skip to main |
skip to sidebar
Lyrans
uppgift åt oss den här veckan är att skriva om tre historiska romaner medan vi väntar på Hilary Mantels stora historiska roman Wolf Hall. (Och ja, jag har redan reserverat på biblioteket.)
Eva - Marie Liffner, Camera
Johanna Hall ärver en lägenhet av en farbror i Göteborg där hon hittar en gammal portfölj med fotografier och anteckningar från London. Farbror Jakob har under en tid arbetat hos en fotograf i East End i början av 1900 - talet. Teosofen Annie Besant är verksam vid den här tiden och Jakob fotograferar under hennes seanser. Johanna åker till London för att försöka reda ut vad som hände.
Alexandra Coelho - Ahndoril, Birgitta och Katarina
Coelho - Ahndorils fina roman handlar om Heliga Birgitta, hennes himmelska uppdrag och svårigheterna att kombinera detta med äktenskap och barn. Alldeles speciellt svårt är förhållandet till dottern Katarina.
Birgitta är uppfylld av sin kallelse och lägger ett ok på sin dotter som vill något helt annat. Gripande och tragiskt.
Kerstin Ekman, Kvinnorna och staden.
En serie innehållande fyra romaner: Häxringarna, Springbrunnen, Änglahuset, En stad av ljus
Berättelsen handlar om staden Katrineholms framväxt i industrialismens Sverige.
Hela romansviten innehåller mängder av skildringar av kvinnors förhållanden och arbete. Allt skildrat med insikt, humor och empati. Kvinnohistoria av fint märke.
Fred Vargas pseud. för Frédérique Audouin-Rouzeau, född 7 juni 1957 i Paris är arkeolog, historiker och författare. Hon har skrivit en rad deckare och finns också översatt till svenska.
Okänd kontinent från 2012 i översättning av Cecilia Franklin utgiven på [sekwa] är den senaste.
En makaber samling skor med avhuggna fötter i London kopplas samman med två bestialiska mord i Frankrike. Jean - Baptiste Adamsberg och hans originella medarbetare har ett styvt arbete att förstå hur allt hänger ihop. Och det hela har sin upprinnelse långt tillbaka i tiden. Det blir släktforskning i högre skolan - och det rör sig inte om vilka släkter som helst - utan två vampyrsläkter som för ett skoningslöst krig mot varandra.. Ättlingarna har flyttat runt och ändrat namn efter bästa förmåga för att undgå förbannelsen.
Romanen utmärks av en myckenhet dialog. Den för handlingen framåt och karaktäriserar såväl Adamsberg som alla personer som har någon sem helst betydelse för handlingen.
Okänd kontinent är en bitvis mycket otäck bladvändare. När vampyrtemat fördes in i berättelsen kände jag hoppet fara, men Fred Vargas lyckas.
Jag läser med stor spänning ända in i det sista, d.v.s. till och med sidan 467!
I november kommer Spökryttarna från Ordebec
Richard Doddridge Blackmore (1825 - 1900) tänkte först att han skulle bli jurist men han sadlade om och skaffade en handels - och fruktträdgård. Den ägnade han sig åt tillsammans med författarskapet.
Han skrev flera verk både på vers och prosa, men det var ett som genast vann kritikernas och läsekretsens hjärtan, nämligen Lorna Doone, en romantisk berättelse från Exmor (1869).
Det är berättelsen om bonden John Ridd och den vackra Lorna Doone som hölls så gott som fången av ett gäng laglösa som spred skräck omkring sig i byarna runt Exmor 1673.
Blackmore kan sin historia och vet hur bönderna i Devonshire arbetade och levde. Naturen, folkliv, seder och bruk gör Lorna Doone till en intressant historia som har sin grund i verkliga händelser.
Romanen har filmats flera gånger och så sent som 2000 gjordes en TV - serie.
Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser är årets sommarföljetong i SvD.
