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Israel. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Yasmina Khadra, Sirenerna i Bagdad är en otroligt bra roman som på ett fantastiskt sätt beskriver de mekanismer som gör att en helt vanlig människa kan bli terrorist. Algeriern Yasmina Khadra, som egentligen är militär,  skriver under sin frus namn för att markera sin solidaritet med den algeriska kvinnan. Vad gör han då i en Bokgeografi som ska handla om Israel? Jo, han behandlar  samma tema som  den israeliske författaren Amoz Oz i Hur man botar en fanatiker. (Samme Amos Oz som skrev den underbara självbiografiska romanen En berättelse om kärlek och mörker.)

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Israel, som du inte läst, men är nyfiken på.
Svaret på den fråga blir Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda.
Den handlar om unga israeliska kvinnors militära utbildning och är på sitt sätt lite släkt med Yael Dayans krigsdagbok.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Israel.
Igår, 28 maj, firades Jerusalemdagen, Yom Yerushalayim,
till minne av när Jerusalem blev en hel stad efter sjudagarskriget 1967

Essän i IT - åldern

1500 - talsfilosofen de Michel Montaigne (1533 - 1592) var den som uppfann essän. Många har senare refererat till honom från Francis Bacon till Virginia Woolf. Den första volymen Essäer kom ut 1580. Därefter har de översatts och kommit ut i nya upplagor inte minst i Sverige där det senast kom ut en nyöversättning av Jan Stolpe i pocketutgåva. Nu kommer en ny bok om Montaigne av Antoine Compagnon på Atlantis förlag också i översättning av Jan Stolpe. Antoine Compagnon är egentligen specialist på Proust, men när han gjorde radioprogram om Montaigne blev de så populära att de gavs ut i bokform. 
En sommar med Montaigne blev omedelbart en försäljningssucce. Antoine Compagnon lyckas vara både lättsam och lärd skriver litteraturprofessorn 

Arne Melberg i sin recension. Det kanske inte är så svårt med ett sådant ämne som Montaigne. I slutklämmen skriver Arne Melberg att Michel de Montaigne säkert inte hade låtit elektroniken avskräcka. Han hade fortsatt att skriva.

Arvet efter Montaigne växer och frodas skriver Nina Burton i en understreckare 30/5 2009.

Entusiastiska pessimisters spirituella konst är den underbara titeln på en understreckare om essäer av Arne Melberg den 1/12 2012 

Essä: urval och inledning av Arne Melberg kom ut 2013 på Bokförlaget Daidalos

Sommarläsnig

Jan van Beers 1852 - 1927

Liten sommarenkät från Bokhora

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Gertrud Hellbrand,Veterinären
Marisha Pessl , Nattfilm
Lars Lerin, Naturlära
Lena Lundgren, Maria Lang
Antoine Compagnon, En sommar med Montaigne

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

 Etgar Keret, Plötsligt knackar det på dörren

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

 I lunden vid sommarhuset

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

I sängen på natten

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Svårt att jämföra ärter och morötter, men Lars Lerin, Naturlära, kanske?

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

 Jag har sagt det förut, men jag säger det igen - Sommarboken av Tove Jansson

7. Strand eller hängmatta?
 Hängmatta

8. Deckare eller roman?

 Roman

9. Favoritgenre?

Klassiker

Matkulturen och samhället

"Ämnet för Nu äter vi! är just de moderna favoriträtternas förvandling från "märkliga nyheter" till "mat", säger Jenny Damberg i förordet till Nu äter vi! (Ica Bokförlag). Hon ägnar sig åt matnyheter från andra världskrigets slut och framåt. För somliga saker har det varit  trögt i starten. Redan 1944 serverades dumplings som kinesiska kroppkakor på Berns men det dröjde ända till 2010 - talet innan de slog igenom. Ibland verkar det rent slumpartat hur somliga rätter slår; ibland helt obegripligt. Smörgåstårtan kallas en svensk kontraintuitiv skapelse som hade alla rätt. Mer av allt, helst på en gång och i samma form. Kort sagt ett säkert kort i mer än 70 år. Vid frukosten är vi alla konservativa, säger Jenny Damberg. Det vi har på frukostbordet har varit detsamma i årtionden. Frukosten är ett individuellt projekt. Den äter man gärna på egen hand medan middagen är en social måltid. Vi är ett fikande folk. Kafékulturen; lattemammorna; godisätandet och chipsen - allt finns med. På 1980-talet gör den exklusiva sushin, den nya krogeliten och yuppien entré. Man definierar sig genom sitt val av mat. 2013 finns det 28 228 recept på Tasteline. Det mest lästa av dem alla är Taco - paj. "snabbt och gott efter jobbet", heter det. Jodå, receptet finns med i en av bokens många, svårlästa faktarutor (min enda invändning). Nu äter vi! är en rolig mathistoria lika gedigen som grundlig. Den omfattande källförteckningen redovisas per kapitel. Jenny Damberg är frilansjournalist och krogkritiker. Hennes favoriträtt är potatisgratäng.

