skip to main |
skip to sidebar
Mycket lägligt fick jag Jessica Kolterjahns bok om Karin Boye från biblioteket.
Den bästa dagen är en dag av törst är titeln. Den behandlar Karin Boyes tid i Berlin januari - oktober 1932 och "är en fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv".
I Berlin kämpade Karin Boye med Dödsmakterna och den dåliga ekonomin.
De pengar hon inte hade gick åt till psykoanalysen för dr Walter Schindler och senare Lene Lampl.
Och resten lånade hon ut. Sedan fick hon skriva tiggarbrev till förlagen och försöka driva in sina fordringar på bl. a. Josef Riwkin, med vilken hon hon hade ett destruktivt förhållande.
Det var enbart ekonomin som tvingade hem henne till Sverige.
Jessica Kolterjahn skildrar ömsint Karin Boyes ångest, ensamhet, rädsla och skam.
Hon är mycket påläst och respektfull utan att därför väja för det svåra.
Karin Boyes förhållanden med män fungerade aldrig. Äktenskapet med den sympatiske Leif Björk tog snart slut. Men de förblev vänner resten av livet. Karin Boye påbörjade ett antal analyser men av olika skäl avbröt hon samtliga. Den sista för dr Lene Lampl tog slut enbart på grund av att Karin Boye måste åka hem av ekonomiska skäl.
Men innan dess hade Lene Lampl hunnit råda henne att bejaka sin homosexualitet och arbeta på att bli kvitt sina skamkänslor.
I Berlin fanns det damklubbar och kaféer där kvinnor träffades. På Silhouette träffar Karin Boye den sköra fågellika Margot Hanel som snart blir mycket betydelsefull för henne. Och Margot blir direkt beroende.
Jag läste Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes år i Berlin med stort intresse. De flesta namn hade jag aktuella. Pia - Kristina Gardes båda böcker Karin Boye och människorna omkring henne. En fotobok.
och Karin Boye .Okända brev och berättelser kompletterade Den bästa dagen är en dag av törst alldeles utmärkt.
Omslagsbilden på Jessica Kolterjahns bok är tagen av Anna Riwkin - Brick, syster till redaktören
för Spektrum Josef Riwkin.
HERMIA har också läst
Av en händelse observerade jag detta oemoståndliga tillfälle att för det första få se ett levande församlingsbibliotek med nära nog 100 år på nacken
och för det andra höra författaren och skådespelerskan Pia - Kristina Garde berätta om sin nya bok om Karin Boye, Karin Boye. Okända brev och berättelser.
2011 kom hennes förra bok, Karin Boye och människorna omkring henne.
Den byggde på ett till vissa delar okänt material.
Pia - Kristina Garde har forskat om Karin Boye i nästan 40 år. Hon har träffat många människor som känt Karin Boye; hon har fått ta del av unikt brev- och dagboks- och bildmaterial och nu har det blivit en bok till också utgiven på ellerströms förlag.
Boken är uppdelad efter de olika adressaterna.
Här finns brev till modern Signe Boye, brodern Sven Boye, Gunnel Bergström (Gunnar Ekelöfs hustru) och litteraturprofessorn Victor Svanberg, till exempel.
Vännen Barbro Alving har fått vara med trots att det inte finns något brev till henne.
Litteraturvetaren Paulina Helgesson har också sammanställt en brevsamling av Karin Boye, Ett verkligt jordiskt liv (2000).
Men, som Pia - Kristina Garde säger, här saknas många brev som finns med i Karin Boye. Okända brev och berättelser.
Jarl Hammarberg, konstnär och musiker, sjöng till eget gitarrackompanjemang flera tonsatta dikter, bl. a. Jag vill möta, som han tonsatt själv
Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar uppmanar oss LYRAN
i veckans Tematrio - Noveller.
BÅTEN
82008; 2010 på sv av Nam Le är en mycket fin novellsamling med sju noveller från olika delar av världen. Alla handlar om människor som kämpar för livet och sina rättigheter - mot orättvisor och förtryck.
Nam Le föddes i Vietnam och och kom som flykting till Australien redan som liten. Titelnovellen är en gripande skildring av båtflyktingar
AKTA DIG FÖR ATT FÄRDAS ALLTFÖR FORT
Tolv noveller av kulturchefen i Hufvudstadsbladet Philip Teir.
Många av novellerna handlar om unga män med trassliga eller inga relationer och unga, osäkra pojkar på jakt efter sin identitet. Ingenting är riktigt lyckat, ingen är speciellt lycklig. Allt är ganska vardagligt och grått - men - skildrat med humor och ofta med en oväntad upplösning på slutet. Jag sträckläste.