Exmoor och Winsford är skådeplatsen för romanen. Maria Anderson har kommit hit och hyrt ett ensligt beläget hus på heden. Där bor hon och hunden Castor. Hela världen (inklusive de båda barnen!) tror att hon och maken är i Marocko. Det är svårt att förstå sig på Maria Anderson. Hon håller sig på sin kant, men gör sig ändå hemmastadd i byn och på den lokala puben The Royal Oak Inn gör hon värdefulla bekantskaper. Men - någon tycks vara henne på spåren...
Det är verkligen spännande. Jag kan tycka att det är olyckligt att hacka upp berättelsen i hela 53 avsnitt. 17 avsnitt kvar. Det är mycket som ska redas upp. Man kan bara hoppas att slutet håller.
Håkan Nesser refererar då och då till Lorna Doone och John Ridd.
MARIA LANG
En skugga blott! 1952. 2013
Norstedts förlag
Hur kul är det att komma hem från åtta veckor i Kairo och
1/ inte bli mött på Arlanda av sin älskade man
2/ komma hem till en mörk och tyst våning
3/ hitta främmande damunderkläder utspridda på den äktenskapliga sängen
4/ upptäcka en död kvinna i sitt badkar
Naturligtvis måste den skärrade Puck Bure omedelbart tillkalla den trygge, blåögde kriminalkommissarien och gode vännen Christer Wijk.
Det blir en kinkig utredning. Spåren pekar än hit än dit.
Flera misstänkta saknar alibi.
Det visar sig att ingen egentligen riktigt känner den döda.
Till råga på allt begås ännu ett mord som är ännu mer förbryllande.
Humanistiska Biblioteket vid Stockholms högskola är händelsernas centrum.
Alla miljöer är autentiska (så gott som) medan personerna (utom en) är fiktiva, enligt författaren själv.
Maria Lang är påtagligt intresserad av vackra män, kvinnlig utstyrsel och litteraturvetenskap.
Hon doktorerade 1946 vid Stockholms Högskola på Pontus Wikner som vitter författare.
Trivsam sommarläsning om någon frågar mig.
Vid 21 års ålder blir Katia Pringsheim (1883 - 1980) övertalad av sin mor och författaren Thomas Mann att avbryta sina studier i fysik och matematik för att gifta sig med Thomas Mann (1875 - 1955) som länge haft ögonen på den ovanligt vackra flickan.Katias familj är i stort sett positivt inställd till "den leversjuke ryttmästaren" som de kallar den bleke och smale Thomas Mann.
Ett foto från 1900 föreställer en stilig, smärt Thomas Mann som ser betydligt äldre ut än sina 25.
Mellan 1905 och 1919 föder Katia Mann sex barn (tre pojkar och tre flickor) och har två missfall; sköter om författaren, hushållet och sina föräldrar.
Katia Mann tyckte bäst om att föda pojkar säger hon i de intervjuer som hon motvilligt lät slut lät sig övertalas till av författarinnan Elisabeth Plessen och Michael Mann, en av sönerna. Det måste finnas åtminstone en person i familjen som inte skrev, tyckte Katia Mann.
Dessa intervjuer ligger till grund för boken Mina oskrivna memoarer som kom ut på 1974, året efter Katia Manns 90 - årsdag. 1979 kom den på svenska i översättning av Ingeborg von Rosen på Norstedts förlag.
Katia Mann berättar om svårigheterna att skaffa mat till familjen under första världskriget, de ständiga graviditeterna och tvångsuthyrningen.
Det blir mycket namedropping i boken. Familjen umgicks med många kända författare och musiker. Thomas Mann var hela sitt liv en hängiven wagnerian. Gustav Mahler var en annan högt skattad tonsättare.
Hermann Hesse är en god vän och uppskattad författare. Glaspärlespelet ser Thomas Mann som en broderbok till Doktor Faustus. (Det tycker inte Katia.)
1929 får Thomas Mann Nobelpriset i litteratur trots att Fredrik Böök gör sitt bästa för att förhindra det. Katia Mann är naturligtvis med vid ceremonin som de tycker är ganska konstig.
När nazismen växer fram i Tyskland blir Thomas Mann omedelbart utsatt för trakasserier. 1933 åker han, hustrun och de yngsta barnen ut på föredragsturne. Det ska dröja 16 år innan de besöker Tyskland igen.
