torsdag 21 september 2017

Hett i hyllan

Bokföring enligt Monika: "Är det inte dags att de där halvt bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"
Donna Leons kommissarie Brunetti är en ovanligt sympatisk man. Han kan påminna lite om Louise Pennys charmerande Armand Gamache. Kommissarie Guido Brunetti lever och verkar i Venedig. Donna Leon är amerikanska men lever sedan trettio år i Venedig där hon undervisat i engelska. Hon är översatt till en massa språk - dock inte italienska. Donna leon vill inte bli kändis i Italien! Alla hennes romaner är inte översatta till svenska. 
Jag har läst en hel del av dem men i hyllan står Djupt vatten oläst. Varför? Säg det den som kan.  På den vackra ön Pellestrina utanför Venedig hittas far och son mördade. Öborna tiger som muren. Kommissarie Brunetti får inte ett ord ur dem.  Hans sekreterare, den unga signora Elettra, är ifrån ön och hon föreslår att hon ska åka dit och hälsa på släkten. Hon räknas som en av befolkningen och har lättare att tala med öborna. Hon far iväg. Tiden går och i Venedig går kommissarie brunett och oroar sig. Lite väl mycket, tycker hans fru Paola. Nu blir allt väldigt komplicerat.

Olikhetsutmaningen: hopp och förtvivlan

enligt O: Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.

Förtvivlade människor av Paula Fox har fått sitt namn efter ett citat av Henry David Thoreau: "De flesta människor lever sitt liv i stilla förtvivlan." Romanen handlar om ett par akademiker som lever ett välordnat liv i sin lägenhet på Manhattan, men som får uppleva att omvärlden tränger sig på på ett hotfullt sätt.

Sundhetsregler 

Drick intet och ät inte mera,
när knappat Du är nöjder och mätter,
Snus litet, sup litet, rök lagom
och sitt icke uppe om nätter,
Bruk sparsamt salt, bittert, sött och surt,

så ock älskogsbedrift,
Tjock dricka, hård spis och falska läkare
Drick aktsamt kallt, kyl icke bröst, huvud och mage,
Ät långsamt, lagom varmt, sov sparsamt,
Fly vrede, avund, täcks Gudi,

räds icke och movera din kropp,

knappt tarvar Du då läkaren, men har

om Din hälsa gott hopp.


Ur Hus och Reseapoteque, 1746

onsdag 20 september 2017

Singoalla

Av en ren tillfällighet hittade jag den gamla filmen från 1949, Singoalla, med ett flertal namnkunniga skådespelare från förr. Eller vad sägs om Alf Kjellin, Viveca Lindfors, Edvin Adolphson och Lauritz Falk för att nämna några. Katarina Taikon finns med som statist bland dansarna. Viktor Rydbergs roman Singoalla. Romantisk sagodikt kom ut i bokform första gången 1865. Han lär senare ha arbetat om slutet flera gånger. Ibland är det lyckligt; ibland inte. I filmen och den romanutgåva jag har är slutet inte lyckligt.  Något annat vore ganska otroligt. Riddaren Erland Månesköld träffar en dag i skogen den gåtfulla, vackra Singoalla som är av ett främmande folk, guden Alakos folk. De förälskar sig häftigt i varandra och det stöter naturligtvis på motstånd från alla håll. Assim, Singoallas stamfrände, har räknat henne som sin, och uppfylls nu av ett lömskt och glödande hat till Erland. Resultatet av Erlands och Singoallas korta relation är Sorgbarn, en gosse som älskar sin mor men aldrig har sett sin far. Ödet vill att de möts, men till vilken glädje för någon av dem? Professor Yvonne Leffler har i sin doktorsavhandling, I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800 - talsromaner ägnat ett kapitel åt Singoalla och Viktor Rydbergs fyra textversioner av romanen. Det är väldigt intressant läsning som gör att en borde läsa om boken och se om filmen. Jag läste boken som mycket ung och det jag minns från den läsningen är månskenet och de trasiga drivande molnen. Fortfarande kan jag tänka att inatt är det Singoalla - väder. Om en skulle vilja fördjupa sig i Rydberg som författare, forskare och kulturhistoriker så är  antologin Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism. Tjugotre forskare från nio humanistiska ämnen lyfter fram Viktor Rydbergs betydelse för dagens humanistiska forskning. För Anders Burman och Elisabeth Mansén är Viktor Rydberg filosof; Jan Hjärpe och Catharina Raudvere beratktar honom som religionsvetare. Louise Vinge skriver om några av Rydbergs dikter, till exempel Tomten. I sista kapitlet lyfter Svante Nordin fram personen Viktor Rydberg. Redaktörer är Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg. Atlantis förlag 2009.

