O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.

En värld av surdeg

Art directorn Martin Johansson kallar sig hemmabagare och som sådan har han skrivit boken Surdegsbröd. Recept och tips från en hemmabagare.
Metodiskt och pedagogiskt förklarar han vad man behöver för redskap till brödbak - stektermometer, brödspade, blomspruta, baksten, baguetteplåt, m.m.
Titta på degen, säger han, inte på klockan. Och inte visste jag att man kan göra kulprovet med deg! Man måste också hålla ögonen på brödet under bakningen - inte på klockan.
Mörka bröd, ljusa bröd; syrliga bröd och milda bröd; bröd med hård skorpa; bröd med mjuk skorpa; kompakta bröd och bröd med hål i. Praktiskt och jordnära inget smäck. 23 recept som verkar helt överkomliga. Alla vet ju att surdegsbröd är så mycket nyttigare än annat bröd.
Naturligtvis får man veta precis hur man gör surdegsgrund till rågbröd respektive ljust bröd.
Kanelbullar - på levain från vildjäst! - är visserligen inte så nyttiga, men det är inte det som är poängen med kanelbullar heller.
Att läsa de här recepten är rena poesin bitvis. Långsamhet och omsorgsfullhet är ytterligare värden. Martin Johanssons logg heter Pain de Martin. För den fick han matbloggpriset 2008
http://paindemartin.blogspot.com/

Man blir aldrig färdig med Stendhal eller Les extremes ses touches

I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet jämför Thure Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, bruket av pseudonymer hos Stendhal och Kierkegaard. Det är väl ungefär det enda de har gemensamt förutom att båda var ovanligt fula, vilket anses vara en bidragande orsak till alla förklädnader.
Väljer man karikatyrerna så förefaller de kanske inte så tilldragande. Men andra bilder visar två
män som visserligen inte är så fysikt formfulländade men jag vet inte om jag skulle kalla dem så alldeles sällsynt fula som de sägs vara i understreckaren. Kanske var det så de upplevde sig. Och det är ju en helt annan sak.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/man-blir-aldrig-fardig-med-stendhal_4304241.svd

Värld av is

På Naturhistoriska Riksmuséet pågår utställningen Värld av is. Ett hotat Arktis 26 januari - 29 augusti 2010. Svindlande vackra fotografier tagna av den svenska fotografen Mireille de la Lez och med text av Fredrik Granath. De båda har tillbringat månader av fältarbete under fem års tid i världens hårdaste klimat. Mireille de la Lez började fotografera redan som sjuåring och kom mycket tidigt att ägna sig helt åt sina största intressen - fotografering, naturen och miljön.
Redan 2008 kom boken Värld av is. Ett hotat Arktis. Den innehåller ett större antal fotografier
än utställningen och är ett utmärkt komplement och ett stöd för minnet.
Mireille de la Lez har isbjörnen - Ursus maritimus - Arktis konung, världens största levande landdjur, som ett av sina favoritmotiv. Hon har lärt sig hur man umgås med detta farliga djur som inte kan fotograferas från ett gömsle. Isbjörnen ska man möta öga mot öga, respektfullt men med auktoritet. Hon har fotograferat stora, skrämmande och små, söta isbjörnar; vältrande valrossar, fromma sälar med glasnudlar till morrhår, fåglar, soluppgång, norrsken och blommor som har bråttom att hinna med allt under Arktis korta, intensiva sommar. En bedårande liten fjällräv har kurat ihop sig på ett isblock och borrat in nosen den varma svansen. Ett piggt öga bevakar omgivningen. Fjällräven lär ha djurvärldens varmaste päls.
Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen. Om isen smälter mister forskningen en viktig informationskälla och mycket förändras för fauna och flora. Den utrotningshotade isbjörnen t. ex. får problem med minskade jaktområden och tillgången på föda. Konsekvenserna drabbar också områden långt utanför Arktis.
Den globala uppvärmningen kan bli det största hot mänskligheten stått inför. Men tillsammans kan vi påverka.
http://www.varldavis.se