Katia Mann påtalar Thomas Manns fantastiska iakttagelseförmåga, synminne och sinne för detaljer. I novellen Hans kunglig höghet finns ett porträtt av Katia Mann och deras första möten.
Det är ett turbulent liv
med många motgångar men också stora framgångar som Katia Mann skildrar.
Maken och hans verk är det viktigaste för henne.
Barnen hänger med. Dottern Monika nämns nästan inte alls.
Katia Mann berättar rapsodiskt och osentimentalt. Ibland känns det som om hon surfar på vågorna över de mörka djupen.
Doreen Baingana, Tropiska fiskar
I fin översättning av Boel Unnderstad.
Bokförlaget Tranan
Tre flickor, Patti, Rosa och Christine varvar sina berättelser från tiden efter Idi Amin i Uganda.
Genom dem får man en bild av familjens historia med en frånvarande fader och en mor som främst ägnade sig åt fadern så länge han levde, det vill säga innan han drack ihjäl sig.
Man anar också vad som förorsakade hans fall.
Flickorna gick på internatskola. Patti beskriver hungern hon upplevde i de lägsta klasserna.
De äldre flickorna fick åka hem då och då och ta med sig förnödenheter tillbaka.
Religionen tillmättes stor betydelse, men påverkade naturligtvis flickorna i olika hög grad.
Patti, till exempel, blir frälst och kommer att bli något av hemmadotter.
Christine, den yngsta, får det största utrymmet alltifrån det första kapitlet när hon som liten smyger sig in i föräldrarnas sängkammare (förbjudet område!) och går igenom moderns smycken och fantiserar kring dem och föräldrarnas förhållande. Det är fint skildrat.
Det absolut starkaste avsnittet i boken har rubriken Ett tackbrev. Rosa skriver ett brev till den före detta pojkvännen David som smittade henne med HIV. Det är personligt men ger också en historisk återblick på aidsepidemins utbrott i Uganda
Christine flyttar sedan till ett annorlunda liv i Los Angeles där hon tjänar så mycket pengar att hon kan shoppa allt hon varken vill ha eller behöver. Hon är ensam, främmande och vilsen. Förundrad iakttar hon kulturskillnaderna. Men frågan är om hon vunnit mera än hon förlorat?
Efter åtta år återvänder hon hem och finner allt oförändrat. Utom hon.
Tropiska fiskar är en debut som gör mig nyfiken på nästa alster av Doreen Baingana.
Ingrid tipsade mig om Tropiska fiskar.
Köpt med ögonen
Jacqueline Winspear, Pardonable Lies: A Masie Dobbs Novel
(Masie Dobbs Mysteries)
Lånad med ögonen
Sara Gordan, Martin Andersson. Ett skuggspel
Så här börjar den:
"När jag kommer hem väntar Hjalmar Bergman
utanför dörren. Han sitter i trappan med örat lutat mot väggen och andas
tungt, handen ligger på magen. Hatten är sjavig och hänger fram över
pannan, skuggar hans ansikte, ett ansikte fullt av hål..."
Susanna Jones
föddes i Hull liksom huvudpersonen i Jordskalvsfågeln, Lucy Fly,
Jordskalvsfågeln är Susanna Jones debutroman från 2003, en psykologisk thriller som tilldrar sig i Tokyo. Man märker tydligt att författaren är väl förtrogen med japansk kultur och storstadslivet i Tokyo. Romanen är full av iakttagelser av japanskt liv och japanska sedvänjor. Lucy trivs med sitt nya land och är öppen för det hon behöver lära sig och anpassa sig till.
Historien berättas mestadels i jag - form, men ibland tar tredje person över.
Lucy Fly blir en dag hämtad av polisen från sitt arbete som översättare. Hon är inte helt förvånad, för hennes bästa väninna och landsmaninna, Lily Bridges, har hittats mördad. Polisen anser att Lucy har motiv, men Lucy har bestämt sig för att inte säga något förrän hon minns precis vad som hände. Under tiden avslöjas Lucys förhistoria, hennes familjeförhållanden, relationen till pojkvännen och hur det kom sig att hon hamnade i Japan.
