skip to main |
skip to sidebar
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar söndagsbokutmaningen en smakebit på søndag. Vi delar med oss av det vi läser. enda regeln No spoilers! Men idag har hon ledigt och Astrid Terese vikarierar. Klicka på hennes länk så finns här flera smakebitar!
" Den här boken berättar om min bildningsväg i trädgården. I själva verket
handlar den om två trädgårdar, en som är mer eller mindre fantasibetonad och en annan som är påstridigt verklig. Den första är trädgården ur böckerna och minnet, den där drömmens myggfria, ständigt blommande utomhusutopi där naturen uppfyller våra önskningar och vi föreställer oss att vi ska känna oss alldeles hemma. Den andra trädgården är en verklig plats som består av två hektar stenig, motsträvig bergssluttning i Cornwall i Connecticut som jag har ägnat de senaste sju åren åt att försöka odla upp. Det är mycket som skiljer dessa två trädgårdar åt, även om jag varje år för dem lite närmare varandra. ---
Som de flesta andra amerikaner var jag utomhus ett barn av Thoreau.---
(Henry David) Thoreau var i själva verket den sista viktiga amerikanska naturskildraren som hade något att säga om trädgården. Han sådde ett bönland i Walden och anslog ett kapitel åt sina erfarenheter där. Men bönlandet ställde till det ordentligt för Thoureau. Eftersom han hade en romantisk syn på den vilda naturen fick han dåligt samvete när han diskriminerade ogräset. Och han begrep inte varför han skulle ha mer rätt till trädgårdens frukter än de bofasta murmeldjuren och fåglarna. Svårt intrasslad i motsägelsen mellan de egna behoven och naturens prerogativ måste Thoreau överge bönlandet, och med tiden förkunnade han att han föredrog det dystraste träsk framför vilken trädgård som helst. Med det tillkännagivandet bannlystes i princip trädgården från den amerikanska naturlitteraturen."
Min smakebit kommer från sidorna 9, 10 och 12 i En andra natur av Michael Pollan. 1992. Prisma. Översättning: Lena Lundgren
Lotte Möller tycker att En andra natur redan är en klassiker och att den tillhör det bästa, djärvaste och roligaste som skrivits om gränserna mellan trädgården och samtiden, mellan natur och kultur. En andra natur är helt illustrationsbefriad, men har ett efterord av Simon Irvin.
Frances Hodgson Burnett (1849 - 1924) fick sitt publika genombrott med Little Lord Fauntleroy 1886. 1911 kom The secret Garden, på svenska Den hemliga trädgården, och det blev ännu en succé. Det behövdes. Författarinnan hade syskon att försörja trots att hon själv var ganska sjuklig. Hon gifte sig med en läkare och när hennes son dog i lungsot 1890 hamnade hon i en djup depression. Äktenskapet var inte så lyckligt heller. Den hemliga trädgården skrevs till största delen i en trädgård. Den handlar om 10-åriga, föräldralösa Mary Lennox som kommer från Indien för att bo hos sin enstörige farbror mr Carver på Misseltwaith i Yorkshire. Mary är en liten försummad flicka och behandlar alla i sin närhet som hon behandlat tjänstefolket i Indien. En liten frispråkig tjänsteflicka, en liten trevlig rödhakesångare och en pojke som i stort sett lever sitt liv på heden i samklang med djur och växter blir väsentliga för Marys uppvaknande och utveckling. En rostig nyckel spelar en viktig roll i berättelsen. Mary hittar den i en av de trädgårdar som omger Misseltwaith med hjälp av sin vän rödhaken och tillsammans med sina båda andra vänner skaffar hon sig tillträde till ett förbjudet utrymme. När Mary sedan utforskar alla de stängda rummen i det stora huset hittar hon sin kusin Colin, en bortklemad och sjuklig men oälskad pojke i hennes egen ålder, Colin styr omgivningen genom sina raserianfall. Mary ser sig själv som i en spegel. Men det dröjer inte länge förrän Mary lindar honom om sina fingrar. När Colin sedan får del av hemligheten börjar hans väg tillbaka. Jag hade inte läst Den hemliga trädgården tidigare. Men jag hade stort nöje av den. Den är en hyllning till heden i Yorkshire, solen, den friska luften, växterna och djuren. Barnen har sin egen hemliga värld som de vuxna inte känner till. Naturbarnet Dickon står som kontrast till drivhusplantan Colin. Dickons mor har elva barn som hon försöjer bland annat med hjälp av Dickons fantastiska grönsaksodlingar. Hon har sin motsats i Marys vackra mor som hellre ägnade sig åt nöjen än åt dottern. Egentligen hade hon helst inte haft något barn alls. Den hemliga trädgården är översatt av Cilla Johnson, hustru till nobelpristagaren Eyvind Johnson, och illustrerad av Martin Lamm.