Helgmaraton

Sankmark är Jhumpa Lahiris andra roman. Hon har också skrivit två novellsamlingar och fått en massa priser och utmärkelser och sedan 2010 sitter hon med i The President´s Committee on the Arts and Humanities. Jhumpa Lahiri föddes i London 1967 och växte upp i Rhode Island. Hon är av bengalisk härkomst. Fram till 2012 bodde hon i Brooklyn med man och två barn, men har nu flyttat till Rom.
2000 fick hon Pulitzerpriset för novellsamlingen Den indiske tolken.
Sankmark handlar om familjen Mitra som bor i ett skräpigt område, Tollygunge, i utkanten av Calcutta strax intill en stinkande sankmark full av vattenhyacinter med stora blad. I familjen finns två söner, Subhash och Udyan, födda med endast femton månaders mellanrum. De är till en början helt oskiljaktiga. De är begåvade och framgångsrika i sina studier och föräldrarna är mycket stolta. Men med tiden visar det sig att de är mycket olika varandra. Udyan är rebellen som inte drar sig för våld. Subdash är den stillsamme forskaren som åker till USA, trots att såväl brodern som föräldrarna tycker att han sviker. Udyan går med i den maoistiska naxalitrörelsen; han gifter sig med den unga Gauri, som inte godkänns av föräldrarna och som ofrivilligt blir indragen i mannens politiska aktivitet. Subhash kallas plötsligt  tillbaka av föräldrarna. Han stannar inte länge, men fattar ett beslut rörande Gauri och det barn hon väntar som kommer att förändra hans liv ganska radikalt. Han axlar ett tungt ansvar - alldeles osjälviskt är det dock inte.
Här finns många olika teman. Indiska akademiker i exil är något som ofta återkommer hos Jhumpa Lahiri. Spänningen mellan  muslimer och hinduer; oroligheterna i Indien på 1960 - talet. Generationsmotsättningar; gamla traditioner möter modernt; stora Calcutta möter Tollygunge vid sankmarken,
familjeskildringarna; skuld, svek. Vad är en familj? Vad är ett hem?
Det var omöjligt att släppa Sankmark. Så välskrivet, så engagerande, så upprörande! Så bra blir det kanske bara om man arbetar i femton år med en roman.

Hur man borde leva

Visdomsord för vardagsbruk av Sándor Márai kom ut 1943 efter en tid av krig och personliga sorger. Redan då var Sándor Márai en stor författare i Ungern. Och hans böcker har ständigt kommit ut i nya upplagor. Men det är först nu som Visdomsord för vardagsbruk kommit på svenska i översättning av Susanna Fahlström på Sivart förlag. Sándor Marai skriver visdomsord i miniessäer om olika ämnen. Den kortaste är en enrading och handlar om kläder: Kläder ska man inte alls bry sig om. Sándor Márai hyllar stoicismen och tillägnar boken Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. Dessa tre återkommer han ständigt till. Liksom Montaigne "... för  han var glad och bekymrade sig inte om sina böckers framtida öde." Sándor Márai är sträng när han skriver om skillnaden mellan klokhet och visdom; han ordinerar två rårivna äpplen på fastande mage varje morgon; han menar att karaktären ska ta kommandot över kroppen som kan ses som en opålitlig slav. Andningen är viktig och vad det gäller kvinnor finner de kärleken som fåglar hittar korn eller fisk. De tar sällan fel och det är sällan grodynglet slipper ur måsens näbb. I så fall är det bara att kraxande spana vidare!Under rubriken Om att läsa skriver han att man ska läsa lidelsefullt; ibland med mera lidelse än författaren har använt när hen skrivit boken. Man ska vara uppmärksam och söka efter förtjänsterna. Slutklämmen: Läs elegant och storsint. Läs som om varje bok du läser var den sista du läste i din dödscell. Läs på liv och död, för läsandet är människans största gåva. Tänk, det är bara människan som kan läsa.
Det är tydligt att man ska ställa höga krav på sig. Sándor Márai var 43 år när boken kom ut. Man får lätt uppfattningen att det är en mycket äldre människa som skrivit den. Men Sándor Márai hade upplevt och genomlidit mycket under sitt förhållandevis korta liv.

Nästa radioföljetong

På måndag 26 maj börjar en ny radioföljetong. Tove Jansson läser sin egen Bildhuggarens dotter. Den kom ut 1968 och skildrar delar av Tove Janssons uppväxt och barndom i en familj som var både borgerlig och bohemisk i hemmet på Skatudden och somrarna i skärgården. Tove Jansson älskade havet och skärgården. Det märker man när man läser 
SOMMARBOKEN och följer farmor och sondotter och deras liv på sommarön. Tove Jansson och Tuulikki Pietäla bodde på Klovharun i Pellinge skärgård under många år.  Tove Jansson drömde om Kummelskär i hela sitt liv, men av det blev intet.