Jordskalvsfågeln är en gåtfull historia skriven med ett poetiskt språk.
Den är spännande och välskriven och jag ger ett särskilt plus för miljöbeskrivningen.
Anna Fredriksson, född 1966, är författare och manusförfattare.
Sommarhuset som kom ut 2011, är hennes första roman
Lyckostigen kom 2012. Om den tyckte jag SÅ HÄR.
Sommarhuset handlar om en syskonskara på tre, deras mor som just tagit livet av sig och det sommarhus på en ö i Stockholms skärgård som hon lämnat efter sig - en stor röd omodern villa.
Eva, 42, är äldst. Anders är sju år yngre och den yngsta, Maja, är hela elva år yngre än Eva.
Modern var frånskild sedan länge. Hon har alltid varit mest intresserad av sitt teoretiska arbete. Papper och böcker var hennes värld.
Barn, barnbarn och praktiska ting intresserade henne inte. Och ingen förstår egentligen varför hon valde självmordet.
Modern är navet i romanen även om perspektivet är Evas. Eva för i berättelsens början tankarna till gamla tiders hemmadotter. Hon är ensamstående. Sonen har dessutom just flyttat till egen lägenhet
Eftersom familjen inte är van att kommunicera blir det så klart riktigt svårt vid arvsskiftet. Eva är den som haft mest kontakt med modern och som även vistats allra mest i sommarhuset. Hon har också bekostat en tillbyggnad. Alltså har hon sin egen (naiva) uppfattning klar om hur man bör förfara med huset. Svägerskan, Anders hustru, har också en (hemlig) plan och dollartecknen lyser i ögonen på Maja som kommer till ön med sin senaste pojkvän i släptåg.
Det är intressanta teman som Anna Fredriksson utgår ifrån; familjerelationer, syskonrivalitet, placeringen i syskonskaran, mänskliga relationer i allmänhet, fastighetsmarknaden, mm.
Skildringen av skärgårdsön och sommarhuset andas kärlek och förtrogenhet
Liksom i Lyckostigen finns här ett driv. Man måste se hur det går. Och slutet är kanske inte så dumt ändå?
Men jag saknar fördjupning, mera intresse för personskildringen och också lite svängrum åt läsaren.
Kanske finns det med i nästa roman, Augustiresan, som kommer ut i - augusti?
John Dickson Carr (1906 - 1977), Någon går därute (1930).
Även utgiven med titeln Steg i natten.
John Dickson Carr var det - låsta- rummet - mysteriets mästare.
Han var samtida med Agatha Christie och Ellery Queen. Dessa tre var de stora deckarförfattarna under 30- och 40- talen och in på 50 -talet.
JDC skrev under flera pseudonymer, bl. a. Carter Dickson.
Hans första alster var inspirerade av skräckromanen medan det historiska intresset tog över i de senare. Någon går därute var hans första deckare. Den kom ut 1930 och tilldrar sig i Paris 1927.
Problemlösare är Henri Bencolin; en skarpsinnig, intelligent och belevad man som aldrig höjer rösten. Det behöver han inte. Vid sin sida har han en ung amerikan som hela tiden förblir gåtfullt anonym trots att det är han som är berättaren. En expert på psykiatri och neurologi , dr Grafenstein, blir ett värdefullt bollplank i utredningen av den förbryllande historien om två mord i ett slutet rum. Rika, stiliga, farliga män; bildsköna, lastbara kvinnor; jazz, droger, olagliga spel och narkotikasmuggling är vanskliga ingredienser i den här välskrivna kriminalromanen.
De litterära referenserna är många; Alice i Underlandet spelar en betydande roll. JDC frambesvärjer skickligt obehagliga stämningar, skriver bra dialoger och är omsorgsfull i personbeskrivningarna.
Någon går därute är utmärkt läsning i sommarnatten...