Poeterna håller ut.
Det är svårt att bli av med dem,
även om gud ska veta att man har försökt.
Vi går förbi dem på gatan
där de står med sina tiggarskålar,
en gammal sed.
Ingenting i dem nu
förutom torra flugor och falska mynt.
De stirrar rakt fram.
Är de döda eller vad?
Ändå ser de så där irriterande ut
som om de visste mer än vi.
Mer om vad?
Vad är det de gör anspråk på att veta?
Fram med det, fräser vi åt dem.
Tala klarspråk!
Om du försöker få ett enkelt svar
så låtsas de bara vara galna,
eller berusade, eller utblottade.
De tog på sig sin utstyrsel
för någon tid sedan,
där de svarta tröjorna, de där trasorna;
nu kan du inte få av dem
Och de har fått problem med tänderna.
Det är en av deras bördor.
De skulle behöva lite tandläkarvård.
------
Så börjar Margaret Atwoods dikt Poeterna håller ut.
Den står att läsa i den nyutkomna diktsamlingen Dörren i översättning av
Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén. ellerströms förlag är
utgivare. När Margaret Atwood började skriva för 55 år sedan var det diktsamlingar som var lättast att få utgivna i Kanada. De små förlagen hade inte råd med romaner. Men det betydde inte att Atwood endast skrev dikter. Om Dörren och den dystopiska romantrilogin Oryx och Crake , Syndaflodens år och MaddAddam (den senare alldeles nyutkommen på svenska) talade Margaret Atwood med Stefan Ingvarsson, journalist och översättare, på Internationell författarscen i Malmö igår 4/6. Det blir ett bra samtal. Stefan Ingvarsson är ordentligt påläst, men får ändå finna sig i att då och då bli milt tillrättavisad av Atwood, som vid 76 års ålder har samlat på sig såväl kunskap som livserfarenhet. Jag kan inte säga att jag var särskilt förtjust när jag läste Oryx och Crake, men efter att ha lyssnat på Margaret Atwoods 
resonemang kring sina romaner kände jag att det kanske vore läge att läsa del två och tre också. Och kanske rent av läsa om Oryx och Crake. Mycket utav det Atwood förutsagt i sina romaner har redan hänt eller är på god väg att ske. Atwoods far var biolog och familjen tillbringade mycket av sin tid i skogen. Margaret Atwood är intresserad av forskning och vetenskapsmän har också visat intresse för hennes romaner. Kanadensare tänker stort och är intresserade av kommunikation, slår Atwood fast. Efter ett fullmatat program sätter hon sig lugnt tillrätta för att signera trots att packning och plan väntar. Köerna ringlar i oändlighet.
Hud av Mo Hayder är den fjärde boken om kriminalkommissarie Jack Caffery och den andra i Walking Man - serien. (Ritual är den första.) Mo Hayder är född 1962 och har vunnit många fina priser för sina kriminalromaner. Hud tilldrar sig i Mendip Hills söder om Bristol och Bath i Somerset i England. Caffery arbetar tillsammans med polisinspektör Phoebe "Flea" Marley som är chef för Avon och Somersets dykenhet. Det är olidligt spännande att följa Fleas våghalsiga dykningar på jakt efter en kvinnokropp i de bottenlösa Älvgrottorna, ett system av översvämmade kalkbrott och grottor där romarna brutit bly och som förbinds av vindlande tunnlar.
Caffery förbryllas av några dödsfall som arrangerats så att de ska se ut som självmord. Det finns en spänning mellan Caffery och Flea. Men i den här romanen kompliceras deras relation på ett sätt som ingen utav dem - och definitivt inte läsaren - kunnat förutse. Jag frågar mig ideligen varför jag läser Mo Hayders kusliga kriminalromaner. Men hon har ett sätt att berätta som gör det omöjligt att sluta läsa. Hennes sinne för de dunkla krafterna i livet är osvikligt och hon släpper loss dem i suggestiva miljöer; vattenfyllda, övergivna gruvor i enslig miljö under månskensnätter till exempel. Ensamvargarna Caffery och Marley är också karaktärer att sympatisera med. Flea bär en tung packning med sitt förflutna och den blir lättare i den här berättelsen.