Människan är en berättelse

Att läsa Merete Mazzarella är som att dricka friskt källvatten. Det är något med själva språket och den lätthet hon använder det med. Det förefaller som om det inte kostar henne någon ansträngning alls att skriva. Och det är så lätt att läsa och så otroligt givande. Jag tror att jag kan säga det om varenda bok hon skrivit eftersom jag alltid hållit ett öga på hennes produktion. Hennes senaste bok har titeln 
Att berätta sig själv. Inspiration för den som vill skriva om sitt liv Forum 2013. Merete Mazzarella börjar med att tipsa om andra som skrivit om att skriva livsberättelser. Hon tar upp Bodil Malmsten, Stephen King, Siri Hustvedt och  Olof Lagercrantz m. fl. Hon tar exempel ur sitt eget liv. Allt handlar om att leva, läsa och skriva. Läsandet är viktigt för skrivandet. Hur gör man? Vad är det man kommer ihåg? Mycket handlar så klart om minnet. Merete Mazzarella har hållit åtskilliga skrivarkurser och har stor erfarenhet av alla svårigheter som tornar upp sig för den som vill skriva. Den som fördrar att berätta muntligen har också nytta av Att skriva sig själv, förstås. Merete Mazzarellas beläsenhet är omfattande och hon refererar till och citerar en mängd andra författare över hela världen. På så vis kan vem som helst ha stor glädje av att läsa Att berätta sig själv även om om man inte har tänkt att skriva en rad eller funderar på att bli författare. En inspirationsbok som fungerar som en riktig inspirationsbok för alla, alltså.

Sanning och konsekvens

Jag piggnar alltid till när jag ser Carina Burmans namn i tidningen. Idag skriver hon en  understreckare om en ny bok av Edith Södergran. Vad hade hade hänt Edith Södergran (1892 - 1923 )och alla andra för tidigt bortgångna författare om de inte dött så unga? Bilden av dem präglas mycket av just detta faktum. Agneta Rahikainen, finländsk litteraturforskare har skrivit en ny biografi om ES, Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis). Första delen är författarbiografi; andra delen ägnas uppkomsten av myten. Rahikainen går igenom de biografier som skrivits om ES fram till 1950. Hagar Olsson och Elmer Diktonius började omedelbart efter Södergrans död att tävla om vem som varit bästa vännen. Rahikainen kritiserar särskilt Gunnar Tideströms biografi som kom ut 1949. Han driver tesen att man kan tolka ES:s dikter biografiskt och att alla hennes problem var psykiska. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga södergranforskare och det läggs väldigt stor vikt vid henne utseende och kropp. Rahikainen tecknar bilden av en mera robust kvinna som var okonventionell, intresserad av kvinnosaken och politik. Hon talade ett flertal språk och hennes Raivola var inte alls så avskuret från omvärlden som tidigare gjorts gällande. Rahikainen håller för troligt att ES inte alls varit särskilt trevlig utan mera originell och lite galen. Det är inget dåligt eftermäle i mina ögon. I min egen hylla hittade jag Ernst Brunners doktorsavhandling med den vackra titeln Till fots genom solsystemen. Edith Södergrans expressionism från 1985 (med massor av referenser till Gunnar Tideström).

Tematrio - Norge

Svenska deltagare berättar om norska böcker/författare och norska deltagare  berättar om svenska favoriter. 
HÄR kan du läsa om Lyrans norsk/svenska eller svensk/norska uppdrag.

Olav Hauge, äppelodlaren vid Hardangerfjorden, bodde på en liten gård i hela sitt liv utom några år som han tillbringade på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni. Under 70 år skrev han 84 dagböcker och det är de som är hans verkliga biografi, säger Carl - Göran Ekerwald som skrivit en biografi med titeln Det stora självporträttet 2011. Olav Hauge blev storläsare redan som tonåring. Han skrev dikter och var kännare av bl. a. kinesisk lyrik. Hans brevväxling omfattade hela världen. Robert Bly har översatt hans dikter till engelska. Olav H. Hauge (1908 - 1994) var en mycket särpräglad och intressant människa för vilken ensamheten var en lyx och de små tingen i vardagen värda en dikt. 
 

Tomas Espedal är född i Bergen 1961. Han har skrivit många böcker, men det är först hans tionde, Mot konsten, som 2013 översattes till svenska. Mot konsten innehåller på litet utrymme en hel släkts historia samt Espedals egen väg till skrivandet. Det enda han alltid varit säker på är att han vill skriva. På kort tid har både hustrun och modern dött och nu ska författaren vara en god mor åt sin dotter. Han försöker vara författare medan hon är i skolan. Mot konsten är självbiografisk, lyrisk och essäistisk. Den ger mersmak.
 
Merethe Lindström
fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012 för Dagar i tystnadens historia. Och det är verkligen tyst mellan Simon och Eva. Det kommer en tidpunkt efter vilken det förefaller omöjligt att tala. In i all denna tystnad kommer städhjälpen Marija från Litauen. Hon är desto mera talför och blir snabbt deras vän. Merethe Lindström säger att hon skriver för att förtydliga. Hon är intresserad av relationer och det är det hon skriver om. Hon utforskar människors allra hemligaste gömslen.

