Rosa bandet 2011

Årets rosa band har utformats av Per Holknekt och Lena Philipsson.
De finns i sex olika utföranden men föreställer alla "en omfamning, en gest av värme och omtanke".



HÄR kan du läsa mer

Köp de rosa banden och stöd kampen mot bröstcancer!


Bilden är såklart lånad.

The Eye has to Travel

Stil i P1 är verkligen ett riktigt intressant program. Idag presenterades den legendariska modeikonen
Diana Vreeland (1903 - 1989).
Hon strävade alltid efter skönhet och perfektion. Modern hade nämligen tidigt gjort klart för henne att hon inte var vacker (vilket däremot hennes yngre syster Alexandra var).
Detta satt som en tagg under hela livet.
Den kände fotografen Cecil Beaton beskrev Diana Vreeland så här ".. en elegant trana som med långa kliv tar sig ur ett kärr".
Som moderedaktör först på Harper´s Bazaar och sedan på Vogue gjorde hon sig känd för sin fantasi, drivkraft och framsynthet.
"Ge dem det de aldrig kunnat drömma om att de ville ha," sa Diana Vreeland, som haft många beundrare genom åren. Så till exempel Patti Smith.
Diana Vreeland älskade rött vilket satte sina spår i hemmet. Hon inredde så att besökaren skulle känna sig som hon steg in i "Garden of Hell. Och nog tycks hon ha uppnått sitt syfte?
Diana Vreeland var tidigt ute med att skriva autofiction. 1984 kom D. V. som är hennes självbiografi. Hon ville inte riktigt vidgå vad som var sant och vad hon lagt till. Det är faction, sa hon.
Nu har ett av hennes barnbarn, Lisa Immordino Vreeland skrivit en bok och gjort en film om sin
farmor, The High Priestess of Fashion

Mickelsmäss

Mickelsmäss, Mikelsmässa, Mikaelidagen

När man läser äldre svensk litteratur möter man ofta de här olika mässorna. Och jag tycker att det är roligt att veta vad de egentligen innebar. Särskilt eftersom de fortfarande uppmärksammas på sina håll i Sverige så vill man ju veta.

Ebbe Schön säger så här i Folktrons år:

"Den 29 september då Mikael har namnsdag var en dag i det gamla bondesamhället som många längtade efter. Det var då som årets enda riktigt lediga vecka började.
Då hade tjänstefolket, enligt lag, rätt till att säga upp kontrakt och flytta eller bara vara lediga. Nu fick man tid att träffa släkt och vänner, besöka marknader och roa sig på allehanda sätt. Vid Mikelsmässledigheten var det inte ovanligt att många ställde till med bröllop.

1819 bestämde man att flyttningsdagen skulle flyttas fram till den 24 oktober istället .Så småningom kom även den lediga veckan och alla festligheter som hört hemma under att hamna i slutet av oktober istället för som tidigare i september. Det var inte bara den lediga veckan och rätten till att säga upp sig som flyttades fram utan många människor kom med tiden att kalla det nya datumet 24 oktober för Mikelsmäss.

Mickelsmäss räknades i det gamla bondesamhället till en av de största helgerna på året. Nu stod vintern för dörren och man fick lov att tända ljus inomhus. Eftersom man var ledig så passade man på att både festa och äta gott. Vid den här tiden tog man i vårt land hem djuren och till och med i norra Sverige borde man ha hunnit med att avsluta skörden. Om man nu inte hade hunnit med att ta in sin boskap till Mikaeli var risken stor att den blev förgiftad av gräset som de betade. Man sa även att hästarna kunde bli synska om de var ute under Mikaelinatten.

...
Vid den här tiden var det också bra att ta vädermärken. Var ekollonen tomma och våta sa folk att det skulle bli en mild vinter."

Lägg ihop!

Summa: ?

Läsecirkel på danska

I höst läser vi Karen Blixen i den danska bokcirkeln.
Vi har börjat med Babettes gæstebud.
Den lämpar sig väldigt väl för långsam högläsning.
Vi gillar språket och tycker att
Karen Blixen skriver bildmässigt.
Den milda ironin ger ytterligare krydda åt anrättningen.
Vi tänkte också se filmen, men den förefaller vara omöjlig att få tag i.
Den finns inte att låna eller hyra på något bibliotek i närheten och går inte att köpa. Inte ens på Tradera eller Bokbörsen.
Någon som har någon bra idé?