1937 kommer den 17- årige Franz Huchel till Wien för att börja arbeta i en tobaksaffär hos Otto Trsnjek. Hans ensamstående mor är kvar i Salzkammergut vid den vackra sjön Attersee. Det blir en ordentlig omställning för Franz på alla sätt. (Kanske lite av den separationsångest som Österrike upplevde vid skilsmässan ifrån Ungern 1918?) Mor och son utbyter kortfattade ömsinta vykort som andas kärlek och längtan. Franz kommer väl överens med sin arbetsgivare och han har heller inga höga krav på livet. Så småningom får han en god vän och samtalspartner i den 81 - årige Siegmund Freud som är kund i affären. Freud råder Franz att skaffa sig en flickvän. Franz ger sig iväg till Pratern och träffar ganska omgående Anezka från Böhmen som har den vackraste lucka mellan tänderna Franz någonsin sett. Men där går han på en mina visar det sig. Samtalen med Freud och äventyret med Anezka blir till milstolpar i Franz utveckling i den österrikiske författaren Robert Seethalers roman, Tobakshandlaren, hans första på svenska. Det politiska klimatet i Österrike hårdnar. Franz läser tidningarna och upplever förföljelserna av kommunister och judar på nära håll. Otto Trsnjek råkar illa ut eftersom han expedierar judar i sin butik. Franz står ensam i kylan efter det att Freud har måst lämna landet. I mars 1938 annekterar Hitler Österrike, välkomnad av många. De historiska händelserna upplevs från Franz´gräsrotsnivå samtidigt som han själv genomgår en utvecklings- och mognadsprocess. Robert Seethaler använder sig av ett avskalat språk för att berätta Franz´ och och en del av Österrikes historia. Det jäser under den svala behärskade ytan och för läsaren fungerar Tobakshandlaren som en splitterbomb. Man läser boken som sedan får liv, växer och sprider sig. Tobakshandlaren lever länge kvar i tankarna.
Thorén & Lindskog
Översättning: Jörn Lindskog
Orig:s titel: Der Trafikant
The Broke and the Bookish: June 2: Top Ten Books I'd Love To See As Movies/Tv Shows (if you
did this topic with us in 2013, though we did it back in either 2010 or
2011 as well, just pick books since then!)
1. Life after life - Kate Atkinson
2. Dare me - Megan Abbott
3. A Rule against Murder - Louise Penny
4. Across the Nightingale Floor - Lian Hearn
5. The Garnethill - trilogy - Denise Mina
6. The Daylight Gate - Jeanette Winterson
7. The trilogy about Maj Berglund - Kristina Sandberg
8. All inclusive - Hans Gunnarsson
9. The Girl on the Train - Paula Hawkins
10. Der Trafikant - Robert Seehalter
11. Came to think of White Heat - Melanie McGrath (Arctic Canada)
Minnesvärda mammor är ämnet för Lyrans Tematrio.
Det finns gott om mammaporträtt i skönlitteraturen. Men alla gör naturligtvis inte lika starkt intryck. Mina tre mödrar har i varje fall satt spår hos mig.
1. Maj Berglund i Kristina Sandbergs fantastiska trilogi Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Den unga fattiga Maj blir med barn med den rike fabrikör Berglund och måste följaktligen också gifta sig med honom eftersom tiderna är som de är. Hon försöker göra så gott hon kan, men trivs väl egentligen varken som hustru eller mor. Och hela tiden längtar hon efter sin egen mor. Kristina Sandbergs kvinnoskildring kommer att bli en klassiker.
2. Maria, Rya - Rya, i Ivar Lo - Johanssons Bara en mor. Hur många gånger läste jag inte den romanen som tonåring? Filmen, där Eva Dahlbeck spelade den vackra Rya - Rya, såg jag också. Egentligen är det samma historia som i böckerna om Maj Berglund. Ung, vacker flicka blir gravid med fel man och får sota för det i hela livet. Fast i Marias, Rya - Ryas, fall var det värre. Henrik är en fattig statare som skryter och skrävlar utan att duga mycket till. Det är Rya - Rya som får se till att alla barnen är hela och rena och har mat på bordet. En fantastisk tids- och kvinnoskildring från statartiden.
3. Ladivine av Marie Ndiaye handlar om Ladivine Salle, en fattig invandrarkvinna i utkanterna av Paris, som försörjer sig och sin dotter med att städa. Hon slutar aldrig att hoppas på att flickans far ska återkomma. Dottern skäms över sitt ursprung och har bara en tanke i huvudet: att flytta hemifrån. Det gör hon också, men smyger sig till att i hemlighet besöka modern åtminstone en gång i månaden. Det är en hjärtskärande skildring av en mycket ensam gammal mor. Marie Ndiayes kvinnoskildringar är otroligt bra.
Inlägg