Under lysande måne

Tredje delen av Lian Hearns Sagan om klanen Otorio heter Under lysande måne. Den håller måttet med råge. Skruven dras åt, tonen skärps; stridigheterna är många och Otori Takeo härdas och präglas av grymheterna och sveken omkring sig. Han har inte fostrats till krigare och har i grunden ett annat sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, vänner som fiender. Men han lär sig. Hans älskade Kaede (kaede betyder för övrigt lönnlöv) faller i fiendefälla. Hon vaktas av en häxa och håller på att förgås av leda och sysslolöshet. Hon börjar leka med ord och formar poem som hon måste gömma i sitt hjärta. Kaede iakttar de små sakerna omkring sig;  fåglarna i trädgården, trädens färgskiftningar och fiskarna i dammen. Varje morgon kommer en gammal man och plockar upp allt skräp och kammar mossan. Kaede iakttar honom bakom en skärm. Ingen annan man får se Kaede än den som tagit henne till fånga. Kaede undkommer till slut genom ett mycket lägligt jordskalv - men till ett pris. Takeo har just slutit ett fördrag med en av sina farligaste fiender och vet inget om vad som hänt Kaede. Båda tänker kämpa för sina rättmätiga arv och varandra. Det mäktiga Släktet som går utanpå alla klaner jagar fortfarande Takeo och önskar hans död. Takeo har värdefulla handlingar rörande Släktet i sin ägo. Svårt medtagen efter alla strider ger han sig av till grottan där han gömt sin hemlighet. Han känner att där väntar honom något annat också och skymtar en gestalt som förefaller bekant...
Lian Hearn (Gillian Rubinstein) är väldigt duktig på att skapa stämningar och måla bilder. Hon är omsorgsfull och noga med detaljerna och det gör att närvarokänslan är stark. Och det är spännande. Författaren väljer inga enkla lösningar eller billiga effekter utan överraskar hela tiden. Kaede och Takeo är ett sympatiskt par som man önskar allt gott. Men Takeo har en profetia hängande över sitt huvud. Den besvärar både honom och läsaren.

Bokfrågan

Jag tror att jag började läsa direktpå skötbordet. Jag minns i varje fall inte en enda bilderbok som någon skulle ha läst för mig. Mamma berättade i stället sanna historier ur livet från sin barndom och uppväxt och sjöng tårdrypande skillingtryck; Kors på Idas grav, Älvsborgsvisan, Lilla svarta Sara, Hjalmoch Hulda, Elvira Madigan - det ena sorgligare än det andra. Texter och melodier kan jag fortfarande.

En gammal, gulnad, oansenlig, illa medfaren ABC - bok hade vi.
På omslaget fanns en tupp som hade den egenheten att den kunde värpa. Det gjorde den när man hade tappat en tand. Då fanns det en peng någonstans i boken när man vaknade på morgonen och ingen människa kunde begripa hur och när den kommit dit! Tuppen på ABC - boken på bilden är hämtad från Projekt Runeberg

Dessutom minns jag många rim och ramsor ur Min skattkammare del 1. "Lilla trollet Klumpadumpa skulle gå på fest. Mamma sa, Min lilla stumpa, minns att du är gäst. Sväng på svansen riktigt elegant, nig sen fint för tant och hälsa från din mamma." - Tusenfotingen som tog av sig stövlarna, ABCD, råttmor kokar te; ajaj, sa källingen, jag brände mig på vällingen; m. fl.

Elsa Beskow var i allmänhet inte min favorit. Men något gjorde att jag tyckte mycket om Blomsterfesten i täppan. Om flickan Lisa som får vara med om blommornas fest och sång på midsommarafton. Jag tror att det var tistlarna utanför grinden som tilltalade mig. Och så att blommorna var så blommiga, d.v.s. kändes så riktiga.

Lånad bild

Svensk vers. Läseböcker för Sveriges barndomsskolor utgivna av Alfred Dalin och Fridtjuv Berg. Albert Bonniers förlag 1935. Den nallade jag i morfars bokhylla och han sa ingenting så jag behöll den och har den kvar ännu. För säkerhets skull har jag skaffat ett nytt ex., men det gamla är finast. I Svensk vers finns verser om tomtar och troll, jättar, älvor, fåglar, hundar, prinsessor och vackra drottningar på lit de parad i skogen. Ett visst bildmaterial ingår. Svensk vers finns i Projekt Runeberg och det tycker jag är roligt.

Bokbloggsjerka 16 - 19 maj

Annika undrar i sin Bokbloggsjerka 16 - 19 maj om vi brukar köpa  böcker efter att vi lånat och läst,  
e - böcker eller svartskift. Svaret är ja. Det händer ibland. Inte så ofta, men i alla fall. Här kommer några exempel.
Dagbok av Sándor Márai som jag just har läst är en sådan som jag känner att jag vill ha tillgång till när som helst. Nästan som en andaktsbok.

Herrarna i skogen - essäer på temat skog - är en  av mina favoritböcker. Lika lärt som poetiskt av Kerstin Ekman. Man känner doften av mossa och hör suset av granskog och lajkans flämtande när man läser. Och alla dessa litterära referenser! 