En skrapekaka

Gunilla Linn Persson har upplevt många kriser i sitt liv. Det kanske är det som gör att hon kännetecknas av en sådan varm mänsklighet och ömsinthet och att hon alltid ser de små, svaga och försvarslösa. Hon har bl. a. skrivit Livstecken, Allis med is och Vännen
Hennes nya bok, Eskil: riddaren av syrenbersån handlar om en liten gosse, en skrapekaka, en som inte är riktigt riktig utan borde lämnas bort till ett ställe där man samlar på sådan som inte är riktigt riktiga. Vem som nu är riktigt riktig. Eller normal.
Karl- Astrid får heta så i folkmun eftersom Karl är ett släktnamn och alla hennes bröder heter Karl. Karl-Astrid är uppvuxen med ordergivning, pepparrot och vinterbad i Hatt-Olles stuga med en far som fortfarande är nazist och som betraktar Eskil som ett syndastraff.
Eskil - när han äntligen kommer till Karl-Astrid och Bernhard efter nio missfall och många år - är mongoloid. Det kan ingen lura fru Kylberg på när hon tränger sig in med bröd och rosor till mor och son.
Redan på sjukhuset får Karl-Astrid förslaget att snarast lämna ifrån sig Eskil, men hon fattar ett raskt och enväldigt beslut. Hon väntade en Birger (släktnamnet), men fick en Eskil. Och då tog hon vad hon fick. Bernhard har svårt att acceptera sonen, men efter en dramatisk vändning har Eskil en kärleksfull far också. Karl-Astrid räcker till för allt och alla. "Karl-Astrid for omkring på gården som en kippskodd räv" heter det när Bernhard blir sittande med ett skadat ben hela vintern och hustrun blev ensam med alla sysslorna.
Familjen bor i Sorunda. Närmast större ort är Tumba. Det är där Karl-Astrid köper kostymtyg till Eskil när han ska börja på kyrkans barntimmar. Generalmajorskan ordnar ett brått slut på den saken. Det är femtiotal och man bävar när det bestäms att Eskil ska gå på skolhemmet Solstickan i Tumba.
Gunilla Linn Persson har personlig erfarenhet av att leva med ett barn med Downs syndrom. Yngsta dottern Märta Mazarin föddes när modern var 42 år. Gunilla Linn Persson och hennes dåvarande man avböjde fostervattenprov. Det är inte Märta Mazarin som har inte en kromosom för mycket. Det är vi andra som har en för lite.
Så enkelt är det.

Dörröppnare och brobyggare

Kader Abdolah föddes i Iran 1954. Efter att ha varit i opposition mot såväl shahen som ayatollorna gick han 1988 i landsflykt och hamnade i Holland. Där bor han nu i ett vackert hus i centrala Delft och sedan 1993 skriver han på nederländska.
Huset vid moskén, som kom ut 2008 och som nyligen gått som radioföljetong, räknas som den näst bästa av alla holländska romaner. Kader Abdolah säger att den tolkning av Koranen som han nyligen gjort i språket mycket påminner om Huset i moskén. Av något outgrundligt skäl ges den inte ut på svenska.
Alldeles nyligen har författaren varit i Sverige för att presentera sin nya bok, Sändebudet.
En berättelse. Den inleds med att Kader Abdolah påpekar att även om boken bygger på historiska fakta ska den läsas enligt litteraturens lagar.
Muhammed är Allahs sändebud. Unge Zayed, adoptivson till Muhammed, blir den som utväljs att skriva om Muhammeds liv. Han har följt Muhammed och nedtecknat surorna allteftersom de uppenbarats för Muhammed till det som kom att bli Koranen. I sanningens namn har han också redigerat en del. Muhammed var en talare- även om hans röst inte var särskilt behaglig. Däremot var han inte någon läsare eller skrivare.
Om man ska förstå Koranen måste man först förstå Muhammed, anser Zayed. Han är krönikör och skriver i korta meningar och kapitel som hakar i varandra som länkar i en kedja. Han går runt och intervjuar människor av alla slag som känt Muhammed i den ena eller andra egenskapen. Fantasin har ingen plats i hans uppdrag.
Muhammed hade det mycket trögt i starten, men efter det att han kommit på att han skulle vända sig till kvinnorna och slavarna gick det bättre. Han tycket att tillståndet i Mekka var under all kritik. Det var omodernt med flera gudar (omvärldsbevakningen var det inget fel på) och han ville få bort alla stenbelätena. Dessutom ville han öka kvinnornas anseende och förbättra deras villkor. På maktens tio-i-topp-lista stod kvinnorna allra lägst - efter getterna. Högst stod avgudarna. Judarna kom på fjärde plats, kamelerna på femte och männen på sjätte. Med tiden kom Muhammed att bli en slug politiker som inte drog sig för lögner och fula knep om det gällde makten. Han blev också en framgångsrik krigsherre.
Muhammeds fiender framför andra var judarna. De var också de kristnas fiender. De ansågs högfärdiga eftersom de hade en Bok. Deras ekonomiska makt var stor och de tjänade orena pengar genom räntor på lån.
Muhammed inrättade en ny maktordning där Allah stod på första plats; Profeten på andra; de troende; de kristna; judarna och de icketroende på resten av de sex platserna.
Några som alltid stod högt i kurs var diktarna. Muhammed själv var mycket förtjust i poesi.
Muhammed stora aptit på kvinnor är allmänt känd. Tolv hustrur hade han. Den första - och äldsta - Khadija, var lika förmögen som duglig och Muhammed var henne mycket tillgiven.
Den yngsta och kanske mest omtalade av dem, Aisha, dotter till en av Muhammeds närmaste män lovades bort av fadern till Muhammed när hon bara var nio år. Aisha var pigg och glad och svartsjuk och fick Muhammed att leka som ett barn.
Kader Abdola vill med nyöversättningen av Koranen och Sändebudet ge en nyckel till förståelse åt "vettskrämda västerlänningar". Detta är hans livs viktigaste uppdrag som han anser riskablare än både Satansverserna och Muhammedteckningarna
Synd då att hans Koran-tolkning inte kommer ut på samma gång som Sändebudet i Sverige som den gör i en mängd andra länder.

