onsdag 11 maj 2011

Den sista och längsta ronden

Att vårda en anhörig med demenssjukdom är tungt. Och ensamt. Och ett uppgivande av det egna livet. En demenssjuk är inte den andre lik. Alla har var sin sjukdom. Och var sin personlighet. Att läsa Edna Alsterlunds berättelse om hur hon i många år vårdade världsmästaren i tungviktsboxning Ingemar Johansson, svenska folkets Ingo, är hjärtskärande. Hennes tappra, outtröttliga och osjälviska kamp för att ge Ingo en dräglig tillvaro och samtidigt hindra scoophungriga journalister från att tränga in i deras sköra tillvaro pågick 24 timmar om dygnet. Den längsta ronden är bokens titel.
Om kärlek, demenssjukdom och anhörigvård är undertiteln
Edna Alsterlund berättar om livet innan sjukdomen blev helt tydlig; om de första misstankarna om att något inte stod rätt till i slutet av 1990- talet; om brodern Rolfs brutala information om att två kusiner avlidit av Alzheimers sjukdom och hur svårt det var att fatta vad som höll på att hända och i hur hög grad sjukdomen förändrar personligheten.
En oas i deras liv blir den lilla byn Vilshult i skogarna i Blekinge. Där finns Edna Alsterlunds
mormors gård. De små hundarna är också till stor glädje och åtminstone den äldre av dem tycks ha en instinktiv förståelse för sin drabbade husse.
Edna Alsterlund är journalist och både hon och Ingemar Johansson var vana vid ett självständigt, spännande liv med många resor och stort umgänge. Kontrasten till livet med Alzheimers sjukdom kunde inte varit större. Ingemar Johansson dog 2009.
Detta är en upprörande rapport om anhörigvård och om bristande resurser inom demensvården. Att som anhörig tvingas föra ett tvåfrontskrig - ett hemma och ett med olika myndigheter - är en omänsklig påfrestning.
Den längsta ronden borde läsas av många - inte minst beslutsfattare och omsorgspersonal.

5 kommentarer:

  1. Tack för tipset. Det du beskriver verkar vara en angelägen bok.

    SvaraRadera
  2. Definitivt inskriven på sommarens läslista! Morfar hade A. inte roligt att se...
    Tack för ännu ett trevligt tips.
    Danette

    SvaraRadera
  3. mimmimarie: ja, det är en angelägen bok. Edna Alsterlund skriver bra. Och hon lyckas till och med se det komiska i situationen ibland.
    Förstår inte var hon fick sina krafter ifrån.

    Danette: det kan inte vara roligt att ha sett detta på nära håll. och att tänka sig den store, starke Ingo som kunde hoppa rep som en gud drabbades i relativt unga år och bröts ner ganska snabbt. en mycket beröreande bok

    SvaraRadera
  4. Efter att ha läst boken kan jag inte säga annat än att Edna Alsterlund i mina ögon är en sann hjältinna - särskilt om man läser mellan raderna. Hoppas att min livskamrat är av samma kaliber som E A om jag nu skulle drabbas av samma elände.

    SvaraRadera