Trollsländans land av Monica Braw, fil.dr. i japansk historia, tidigare Svenska Dagbladets korrespondent i Tokyo och en av Sveriges främsta japanexperter, presenterar på ett personligt sätt ny forskning och egna reportage om kejsare, samurajer, munkar, kvinnor, bönder, stadsbefolkning och poeter.   
En mycket vacker och lärorik bok som jag gärna ville ha i min Japan - hylla.   

En läsupplevelse

Detta är den vackraste bok jag läst på länge!
Sándor Márai (1900 - 1989) skrev dagbok i hela sitt liv med början 1943. Han föddes i dubbelmonarkin Österrike - Ungern, men flydde därifrån några år efter det kommunistiska maktövertaget. Efter många år i exil i Italien och New York hamnade han och hustrun i San Diego i Kalifornien. Sándor Márai är en av de mest kända ungerska författarna. Han skrev dikter, romaner och skådespel på ungerska, vilket var moderns språk. Fadern talade tyska.  På svenska finns Den rätta (1943), Gästspel i Bolanzo (1944), Glöd (2000) och Eszters arv (2002) och Visdomsord för vardagsbruk (2008). I övriga Europa upplevde han en storhetstid på 1990 -talet och det var i Frankrike man uppmärksammade honom först.
Dagbok 1984 - 1989 handlar om de fem sista åren i Marais liv. Han börjar känna av sin kropps förfall; han ser dåligt och måste gå med käpp. Men intellektuellt är det inget fel på honom. Han kommenterar klarsynt läget i världen och håller ett speciellt öga på utvecklingen i Ungern precis som han alltid har gjort. Och han läser; klassiker, ungerska poeter, historikern Edward Gibbon och The portable Edmund Wilson.  Alla hans jämnåriga har gått ur tiden och nu dör också hans yngste bror som varit hans läsare och en levande länk med Ungern. Hustrun L (Lola) är hans allt. De har delat ljuvt och lett i 62 år. Hennes syn och hörsel sviktar och när hon också drabbas av återkommande svimningsanfall blir Sándor Marái anhörigvårdare. Det är rörande att läsa om hur han sköter henne och får förlägga sin läsning mellan midnatt och klockan två på natten efter det att L somnat. När hon måste ha vård hela dygnet får hon vårdplats på sjukhuset. Men först efter det att maken visat ett kontoutdrag som visar att han kan betala sjukvårdskostnaderna. När hon dör blir han mycket ensam och känner att han lever på övertid. Han sitter där med hennes dagböcker och tycker sig få ett brev av henne varje dag. Dessutom talar hon med honom i drömmar om nätterna. Sándor Márai har införskaffat en revolver för att i god tid kunna avsluta sitt liv innan han blir ett vårdfall. 
Jag skulle gärna vilja läsa dagböckerna från början. Dagbok 1984 - 1989 är ett tidsdokument, en berättelse om stor kärlek, en fortlöpande litterär kommentar och ett knivskarpt iakttagande av människans villkor. Det är mänskligt, storslaget och enkelt och jag läser respektfullt.
Översättaren Ervin Rosenberg har skrivit ett förord och Nobelpristagaren Imre Kertész har skrivit ett efterord som han kallar Vittnesbörd om en borgare.
Bokförlaget Tranan står för utgivningen.

På önskelistan

Här är två böcker som jag ska försöka skaffa mig. 
Japanska tecken i tiden (1994) är skriven av författaren och forskaren Monica Braw, som arbetat i Japan i femton år. Som medförfattare har hon Hiroko Kimura som sattes att lära kalligrafi när han var tre år och gjorde sitt gesällprov vid sju! "Tillsammans har de utforskat det japanska skriftspråkets historia, sociologi och estetik - för första gången på svenska" står det på bokens baksida 

Inspiration från japanska trädgårdar av Christa Holm i Natur och Kulturs gröna serie 1996. Christa Holm tycker att vi ska närma oss den förfinade japanska trädgården med ödmjukhet. Vi ska inte försöka plagiera den japanska trädgården utan hämta inspiration och idéer. "Japan drabbar en med stor kraft - det är många utlänningars gemensamma upplevelse. Det betyder inte att man gillar allt man ser, men man blir nyfiken," säger Christa Holm i sitt förord.

Tematrio - Familjekrönikor

LYRANs uppgift denna veckan: Tre familjekrönikor
HAREN MED BÄRNSTENSÖGON av Edmund de Waal
En fascinerande judisk släkthistoria genom små snidade elfenbens- eller buxbomsfigurer, s. k. netsuker. Historien börjar och slutar i Tokyo. Charles Ephrussi var en ivrig konstsamlare och när japansk estetik var högsta mode bland impressionister och författare i Paris köpte han en samling netsuker och placerade dem i ett vitrinskåp. En av dem var en hare med bärnstensögon. Sedan följer men dessa små figurers öden och äventyr över världen, tätt förknippade med sina ägares.
 

SMALL WORLDär titeln på schweizaren Martin Suters debutroman som kom ut 1997 och är den första delen  i en neurologisk serie om tre. Inte förrän nu har Small World kommit på svenska. Small World är en thriller; en familjehistoria; en kärlekshistoria och en sjukdomshistoria.