Förra året trodde sig Sherry Jones vara en brobyggare med sin bok Medinas juvel.
Den handlar om favorithustrun Aisha som från att ha varit ett bortskämt barn och yngsta, härsklystna hustrun blir en samlande kraft för hela hustruskaran, klok rådgivare åt Muhammed, vältalare och så småningom svärdbärare. Sherry Jones hade lagt ner mycken tid på research för att få den historiska bakgrunden riktig.
Men författarinnan hade räknat alldeles fel. Alla - muslimer såväl som islamofober blev arga!
Den starkaste kritiken kom från länder där boken inte blivit utgiven.
”Min bok är ett respektfullt porträtt av islam, av Aisha, av Muhammed. Och alla som läser den med ett öppet sinne kommer att inse att islam är en fredlig religion”, har Sherry Jones sagt till till sitt försvar. The Sword of Medina heter fortsättningen som ännu inte översatts.

Saltstänkt hud i Normandie

I La Hague, en liten fiskarby i Normandie, har människorna präglats av havet, vindarna, regnet och den kärva heden. De samlas på Lilis Café och utbyter enstaka meningar. De är ordknappa och inga vänner av uttalade känslor. Men under ytan pyr det. Hat och hämndlystnad odlas in i döden. Hit kommer en namnlös kvinna för att läka sin djupa sorg efter en älskad man. Hon ska räkna fåglar åt det Ornitologiska centret i Caen, teckna dem och studera deras levnadsvanor. Men så småningom kommer hon att intressera sig även för människorna i byn och deras trassliga inbördes relationer; allt som förtigits och ljugits om. Ett speciellt intresse ägnar hon barnhemmet i byn eftersom hon själv är född av en okänd mor.
Författarinnan, Claudie Gallay, är född 1961 och bor i Vaucluse i södra Frankrike där hon också arbetar som lärare. Brottsjöar är hennes femte roman och den första som översatts till svenska. I Frankrike har den blivit en bestseller och den svenska översättningen, gjord av Britt Arenander, är väl värd att läsa. Havet och och det vinpinade landskapet är mycket framträdande i boken liksom alla djuren; fåglar först och främst, får, katter, grisar och kor
Havet ger och havet tar. Havet kvittar det lika. Människan och hennes ävlan ter sig intiga inför det överväldigande och mäktiga havet.
Claudie Gallay skriver i korta meningar och det känns som ett bra grepp för att skildra denna by och dessa omständigheter. Olycklig kärlek,(lite lycklig också); en kvinna som sviks av sin man, en dotter som sviks av sin far, Lambert Perack som blivit förd bakom ljuset av några bybor i ett helt liv. I slutet av boken talas det om den förlåtelse som endast den människa är mäktig som förstår, att det finns en sanning som är större än hon. Gamle Theo, som orsakat så mycken sorg för så många, säger att han inte direkt tror på Gud utan på vissa människors godhet. Kanske kan några förlåta och försonas om än inte glömma?
Dialogues, 5 questions à Claudie Gallay
Uploaded by LibrairieDialogues. - Arts and animation videos.