skip to main |
skip to sidebar
Lyrans tematrio: Det känns faktiskt alldeles nödvändigt för mig att få lite bokklappar
även i år. Även fast bokhyllan bågnar. Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla!
Klart att en måste ha bokjulklappar! Jag skulle vilja göra några kompletteringar vad det gäller Virginia Woolf, Ebba Witt - Brattström och Japan
1. Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915 - 1941 och
Leka med modernismen: Virginia Woolf och Bloomsburygruppen av Ingela Lind
2. Ebba Witt - Brattström, Stå i bredd: 70 - talets kvinnor, män och litteratur
3. Kvinnor i Japan under tusen år: nio porträtt av Monica Braw
Johannas deckarhörna: Nobelpriset (T ex. Årets, prisade författare du vill/har läst, böcker om andra pristagare än de i litteratur)
Ingen har väl missat att nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman Never let me go läses som radioföljetong just nu. Uppläsare: Mirja Turestedt.
Jag väljer fem nobelpristagare i litteratur som jag skulle vilja läsa.
1. Wladyslaw Reymont, Polen, fick priset 1924 "för det stora nationaleposet Bönderna"
2. Sinclair Lewis, 1930, var den förste amerikanen som fick priset
”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”
3. William Faulkner, 1949, ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”
4. Saul Bellow, 1976, ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys,
som förenas i hans verk”
5. Gao Xingjian, Kina, fick Nobelpriset i litteratur 2000 "ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig
sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik".
I tredje delen av Jane Gardams serie om Imperiets barn, De sista vännerna, är det Terry Veneerings historia som står i fokus. Några gamla vänner och deras barn byter minnen om både honom och hans trätobroder, den gamle Filth. Mellan dem står Betty, Filths hustru, som också har en relation med Veneering. Vännerna träffas mycket på begravningar. De minns, minns fel, retar sig på varandra och grälar med sina barn om hur det egentligen var. Gamla Dulcie får förebråelser av dottern Susan för att hon lämnades i England medan föräldrarna åkte till Honkong, men det är inget som biter på Dulcie. Så gjorde man väl? Inget dåligt samvete där inte. Det känns som om en säger farväl till ett gäng gamla bekanta och en tidsepok och ett speciellt sätt att leva. Det är nog så de få kvarlevande känner det också. Jag gillar Gardams sätt att berätta med lagom mycket humor och en gnutta cynism. Och det är roligt att hennes berättelser till stora delar utspelar sig i Dorset, författaren Thomas Hardys landskap. Thomas Hardy apostroferas också vid flera tillfällen. Jane Gardam fyller nittio nästa år och bor i Kent.
"exemplet paula. paula är ifrån landet. lantlivet har hittills hållit henne i schack - liksom hennes systrar erika och renate som är gifta. dem kan man avskriva redan nu, det är som om de inte längre fanns på jorden. med paula är det annorlunda, hon är den yngsta och finns i allra högsta grad på jorden. hon är femton år. hon är tillräckligt gammal för att kunna få fundera på vad hon skulle vilja bli: hemmafru eller butiksbiträde. butiksbiträde eller hemmafru. i hennes ålder är alla flickor som är lika gamla som hon tillräckligt gamla för att fundera på vad de skulle vilja bli. grundskolan är avslutad, männen i byn är skogsarbetare eller också blir de snickare, elektriker, plåtslagare, murare eller så går de till fabriken. eller så försöker de som snickare, elektriker, plåtslagare, murare eller fabriksarbetare men drar sedan ut i skogen och blir skogshuggare. flickorna blir deras fruar. jägare är ett bättre yrke, de importeras utifrån. lärare och präster finns det inga, byn har ingen kyrka och ingen skola. till och med ett sådnat intelligensyrke som filialchef på konsum importeras utifrån, under honom arbetar alltid tre kvinnor och flickor ifrån byn och dessutom en flicka ifrån byn som lärling. kvinnorna blir butiksbiträden eller tillfälliga butiksbiträden tills de blivit gifta, och när de blivit bortgifta då är det slut med att sälja, då är de själva sålda, och nästa butiksbiträde får ta hennes plats och fortsätta sälja, växlingen sker i flygande fläng." från sidan 20 i Älskarinnorna av Elfriede Jelinek. Översättare Aimée Delblanc, Brombergs förlag 2008.