FATTIGADEL i fyra delar av Agnes von Krusenstjerna. Detta är författarinnans hämnd på sin familj. Hon har frigjort sig ifrån den och gift sig med David Sprengel, som man tror har haft ett visst inflytande på delar av hennes författarskap. ”Jag skall fånga upp min familj och släkt från sjöns botten och sedan slunga dem dit igen och dränka dem.” Böckerna skrevs 1935 - 38 och innehåller nycklar till Fröknarna von Pahlen, som är en mer tillrättalagd berättelse om Agnes von Krusenstjernas familj.

Buddha - dagen

Bronsbuddhan i Kamakura. Egen bild.

Idag firar  buddhister runt om i världen
BUDDHA - DAGEN el. Vesak till minne av Buddhas födelse. I Hermann Hesses klassiska roman Siddhartha. En indisk berättelse var Siddhartha son till en rik indiske braman. Han  läste heliga skrifter och visa läror och var älskad av alla. Men han var ändå inte nöjd med sitt liv. Han längtade efter något annat, djupare, något han inte kunde tillägna sig genom studier. Vishet kan inte meddelas.  Siddhartha ger sig ut i världen tillsammans med sin gode vän Govinda för att söka upplysning. De följer först med de asketiska, livsfientliga samsanerna och uthärdar svält och kyla under flera år. 
Deras vägar skiljs åt. Siddhartha möter den vackra hetären Kamala och njuter av hennes intelligenta sällskap. Han blir framgångsrik i sitt arbete i ett förnämnt köpmanshus. Han vänjer sig återigen vid ett liv i pengar och lyx utan att egentligen uppskatta någotdera. En vacker dag är han försvunnen. Kamala är inte förvånad, men köpmannen söker efter honom och tror att han fallit offer för rånare. Efter några år återses Kamala och Siddharta och hon presenterar honom för deras son. Siddhartha är nu medhjälpare åt  en färjkarl. Efter Kamalas död försöker Siddhartha uppfostra sin bortskämde tills denne i sin tur ger sig av. Siddhartha söker och sörjer men återgår till att studerar floden, varats flod, och uppnår till slut den vishet han strävat efter, "överlämnad åt strömmen, tillhörig enheten".

Hermann Hesse fick Nobelpriset i litteratur 1946

Kaosutmaning 2.0

                                                          

På kudde av gräs

Det kostar en del nattsömn, det gör det. 
Andra delen av Sagan om klanen Otori av Lian Hearn har titeln På kudde av gräs. Otori Sigeru har lämnat över stafetten till sin adoptivson Takeo, som nu drivs av sin vilja att hämnas mordet på Sigeru och kärleken till den vackra Kaede. Takeo måste dock lämna Kaede för att Släktet kallar på honom. Släktet är mäktigare än någon klan och Takeo måste lyda. En avskyvärd, förnedrande utbildning vidtar. Takeos största svaghet är hans medkänsla. Den unge man som ska trimma Takeo är också hans rival på mer än ett område. Tillsammans ger de sig ut på ett uppdrag. Allt ställs på sin spets. Takeo avviker. Han vill inte veta av Släktet eller deras metoder mera, trots att han vet att han ständigt löper risken att lönnmördas. Men han tänker återta sitt rättmätiga arv och om möjligt skaffa sig vetskap om Kaedes öde. En mängd olyckliga omständigheter har gjort att hon blivit tvungen att bita i det sura äpplet och åka hem till sin galne far och sina små systrar. Gravid - dessutom. Ett totalt förfall möter henne. Hon beslutar att ta rodret trots faderns envisa motstånd. Hon bryter mot alla regler. Takeo är också ganska okonventionell i sitt sätt att leva. Han tänker ta sig till sin adoptivfaders grav och vila upp sig hos munkarna i klostret Terayama. Under svåra umbäranden tar han sig fram till sitt mål strax innan allt bäddas in i snö och gör alla stigar omöjliga att följa. Många känner igen honom trots att han försöker välja hemliga vägar. De betraktar honom som någon sorts frälsare undan svält, kaos och grymma herrar. Och han inser att hans adoptivfar fått gudomlig status.
Lian Hearns roman är välskriven och fängslande. Det märks att hon är väl förtrogen med japanska seder och bruk. Man vispar téet och ljudet av klädesstampen betyder att hösten kommit. Träkolsbrännarna har portabla ugnar. Och jag gillar hennes  hennes målande naturbeskrivningar av blommor, träd, fåglar, sorlande bäckar, snölandskap, grå moln som ligger lägre än bergen Takeo vandrar omkring i. Nu - raskt över till del tre Under lysande måne.