Tematrio - Frankrike
Med anledning av Frankrikes nationaldag den 14 juli föreslår LYRAN
att vi berättar om tre titlar med fransk anknytning
Christiane Rochefort, Krigarens vila
Christiane Rochefort har liknats vid Francoise Sagan, men egentligen är de helt väsensskilda. Det som hos Sagan är förströdd lek är hos Rochfort dödligt allvar. Hon skriver om passionen - den ohyggliga förhärjande passionen. Krigarens vila handlar om den unga oerfarna studentskan Geneviève Le Theil som förälskar sig i den levnadströtte alkoholiserade Jean Renaud som är åtskilligt äldre än hon. Deras destruktiva förhållande får naturligtvis katastrofala följder.
Nöelle Châtelet, Den sista lektionen
En gammal (92) mor bestämmer sig för att nu räcker det. Hon vill dö med värdigheten i behåll. Och hon vill bestämma själv. "Det blir den 17 oktober", meddelar hon sina barn. En av hennes döttrar berättar om tiden från beslut till slutgiltig handling. Den sista lektionen väcker många funderingar.
Marguerite Duras, En fördämning mot Stilla Havet
En läsupplevelse varken mer eller mindre. Marguerites Duras självbiografiska roman skildrar uppväxten i Franska Indokina där modern, som är änka, för en ojämn kamp mot Stilla Havet för sina risodlingar. Hon är ensamförsörjare för de två barnen Suzanne och Joseph.
Så småningom dyker den rike kinesen herr Jo upp. Han förälskar sig i Suzanne och det gör livet lättare för hela familjen. Ett fantastiskt modersporträtt, en passionshistoria och en kolonialhistoria.
(Kärlekshistorien revideras sedan - efter moderns död - i Älskaren)
Med en duns landade en talgoxunge vid mina fötter där jag satt i solstolen och läste. Den såg alldeles omtumlad ut och flygförmågan var det inte mycket bevänt med. Vi såg på varandra en stund; sedan tog den några prövande skutt men flög inte. Vad skulle jag göra?
Lägga tillbaka i boet ovanför trappan till stugan? Mata? Strunta i?
Då hörde jag att det var helt tyst i boet. Alla hade gett sig iväg. Det var helt enkelt dags att stå på egna ben.
Medan jag vimsade omkring och frågade alla vad som borde göras (och skrämde iväg en lysten katt!) fick ungen luft under vingarna och försvann.
Det var dags.
Tre ekorrar har skuttat omkring oss hela sommaren - den ene oräddare än den andre. De kollar altanen, skäller på katten, krafsar i krukan med den lilla snöflingan i och rasslar upp - och nerför tallstammarna.
Ett par hackspettar har slitit hårt med en glupsk unge. Favorittillhållet har varit en tall alldeles intill altanen.
Fågelbaden används flitigt som förfriskning omväxlande med bad. När de två ringduvorna som håller till på tomten druckit/badat är det dags att fylla på vatten. De lyckas skvätta ut det mesta. Man kan ju inte säga att de är så graciösa precis.
Näsa för nyheter: essä om James Joyce av Sara Danius & Hanns Zischler recenseras idag i SvD av författaren och litteraturvetaren Fabian Kastner. Det verkar vara en spännande bok som förklarar vad som egentligen hände när den moderna romanen blev modern. Och varför..
1827 säger Goethe så här: "Vad är en berättelse annat än en återgivning av en oerhörd händelse som ägt rum?"
Nittio år senare säger James Joyce: " En författare bör aldrig skriva om det extraordinära. Det är journalistens uppgift."
Vad händer då under dessa nittio år? Jo, bland annat att notisskrivaren för
Le Matin Felix Fénon (1861 - 1944) blir berömd genom sina eleganta treradingar som i sig rymmer stoff till en hel roman.
Dessa notiser finns samlade i en bok som på engelska fått den utmärkta titeln
Novels in three lines.
Notisen som sådan uppkom under 1840 -talet då telegrafen uppfanns och tvingade fram snabba ombrytningar av tidningssidorna. Då uppstod tomma utrymmen som fylldes ut med blandade notiser, faits divers. De blev mycket populära i läsekretsen. Somliga, som till exempel, Joyce, Proust och Gide klippte ut och samlade notiser. Joyce satte in notiser, reklamslogans och dödsannonser från dagstidningar för den 16 juni och använde dem i Ulysses. Han såg som sin uppgift att "transsubstantiera" tidningens dagliga bröd till näring för själen. Han klippte och klistrade.