SORGESÅNG FÖR EASTERLY
av Petina Gappah. Tillståndet i Zimbabwe i tretton vassa noveller.
Författarinnan ingår i den s. k. brain drain som drabbat landet. Petina Gappah arbetar som advokat åt ett internationellt företag i Genève och försöker hjälpa sitt land därifrån.
Med bitande humor och ironi berättar hon om klass - och könsskillnader, stamstrider och språksvårigheter.
ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram.
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.
 |
| Bilden är lånad |
På Fullersta Gård utanför Huddingen invigdes idag Karin Boyes rum och den permanenta utställningen Klädd i resdräkt.
De flesta utställda föremålen tillhör Karin Boye - sällskapet. De har flyttats från kommunalhuset i Huddinge till Fullersta Gård och görs därmed tillgängligare för allmänheten.
Här finns bl. a. de berömda pinnstolar
som Karin Boye använde när hon satt och skrev i Villa Björkebo i närheten av Fullersta Gård under åren 1915 till 1927.
Här finns hennes skrivmaskin, resväskorna
och två smäckra ljusstakar med raka smala ljus samt Karin Boyes akvareller.
Jarl Hammarlund sjöng till eget gitarrackompanjemang egna och andras tonsättningar av Karin Boyes dikter, främst ur Härdarna (1927).Därefter blev det diktläsning av
Karin Boyes brorsdotter, Moa Boye.
Fullersta Gård beskrivs som "en mötesplats med konst kultur och kafé".
Och det är väl värt ett besök.
Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius, litteraturvetare, essäist och kulturskribent i DN. 2013 efterträdde hon Knut Ahnlund på stol nr 7 i Svenska Akademien.
Den blå tvålen har fått sin titel efter en blå tvål i Flauberts novell Ett enkelt hjärta från 1877.
Denna tvål bara finns där. Den nämns en gång och aldrig mer. Men den fyller en funktion när det gäller att åskådliggöra rummet.
En artikel om Flaubert av Italo Calvino ger Sara Danius ytterligare idéer om en sorts synlighetens historia. Inte seendets historia utan det seddas historia. Calvino hyllar Flauberts förmåga att få läsaren att se; att sätta fart på läsarens fantasi. Den som aldrig tidigare läst Flaubert bör börja med Tre berättelser.
Den sammanfattar hela Flauberts författarskap, enligt Calvino
Efter att ha läst Calvinos artikel bestämmer sig Sara Danius för att skriva Den blå tvålen. Den ska handla om Stendhal, Balzac och Flaubert. Vad är det den realistiska romanen åskådliggör och hur går det till?
Den realistiska romanen försynligar och försinnligar världen; den avbildar inte. Den skildrar världen som den är och inte som den borde vara.
Jag har inte kommit mycket längre än till inledningen i Den blå tvålen. Men jag förväntar mig fortsatt spännande läsning.
I tidskriften Skriva 2013: 3 tillfrågas några författare om idéerna som gav upphov till deras respektive romaner. Anna Fredriksson berättade om arbetet med den senaste romanen Lyckostigen (2012).
Hon brukar börjar med något eller några teman som intresserar henne. Därefter väljer hon karaktärer och bygger upp själva historien. Vad det gäller Lyckostigen så ville Anna Fredriksson göra något om styvfamiljer. Vad som händer med människor som vinner stora summor pengar är en annan fråga som intresserar henne. Klassfrågor och mobbning i skolan kommer in i bilden. Och hur mår den som förnekar sin bakgrund och inte bottnar i sig själv? Det vet uppkomlingen Calle (f.d.Kalle) som bor i Vasastaden medan vännerna bor på Östermalm.
Exhustrun Johanna har problem med ekonomin och tonårsdöttrarna.
Calles nya flickvän Fanny har inga problem vare sig med ekonomin eller Calles tonårsdöttrar. Men å andra sidan har hon problem med själva Calle.
Av en händelse hittade jag Lyckostigen i en mig närstående bokhylla. Eftersom jag är lite nyfiken på Anna Fredriksson läste jag den alltså. Det gick snabbt. Den hade ett driv som gjorde att man måste vidare.
Och författarinnan är duktig på tvära kast när man minst anar det.
Men romankaraktärerna är inte speciellt noggrant utmejslade eller psykologiskt trovärdiga. De är helt enkelt redskap och bärare av idéer. Och slutet blev ett stort jaha.
Anna Fredrikssons första bok, Sommarhuset (2011), fick många lovord så för att göra henne rättvisa är det kanske den man borde läsa.
Inlägg