Över näktergalens golv

Gillian Rubinstein skrev ibland under pseudonymen LIAN HEARN. Så till exempel när hon skrev den världsberömda fantasyserien Sagan om klanen Otori i fem delar.Första delen, Över näktergalens golv, kom ut 2002: på svenska 2003 i översättning av Carla Wiberg på Bonnier Carlsen Bokförlag.
Fantasy har aldrig varit någon favoritgenre även om jag älskade CS Lewis Narnia - serie. Nu har jag i alla fall sträckläst Över näktergalens golv.  Med stor behållning. Romanen är förlagd till ett till större delen fiktivt landskap i Japan och det verkar vara medeltid. Klanerna ligger i strid med varandra; man slåss med svärd och kniv och döden är vida att föredra framför vanära. Unge Tomasu lever i en undanskymd by bland de s. k. gömda,  ett fridsamt folk som ber böner till en osynlig gud i en förbjuden religion. Plötsligt störs lugnet i byn då den grymmaste och makthungrigaste av klanledarna, Iida Sumagu, hemsöker byn med sina krigare och dödar allt i sin väg, bl. a. Tomasus mor och systrar. Tomasu själv räddas av en maskerad man, som sedan adopterar honom och ger honom namnet Otori Takeo. Den maskerade mannen är klanledaren Otori Shigeru och mellan honom och Takeo utvecklas en varm vänskap och samhörighet.  Takeo visar sig ha övernaturligt god hörsel, han är konstnärlig och kan vid behov stiga vid sidan om sig själv och liksom försvinna. Detta visar sig vara ovärderligt i framtida strider. Han får en förnämlig utbildning och förbereder sig för att hämnas sin familjs död. Sigeru har också för avsikt att hämnas sin döde bror. Sigeru och Takeo älskar var sin kvinna, men i deras klass kan man inte gifta sig av kärlek. Man gifter sig politiskt med den familjen kan ha nytta av och utser. Kvinnorna är för övrigt ofta välutbildade inte minst i stridskonst. Någon är till och med klanledare. Men de suckar över männens våldsamma värld. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Den ena lojaliteten är viktigare än den andra. Takeo visar sig tillhöra en sammanslutning av familjer som kallas Släktet vars order går före alla klaners. 
Över näktergalens golv är inte bara spännande utan också sinnligt poetisk och nästan romantisk (ibland). Alla dessa lotusblommor, svärdsliljor, kungsfiskare och svalor. Plommonregnen är en starkt förskönande omskrivning för den klibbigt varma regntiden. Naturligtvis dricks det mycket té. Varje tedrickning inleds med att man beundrar teskålen. Även herrarna.
Lian Hearn har rest mycket i Japan och specialstuderat Honshu. Hon har också läst japanska. Hon födes i England 1942, tog examen i Oxford och flyttade till Australien 1973.
Nu kastar jag mig över andra delen av Sagan om klanen Otori; 
På en kudde av gräs.

Vem är du? 20 snabba

Charlotta och Amalia. Två läsande kvinnor. Av Lisa Larsson

enligt O

undrar vilka vi är och ber oss svara på tjugo snabba frågor


Snabbläsare eller långsamläsare? Det beror allt på

Tegelstenar eller tunnisar?           Både - och

Bibliotek eller bokhandel?            Bibliotek

Ljudbok eller e-bok?                    e - bok

Inbunden eller pocket?                Gärna pocket

Vampyrer eller spöken?               Spöken - helst ingetdera

En i taget eller slalomläsning?      En i taget

Nytt eller gammalt?                    Absolut både - och

Bokmärke eller hundöra?            Bokmärke

Snacks eller godis?                     Choklad

Biografier eller memoarer?          Biografier

Skräck eller chicklit?                   Chicklit               

Soffan eller sängen?                   Sängen

Inne eller ute?                            Ute

Boken eller filmen?                     Boken

Twitter eller Facebook?               Facebook

Goodreads eller Boktipset?          Goodreads

Kokbok eller Bakbok?                 Bakbok

Te eller kaffe?                            Kaffe

Nobelpriset eller Augustpriset?    Nobelpriset

På spaning som serie

Utomordentligt ambitiöst och ganska djärvt att anpassa På spaning efter den tid som flytt (1913 - 1927) av Marcel Proust (1871 - 1922)  till grafisk roman! I del 1, Combray,  möter vi de kända scenerna med madeleinekakan och lindblomstéet, hagtornshäcken och fraset av mammas klänning när hon - äntligen! - kommer för att säga godnatt.

Vi får möta många egenartade personer med speciella vanor och uppfattningar om hur man beter sig i sällskapslivet. Och ett samhälle med stark klassindelning. På något ställe kom jag osökt att tänka på hur ett gäng damer i någon roman av Jane Austen kunde sitta och kommentera människorna omkring sig. Serien är snygg och prydlig med tydliga bilder i fina färger. Språket är naturligtvis något mera avancerat än det man vanligtvis möter i serier, men det bör inte avskräcka någon. Jag, som är en något motvillig serieläsare, hade inga svårigheter att ta till mig spaningen i serieversion.

Teckning och bearbetning är gjord av reklammannen Stéphane Heuet, född 1957. Den svenska texten baseras på Gunnel Vallquists översättning. Fyra delar har hittills kommit ut på svenska.  Sammanlagt planeras sjutton delar. 