Dagspressens genombrott tvingade fram en helt annan roman än den som funnits tidigare. Den nya romanen kom att handla om det vardagliga eftersom dagstidningarna stod för nyheterna och det extraordinära.
Joyce skrev sin Dublin - roman så att Dublin om det blev förstört, skulle kunna byggas upp igen med utgångspunkt från romanen.
Efter Joyce kom Woolf, Faulkner, Djuna Barnes, m. fl.
Läs recensionen HÄR
Litteraturkritikern och journalisten Marie - Louise Paludan ville egentligen bli botanist. Intresset för växter har hon burit med sig genom livet antingen hon bott i Danmark, Tyskland eller England. På senare år har hon haft sin trädgård i Rungsted mellan Köpenhamn och Helsingör.
Jord under naglarna och frid i själen skrev Marie - Louise Paludan 1995.
Det är en helårsträdgårdsbok i översättning av trädgårdsskribenten Lotte Möller utgiven på AB förlag. En del artiklar har förekommit i Weekendavisen.
Varje månad får sitt kapitel av personliga betraktelser. Men hon tar inte upp köksträdgården eller krukväxter och det finns inte en bild i boken vilket gör att vissa kunskaper underlättar läsningen.
Själv säger hon att hon skrivit en hybridbok om njutning.
Svenska dagstidningar är jättebra till vintertäckningen. De är tjocka och varma till skillnad från danska tidningar som bara fladdrar omkring.
Efter trädgårdssäsongen bör man ställa till med en ordentlig rengöring av trädgårdsredskapen. Det vet alla, men få gör det.
Lotte Möller tycker att Jord under fingrarna och ro i själen är en lärd, poetisk och lättläst bok och att Marie - Louise kan påminna om de stora engelska trädgårdsförfattarna. Jag kan bara hålla med.
Författare och översättare är överens om att rhododendron måste stavas med rh och inte bara med ett r som många påstår. Namnet betyder dessutom trädet från Rhodos och då är ju saken klar...
Jord under naglarna hittade jag på Antikvariat P S Lindén
Hon lyckades redan i första försöket, Alex Marwood, (pseud. för Serena Mackesy, krönikör i The Independent). Onda flickor är en mycket bra kriminalroman som får det att krypa i hårrötterna mer än en gång
Två 11- åriga flickor möts vid ett enda katastrofalt tillfälle 1986.
Tjugofem år senare korsas deras vägar på nytt. Den ena är städledare för ett arbetslag på nöjesparken Funnyland medan den andra har haft mera tur i livet och blivit en ganska uppburen journalist. Ingen utav dem vill egentligen kännas vid den andra men omständigheterna gör att de tvingas till förnyade möten. Ingen utav dem har någonsin berättat om sitt förflutna - inte ens för respektive äkta man.
Berättelsen är uppdelad i två tidsplan som varvas. Det är först mot slutet av boken som man får full klarighet i det hemska som hände 1986. Och då inställer sig genast frågan: Kan man skuldbelägga och straffa två så unga människor?
Är inte deras brott snarare ett utslag av tillståndet i samhället?
Nu har det begåtts en rad kvinnomord i den lilla trista kusthålan Whitmouth
Länge tror man att det är den snokande s. k. råttmannen som är den skyldige. Man rentav önskar att det ska vara det och att han åker fast fortare än kvickt och får sitt mycket stränga straff. Men - tji! vad man bedrar sig..
Ett par gånger tänkte jag att berättelsen var något lite förutsägbar, men slutet är mycket överraskande och en riktig fullträff.
Alex Marwood beskriver stilsäkert sitt persongalleri, ruffa miljöer, mörka ensliga, ekande återvändsgränder, smygande steg,; klasskillnader, sociala strukturer och obarmhärtiga mediadrev.