Astrid Terese på bloggen Betraktninger administrerar En smakebit på søndag. Vi uppmanas att dela med oss av det vi just läser utan att avslöja något vitalt.
Fler smakebitar HÄR
 |
| Albert Bonniers förlag |
Mikael Persbrandt. Så som jag minns det av
Carl - Johan Vallgren blev en riktigt bra bok. Mycket bättre än jag trodde. Och det är jag glad för. Vallgren skriver, men det är Persbrandts röst en hör. Det är en rak berättelse om livet från uppväxten med en ensamstående mamma, pappan som en frånvarande skugga, skolgången som inte var någon hit, dansen, vägen till teatern och filmen. Det berättas om flickor, förstås. De som han hade längre förhållanden med namnges. Det är ingen hymlande med festandet och knarkandet och de många sena nätterna när det begicks dårskaper. Kokainet kallas den vita drottningen och det var det ingen brist på. Det en kan förvåna sig över är att ingen observerade den periodicitet med vilken de värsta och mest destruktiva drogfesterna uppträdde. Den som först lade märke till detta var Sanna Lundell som kom att bli mor till Persbrandts två pojkar. Efter festnätter kunde Persbrandt gå mellan filminspelningar och teaterföreställningar och leverera utmärkt. Hans kondition är anmärkningsvärd. En får intressanta inblickar i vad som försiggår bakom kulisserna. Margareta Krook välkomnade honom inte direkt. Och Jan Malmsjö tyckte att det blev lite väl trångt på scenen när Persbrandt var närvarande. Thorsten Flinck och Persbrandt spelade tillsammans i Strindbergspjäser där Flinck även var regissör. Persbrandts rastlösa liv har numera tappat farten. Han har fått diagnosen bipolär och medicineras med litium. Sanna Lundell och han har köpt en gård på landet där de bor med sina små pojkar och Mikael Persbrandt säger sig till slut ha till slut funnit lugn i livet.
Mia undrar i sin helgfråga om vi har någon speciell julbok. Det har jag. Anna Bergenström, Den första kokboken där jag bakar det franska brödet. Och så Vinterns goda ting.
Till 1 Advent sätter jag fram adventsstakar, hänger upp adventsstjärnan, bakar saffransbröd och skurna franska pepparkakor (Sju sorters kakor). 1 Advent går jag i kyrkan för att få lufta lungorna i alla fina adventspsalmer.
Ibland blir en överraskad. Hade ingen aning om att Pedro Almodovars film Köttets lustar (1997) baserar sig på en psykologisk kriminalroman av Ruth Rendell, nämligen Dödsryckning (1986). Jag gillar alltid Pedro Almodovar och jag gillar för det mesta Ruth Rendell. Här har Almodovar möblerat om ordentligt i händelseförloppet. Men de tre huvudpersonerna Victor, David och Clare och relationerna dem emellan känner en igen. Victor är en ung man som inte riktigt vet hur han ska handskas med kvinnor. Han har just sluppit ut efter tio år i fängelse och uppsöker David Fleetwood, f. d. polis, som sitter i rullstol förlamad från midjan och neråt efter en skottskada. Det var Victor som höll i vapnet. Davids hustru Clare vill kasta ut Victor när det går upp för henne vem han är. Men David och Victor har ett behov av att gå igenom det som skedde. Ett egendomligt triangeldrama växer fram i såväl bok som film. Men upplösningen liknar inte vartannat ett spår. Det gör för övrigt inte inledningen heller. Filmtiteln är lite vilseledande också, men det gör inte så mycket. Bokens titel är kanske inte heller så välvald. Originalets titel är Live Flesh vilket inte direkt för tankarna till Dödsryckning. Live Flesh står det på filmomslaget också. Filmen är löst baserad på boken Dödsryckning av Ruth Rendell står det på Wikipedia.
Inlägg