Inte lyckligare men sannare?

Anna och Mats bor inte här längre är en fristående fortsättning på Ur vulkanens mun från 2008.
Författare Helena von Zweigbergk.
I den första boken försöker Anna och Mats rädda sitt äktenskap med en semesterresa till Sicilien. Barnen Molly och Sebbe är med. Som små känsliga seismografer avläser de föräldrarnas tillstånd. Läget är kritiskt.
I fortsättningen har Anna och Mats flyttat isär. Romanen utspelar sig under de sex månader det tar innan skilsmässan vinner laga kraft. Anna och Mats blir totalförvirrade efter separationen och kastar sig omedelbart ut i nya förhållanden.
Molly och Sebbe, nu 10 och 14 år, står på något sätt vid sidan om och iakttar föräldrarnas drama. Precis som i förra boken.
Helena von Zweigbergk är mycket duktig på att leva sig in i de båda kontrahenternas olika känslolägen. Det är realistiskt och plågsamt. Denna skilsmässan verkar inte precis vara av det lyckliga slaget. Om det nu skulle finnas några sådana. Barnen mår definitivt inte bra, men Mats och Anna har ju annat att tänka på.
Årets bok är mera psykologiskt trovärdig än den förra. Helena von Zweigbergk har verkligen lyckats pricka in en mängd små men betydelsefulla vardagssituationer som helt plötsligt blivit problem. Annas frihetslängtan (det var hon som ville skiljas) känns mera som en tomhet och Mats trasslar till det riktigt ordentligt för sig. Molly känner sig negligerad och Sebbe väljer kamraterna före det påbjudna fredagsmyset i den decimerade familjens sköte.

Uppväxt

Plötsligt läste jag Uppväxt av Hans Falk. Det var inte planerat.
Hans Falk, född 1949, är son till författarinnan Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk och han skildrar här sin barn- och ungdom under osäkra förhållanden och med en mamma som skrek, kastade saker och jämt försökte begå självmord.
Det är ett sårat och sviket barn som talar. Romanen - för det är en roman - är ett typiskt exempel på autofiktion och som sådan svår att hantera för kritiker.
Men här kan jag tycka att det som eventuellt lagts till spelar mindre roll eftersom det hos de flesta finns en förförståelse.
Kerstin Thorvalls liv är ju offentliggjort redan. Av ingen mindre än henne själv. Här kommer en son till tals med sin upplevelse.
Bäst är skildringen av skolåren och vänskapen med några skolkamrater. Fadern är länge hans stöd och förhållandet dem emellan är ganska bra. Men sedan kommer ju Gunvor och ännu en liten (halv)bror in i bilden.
Och i ett kritiskt läge sviker även pappa.
Det är ingen stor litteratur, men som livsberättelse
gör det starkt intryck. Jag märker att jag bär Uppväxt med mig.
Någon gång skrattade jag faktiskt högt.
Det var när Kerstin Thorvall fick ett av sina sällsynta anfall av moderlighet och skulle spela och sjunga för barnen. Hon satte sig vid pianot och exekverade en rad melodramatiska och sorgliga skillingtryck.
Dessa skillingtryck tillhör mina egna dyrbaraste barndomsminnen. Min mamma sjöng. Hon var egentligen den enda i familjen som inte var musikalisk. Men hon sjöng. Gärna, ofta, falskt och hjärtligt. Det var Kors på Idas grav, Elvira Madigan, Hjalmar och Hulda, I en sal på barnsjukhuset, Lilla svarta Sara, Älvsborgsvisan och så var det något om någon som trillade ner från en alptopp. Jag tror att han hette Kuno. "Alpens rosor är ej längre vita. De äro färgade av Kunos blod".
Tänk, vad ett fantasifullt barn kunde göra av allt detta elände! Bilderna blev till filmer i det lilla huvudet. Och texterna sitter som berget.

Annars fanns det inte mycket plats för skratt i Uppväxt. Boken slutar på ett sätt som ställer en fortsättning i utsikt.
Hoppas att det finns en uppmärksam redaktör och dito korrekturläsare då.