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit fel. Till exempel är det ju bra att använda rätt pronomen. Men det är mera irriterande petitesser.
Jag ser verkligen fram emot nya titlar av Alex Marwood.
Övers.: Carla Wiberg
Modernista förlag
Hjärtats fostran (L´education sentimentale 1869) blev Gustav Flauberts sista roman. Här har han helt utvecklat den speciella berättarteknik som var hans egen och som man kunde se redan i Madame Bovary.
Flaubert bryter med romantiken och dess betonande av fantasin.
Han eftersträvade rytmen hos poesin och vetenskapens exakta språk.
Handlingen får stå tillbaka för intrycken; realismens visuella varseblivning.
Proust talar om att det är som att stå på en rullande trottoar och se allt glida förbi. Hjärtats fostran börjar med beskrivningen av en båtresa där stränderna tycks röra på sig och det förefaller som om båten stod stilla.
Tack vare ett arv var Flaubert ekonomiskt oberoende och kunde ägna all sin tid åt skrivande och resor. Dessutom skrev han mängder av brev bl. a. till författarkolleger som George Sand där han diskuterade sina projekt.
Flauberts arbetsböcker är också givande stoff för forskaren.
Gustav Flaubert uppnådde precis det han önskat med sitt författarskap. Han gjorde skillnad för romankonsten. Synd bara att erkänslan kom så långt efter hans död.
Den upplaga av Hjärtats fostran som jag fjärrlånat kom 1951 i översättning av
Ellen Witting
 |
| Bilden är lånad ur boken |
och med fina illustrationer av Yngve Svalander.
Hur vore det med en nyöversättning, förresten? Många anser att Hjärtats fostran är Gustav Flauberts bästa roman.
Gustave Flauberts (1821 - 1880) sista och ofullbordade roman blev Den eviga dumheten. Berättelsen om Bouvard & Péuchet (1881). Den kom ut på svenska så sent som 2006 i översättning av Monika Lundgren på h: ströms förlag.
Två pensionerade kopister flyttar ut på landet och ger sig entusiastiskt i kast med skötseln av den lantegendom de förvärvat. I den hanteringen kommer de i kontakt med många olika vetenskaper som jordbruk, trädgårdsskötsel, psykolgi, medicin, religion, psykologi och pedagogik. Allt vill de lära sig. Allt misslyckas de med. (Naturligtvis till de övriga bybornas illa dolda förtjusning). Flaubert gisslar övertron på vetenskaperna och borgerlighetens naiva anammande av allt nytt; "... en svidande vidräkning med artonhundratalets hela upplysningsprojekt..."
Flaubert älskade att skriva satir om den borgerlighet han själv tillhörde.
Postumt kom Lexikon över vedertagna åsikter (1910; på svenska 2008 tolkad av Hans Johansson på Bakhåll). Den kan sägas höra samman med Den eviga dumheten. Lexikon över vedertagna åsikter är en handbok i konversationskonsten, "... en behändig förteckning över allmänt vedertagna åsikter att använda sig av i det snirkliga umgängeslivet..."
Flaubert blev ju inte så gammal, men han hann med det otroliga. Dessvärre blev han inte så känd under sin livstid. Hans författarskap har växt efter hans död. Den största publika framgången han fick uppleva var med Tre berättelser som kom ut 1877. Utöver författandet skrev han brev till vänner och kolleger och diskuterade sina olika projekt.
Påpassligt nog ger oss
LYRAN en amerikansk uppgift vecka 27.
Hon ber oss berätta om tre läsvärda amerikanska böcker.
Edith Wharton
föddes i New York 1862 i ett välbärgat överklasshem. I sina böcker
beskrev hon ofta kritiskt societetens levnadssätt. 1921 fick hon
Pulitzerpriset för romanen Oskuldens tid. Min favorit är dock Ethan Frome,
en liten förtätad, sparsmakad roman som tilldrar sig i Massachusetts i
en helt annan miljö än societetens. Ethan Frome, Oskuldens tid,
Lycksökerskorna och Glädjens hus har filmats.