tisdag 19 september 2017

Veckans topplista v. 38

Johannas deckarhörna: Temat den här veckan är topp fem höstkänsla. Ett ganska fritt ämne när det kommer till tolkningar. Böcker i höstfärger, som utspelar sig på hösten, eller kanske en författare ni gärna läser när höstmörkret faller? Det blir spännande att se! Här kommer mina höstböcker.
1. Höstlig kvartett av Barbara Pym handlar om fyra udda personer på ett kontor som alla närmar sig pensionering. De är inte vänner precis, men en av männen som är lite kyrklig utav sig hjälper i alla fall en av kvinnorna när hon blivit bostadslös. Det händer inga stora saker. Alla fyra är upptagna med att leva sina små liv. Alla är ensamma och barnlösa och verkar inte så socialt begåvade. Barbara Pym är en mästare på den här sortens berättelser.

2. Höstlegender av Jim Harrison innehåller noveller och ligger till grund för den Oscarsbelönade filmen med samma namn där Brad Pitt och Anthony Hopkins spelar huvudrollerna.
3. Vill du läsa? av Elsa Beskow
 Det glimmar i guld och i klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen, och björkar och lönn
de fäller nu bladen till marken:
”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och tätt,
vi väver ett täcke åt marken.

Ur Höstvisa 

4. Höstsol av Lars Wilderäng. En framtidsroman med bl. a. ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Jag brukar inte vara så förtjust i SF men den här romanen innehåller ubåtar och det är spännande. Så jag väntar tålmodigt i bibliotekskön.

5. Höstens vår ur Fridolins lustgård av Erik Axel Karlfeldt.

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa. 

----------

måndag 18 september 2017

Asparna

Hannah Nordenhöks nya roman heter Asparna. Den utspelar sig i Lund och Malmö. En kvinna återvänder till sin barndoms Malmö för att träffa Endre, en god vän som kommit på sned i livet. Han lämnar henne en plastkasse med dokument om Råby ungdomsvårdsanstalt för förvildade barn i Lund. Den grundades 1838 av baron Axel Gustaf Gyllenkrok och prästen Achatius Kahl efter tysk förebild. Unga pojkar ur arbetarklassen som kom från fattiga hem och gjort sig skyldiga till småstölder och lösdriveri kommer hit för att fast och bestämt ledas in på rätta vägar. De sätts i arbete men får också undervisning. Lagom mycket undervisning. De skall inte få några idéer. Baron Gyllenkrok har under en jakt tagit hand om en vargunge som han sedan lägger ner mycken tid på att tämja och fostra. Men det är svårt att ta vargen ur djuret. En parallell är berättelsen om den unge pojken Petrus som har nr 12 bland de intagna pojkarna. Petrus har en utvecklingsstörd bror i hemmet. Baron Gyllenkrok känner ett speciellt intresse för den skygge pojken och de utvecklar något som skulle kunna likna vänskap. Petrus lyssnar gärna till baron Gyllenkroks undervisning. Baronen, som är intresserad av naturvetenskap, har en karp med dubbla ansikten i formalin. Karpen har fått även sitt syskons ansikte. Petrus är helt fascinerad.
Ett annat syskonpar fast i nutid är Sussie och hennes bror som i berättelsen kallas B. Hans öde avslöjas av Endre. Sussie känner att hon lämnat sin bror i sticket när hon lämnade hemmet och den sovande tablett - och spritbedövade modern för Stockholm. Är B. förutbestämd att misslyckas i livet? B hamnar också på Råby. Hanna Nordenhök arbetar med par; en sorts speglingar. Hon har ett vackert språk som hon känsligt avpassar efter den tid det rör sig om. Romanen är helt fascinerande. Jag får samma känsla som när jag läste Sara Stridsbergs underbara roman Beckomberga. Jag läser med samma känsla av nästan andakt. Ömsint, sorgset och sparsmakat skrev jag om Beckomberga och det stämmer väl in på Asparna också. En märker att Hanna Nordenhök är poet. Hon tycker att skrivandet koncentrerar blicken och är ett sätt att sortera. I Asparna har hon koncentrerat sig på de utsatta barnens situation - då som nu.
Norstedts förlag.