 

 

Fortsättningen på början

När kejsaren var gudomlig (2002) av Julie Otsuka fortsätter där Vi kom över havet (2011) slutade. Trots att den kom först. Det är februari 1942, tre månader efter den japanska attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941. Vi följer en japansk familj i Berkeley i Kalifornien bestående av far, mor, en flicka och en liten pojke. Fadern hämtas i badrock och tofflor av FBI ganska omedelbart efter attacken och nu har det kommit evakueringsorder för resten av familjen. De har bott länge i USA, men helt plötsligt är de fienden. Modern fungerar som en robot och gör vad som måste göras. Den lilla kycklingen, papegojan och den gamla halvblinda Vit Hund måste åtgärdas. Husdjur får inte följa med. Mor och barn fraktas med tåg långt ut i öknen i Utah. En och annan tegelsten hittar vägen genom tågfönstren. Det är varmt och trångt; sysslolösheten och bristen på eget utrymme är enerverande. Pojken drömmer om sin stilige far som betyder allt för honom. De kan utväxla brev, men allt kan ju inte sägas. Julie Otsuka är sparsam i sin berättarteknik. Det är stramt och återhållsamt även när det hon berättar är explosiv vara. Det känner vi ju igen ifrån Vi kom över havet. Likaså berättelsens kör av röster. Efter tre år och fem månader får familjen komma tillbaka till sitt hus. Omgivningens reaktioner - eller brist på reaktion - är svår att hantera. En vacker dag kommer fadern. Men pojken känner inte igen sin far i den skallige, krokige mannen som kommer emot dem. Familjen kommer att bli helt beroende av modern, som är ett under av styrka och mod. Och i fortsättningen brer hon jordnötssmör och sylt på barnens matsäckssmörgåsar. Hon har valt en gång för alla.
När kejsaren var gudomlig är en fin roman, inte tu tal om saken. Men Vi kom över havet är så mycket bättre.

Bokfråga om presentböcker

Helena på Ugglanoboken
undrar vilken bok vi gav bort i present senast?

Stora boken om Mumin av Tove Jansson gav jag bort i present i mars till en högst förtjänt liten mottagare. Jag hade gärna velat ha den själv också, men nu hoppas jag få läsa den högt åtminstone.




Jag hittade en presentförpackning med mattrilogin av Joanne Harris   Choklad, Apelsin och Vin.
Den gav jag också bort i mars. Tre böcker med läckra omslag väl avpassade för resp. ämne
På maggördeln står det: Trevlig läsning önskar jag dig.
Vilket väl uttryckte mina tankar med presenten.
Troligtvis får jag inte läsa böckerna högt; möjligen låna dem. Någon bör i alla fall läsa dem, tycker jag...

Tematrio - Krigets fasor

Vad har vi läst om kriget fasor, undrar  LYRAN 
i sin tematrio denna veckan.

BARNMORSKAN av Katja Kettu 
Det är tiden för det s. sk. Lapplandskriget; 1942 - 44.
Miljön är trakterna kring Petsamo långt upp i norr där Norge, Finland och Sovjetunionen möttes. Här rör sig ryssar, tyskar, skoltsamer och finnar. Det är en grym krigsskildring, men här finns också lyriska inslag och en kärlekshistoria av det ovanligare slaget.

OM MAN ÄNNU FINNS  av Rose Lagercrantz.
En kartläggning av släktens historia och de färgstarka personerna som överlevt förintelsen. Eller inte. De som överlevt ville ofta inte tala om sina upplevelser. Rose Lagercrantz mor var inte säker på att hon ännu fanns. Författaren reste runt och sökte, ringde och skrev för att spåra sin svårfångade familj.

DE FATTIGA I LODZ av Steve Sem - Sandberg. En storslagen roman om det judiska gettot i polska Łódź under andra världskriget.  Nazisterna utsåg den judiske affärsmannen Chaim Mordechai Rumkowski som lägerledare. Det visar sig att han är en mycket komplicerad person som å ena sidan bygger upp ett fungerande samhälle i lägret, som gör att det lämnas ifred av nazisterna i det längsta. Å andra sidan är det han som pekar ut vilka som kan skickas till gaskamrarna. Och han har åtskilligt mera på sitt samvete.
Författaren fick Augustpriset 2009 för De fattiga i Łódź .

 

Nästa radioföljetong

Onsdagen den 7 maj börjar nästa radioföljetong.
Staffan Göthe läser Vänner emellan av Amoz Oz.
Det blir bra. Den har jag inte läst. Åtta berättelser om åtta människors liv i en fiktiv kibbutz i slutet av 50 - talet. Amos Oz har själv bott 32 år i kibbutzen Hulda  så han vet vad han talar om. En berättelse om kärlek och mörker läste jag när den kom ut och var omåttligt förtjust i. Det är en självbiografisk berättelse som rör sig kring moderns självmord 1952. Den handlar också om släkten och Israels historia. Amos Oz föddes i Jerusalem den 4 maj 1939. Han är professor i litteraturhistoria vid Ben - Gurion - universitetet.
Amos Oz har ständigt nämnts i samband med Nobelpriset. Det vore inte fel.