Emily Dickinson
(1830 - 1886) levde ett tillbakadraget liv i Amherst i Massachusetts.
Inte talade hon om att hon skrev, men efter hennes död fann systern 350
dikter som publicerades och blev också mycket väl mottagna.
På 1930 -talet introducerade Erik Blomberg henne i Sverige. Så sent som 2010 kom Min flod flyter mot dig 60 dikter av Emily Dickinson på svenska och engelska och med kommentarer av Ann - Marie Vinde som också står för kommentarerna.
Emily Dickinson var nyskapande såtillvida som att hon skrev obunden vers.
Henry James föddes 1843 i New York och dog 1916 i Chelsea i London.
Han
skrev psykologiska romaner och utvecklade den moderna romankonsten
genom att till exempel byta den allvetande berättaren mot ett
berättarperspektiv. Porträtt av en dam har filmats och även gått som TV - serie. Jag har också läst Washington Square,
ett kammarspel med få agerande.
Den är också filmad med Albert Finney i en av huvudrollerna
Idag hittade jag en liten bok i behändigt format på biblioteket som jag faktiskt inte sett tidigare, nämligen Rosboken. För dig som drömmer om rosor av
Christina Högardh - Ihr. I den får jag till exempel veta att jag alltid köper rosor av fel skäl - jag köper med ögonen. Ibland köper jag för namnet, kan jag säga. Men jag tänker varken på växtzon, omfång eller höjd. Eller taggar heller för den delen.
Och inte har jag bestämt om det ska vara buskros, rabattros, miniatyrros eller klätterros. Inte heller har jag gjort någon jordanalys i den egna trädgården...
Men jag förstår att en ros har jag köpt rätt och det är Rosa damascena "Mme Hardy". Den köpte jag för namnet och för att den är vit och doftar gott.
Och så råkade det bli rätt. Damascenerrosorna lär ha kommit med korsriddare från Damaskus på 1200 - talet.
Till gruppen Rosa helenae hör den lilla söta, tacksamma artrosen Honungsros.
Den köptes med ögat, men måste vara helt rätt, det ser jag på den lilla glada busken med mängder av blommor och bedårande knoppar.
Ett kapitel i Rosboken heter Snälla, doftande och lättodlade rosor för din trädgård ska jag läsa ordentligt liksom det som heter Tuffa rosor för naturtomten.
Vid närmare eftertanke ska jag läsa hela boken ordentligt.
Radioföljetongen
Madame Bovary av Gustave Flaubert från 1857 i nyöversättning av
Anders Bodegård och i utmärkt uppläsning av Philip Zandén.
Enligt gängse uppfattning handlar Madame Bovary om det onyttiga med romanläsning. Emma Bovarys olyckliga liv var beviset. Hon levde av läsning, dagdrömmar och promenader. Men om man läser i Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius kapitlet som heter Flauberts klichéer så anser hon att Emma Bovary tillgrep den utväg hon gjorde på grund av svåra ekonomiska bekymmer. Dessutom redovisar Sara Danius forskning som visar att Madame Bovary egentligen handlar om skrivande och skrift. Emma Bovary ville gärna skriva för nöjet att skriva och så småningom tänkte hon sig en roman. En brevroman. För hon skrev brev till sina älskare. Även sedan de gjort slut. En annan skrivande person var journalisten och apotekaren Homais som Flaubert är svår emot men som egentligen kanske är en annan sida av honom själv.
Marcel Proust har skrivit insiktsfullt om Flaubert liksom Baudelaire.
Thomas Bernhard räknas som arvtagare vad det gäller gisslandet av dumheten och borgerlig instängdhet.
I många många år har Sommarboken för barn funnits - och älskats - på biblioteken.
Någon gång försökte det bibliotek jag besöker mest att göra något annat. Men si, den gubben gick inte. Det blev för sorgligt att ha sommarlov utan sommarboken.
Och i år finns även Sommarboken för vuxna. Läs fem 5 böcker, skriv ett kort omdöme och få en bok som tack för besväret.
Kul idé; enkelt läsfrämjande som jag hoppas att många uppmärksammar.
Inlägg