söndag 17 september 2017

En smakebit på søndag


Brombergs förlag



 "Å pussunge, så roligt att du ringer," sa flickans mor i telefon. "Kroppen krånglar igen. Krafterna sviktar. Ibland känns det som om hela mitt liv är ett enda ständigt pågående fall av sviktande krafter." - "Det är väl livet för alla människor?" sa flickan , kallad Pip. Hon hade tagit för vana att ringa sin mor mitt i lunchrasten på Renewable Solutions. Det gav henne en stunds avbrott i tankarna om att hon inte var lämpad för sitt jobb, att hade ett jobb som ingen kunde vara lämpad för, eller att hon var en person som inte var lämpad för någon form av jobb, och efter tjugo minuter kunde hon sedan ärligt säga att hon måste fortsätta jobba. "Mitt vänstra ögonlock hänger", förklarade modern. "Det är som om det sitter en tyngd i det och drar ner det, som ett litet sänke eller något." - "Är det så just nu?" - "Från och till. Jag funderar på om det kan vara Bells pares." - "Vad än Bells pares må vara så är jag säker på att du inte har det." - Pussunge, om du inte ens vet vad det är, hur kan du då vara säker på det?" - "Jag vet inte - kanske för att du inte hade Basedows? Eller hypotereos? Eller malignt melanom?"
Från sidan 11 i Renhet av Jonathan Franzen, Brombergs 2015.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås!
Fler smakebitar HÄR.

lördag 16 september 2017

En trogen kvinna

Imperiets barn del två av Jane Gardam. En trogen kvinna heter den romanen och handlar om Elisabeth Feathers som är född i Kina och har suttit i japanskt fångläger och förlorat sina föräldrar i tidig ålder. Hon har ett arv att hämta ut när hon fyller trettio har hennes far meddelat. Pengar kommer hon att ha mer än nog av i hela sitt liv. I En engelsk gentleman mötte vi Edward Feathers som är jurist av den gamla skolan. Han har upplevt hemska saker under sin uppväxt i Wales och lärde sig tidigt att söka tröst i arbetet. Han var ett s. k. imperiebarn. Föräldrarna arbetade i kolonierna och lämnade barnen på hemmaplan hos människor där de kunde vara mer eller mindre oönskade. När nu Betty och Eddie  beslutar sig för att gifta sig med varandra vet Elisabeth att arbetet kommer först för Edward och att hon dessutom får avstå ifrån passionen. Men många barn tänker hon inte avstå ifrån. Det känns lite som resonemangsäktenskap ifrån båda håll, även om Edward snart inte vet hur han skulle klara sig utan Betty. Hon inser å sin sida att det är hon som måste ta befälet. Hela det engelska imperiet håller på att falla samman. Betty och Eddie bor tidvis i Hongkong på grund av Eddies arbete, men de börjar känna sig främmande där. När de åker runt i England för att söka ett boende känner de sig inte hemma där heller. Det visar sig att Eddie har undanhållit vissa väsentliga fakta för Betty. Bettys hemlighet är däremot inte så hemlig som hon trodde. Romanen handlar företrädesvis om Betty. Hon har på kvinnors vis ett socialt nätverk och har förmågan att glädja sig över småsaker. Hon är ganska chosefri och uppträder ibland inte enligt gällande regelverk. Och hon vet hur en ansar veken i en fotogenlampa och att en sätter tulpanlökarna djupt så kan en sätta lackvioler överst för de blommar först.  Jane Gardam berättar på ett charmfullt, engelskt sätt med humor och undertryckande av stora känslor. Det här är inte opera. Det är kammarspel. Jag tyckte om den här romanen också och undrar vad den tredje delen, De sista vännerna, som kommer ut i oktober, ska handla om.
Weyler förlag 2017.
Översättare:  Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl