Selfie v. 17 2024: Om krogen

Klimakteriehäxan: Selfie v. 17 2024: Om krogen

1. Den rätten äter jag aldrig hemma men gärna på krogen: Piccata milanese 

2. Sån är jag som kroggäst: Ganska snäll, faktiskt. På gränsen till mesig

 

3. Den "importerade" maten är en favorit: Dansk flæskesteg

4. Den "etniska" menyn upptäckte jag senast: Libanesisk

5. Favoritpizzan! Med tomat, sardeller och ost

6. Så tänker jag kring dricks: Dricks ska en ge om en fått extra bra service

En smakebit på søndag v. 16 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser utan att för den skull spoila något. Min smakebit kommer ifrån Magikern av Colm Tóibín

"Bara en gång under denna italienska tid hade bröderna Mann ett gräl. Det började när Heinrich uttryckte en åsikt som Thomas aldrig tidigare  hört: han påstod bestämt att Tysklands enande hade varit ett misstag och bara tjänat till att öka den preussiska dominansen. För Thomas var det tyska enandet, som ägde rum samma år som Heinrich föddes och fyra år innan han själv föddes, något avklarat. Ingen kunde ifrågasätta värdet av det. Som projekt hade det utvecklats gradvis och sedan fastslagits när det redan var klart. Tyskland var en nation. Tyskarna talade ett språk. "Anser du att Lübeck och Bayern ingår i samma nation?" frågade Heinrich. "Ja, det gör jag." - "Tyskland, om jag kan använda det ordet, hade två beståndsdelar som var varandras raka motsatser. Den ena var rent känslomässig och handlade om språket, folket, folksagorna, skogen, ursprunget. Idiotiskt alltsammans. Men den andra handlade om pengar och herravälde och makt. Man använde drömmarnas språk för att maskera den rena girigheten och ärelystnaden. Preussisk girighet. Preussisk ärelystnad. Det kommer att sluta illa." 

Fler smakebitar HÄR.

Veckans mening v. 16 2024

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördags utmaning som han kallar Veckans mening. Den går ut på att vi bjuder varandra på en mening som av någon anledning fått oss att stanna upp i läsningen. Min Veckans mening v. 16 kommer från romanen Magikern av Colm Tóibín.

"Många år senare undrade Thomas om faderns idé att gifta sig med Julia da Silva - Bruhns, vars mor troddes ha blod från sydamerikanska indianer i sina ådror, istället för en sävlig dotter till någon av ortens redarmagnater eller gamla bank - och handelsfamiljer, i själva verket var begynnelsen till familjen Manns fall, ett tecken på att begäret efter det utpräglat exotiska hade inträtt i familjesjälen som fram till dess endast hade eftertraktat det som var oförvitligt och som gav en pålitlig avkastning."

Tranorna flyger söderut

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén, född 1988, måste sägas vara en ovanlig debut. Författaren, doktorand i sociologi, forskar om manlighet och känslor på den norrländska landsbygden. Hennes protagonist är Bo, 89, som lever ensam i sin lägenhet så när som på jämthunden Sixten. Hemtjänsten besöker honom allt oftare. Hustrun, Fredrika, har fått flytta till Brunkullagården i Östersund efter det att hon blivit höggradigt dement. Bo saknar henne mycket och har en av hennes sjalar i en burk för att bevara doften av henne. Ingrid är hans favorit bland hemtjänstpersonalen. Hon har verkligt god hand med honom och är mycket inkännande. Sonen Hans har Bo ingen vidare kontakt med. Men barnbarnet Ellinor är hans lilla humla. Bo ligger och funderar mycket på "gubben" vilket är hans egen ilskne och hårdhänte far. Modern var det något helt annat med. Lisa Ridzén förmedlar Bos känslor av maktlöshet, hjälplöshet, glömska, yrsel och förlorad värdighet på ett övertygande sätt. Han känner tydligt att det inte är han som har makten över sitt eget liv. När hans och Sixtens favoritsovsoffa avyttras för att bereda plats för en anpassad säng blir de förtvivlade båda två. Och när Hans tar sig för att fatta beslut om Sixten tiger Bo och vägrar se på Hans. När så bästa vännen Ture plötsligt inte svarar i telefonen längre vill inte Bo vara med mera. Ture var hans ventil. Bos hela liv passerar revy. Sölöst gliser han mellan då och nu. Hemtjänstpersonalens loggbok varvas med Bos egna tankar. Tidsmässigt omfattar romanen ungefär fem månader; från den 18 maj till och med fredagen den 13 oktober. Lisa Ridzén har haft tillgång till sin farfars hemtjänstanteckningar och hennes som forskning har naturligtvis spelat stor roll. Visst går det att hitta angreppspunkter i den här romanen, men jag tycker inte att de ska skymma det viktiga med boken. Empatin med den åldrade människan som gör den ena förlusten efter den andra värmer även läsaren. Hemtjänstpersonalens viktiga uppgift framgår tydligt. Jag tycker att att Tranorna flyger söderut borde kunna användas i utbildning av olika slag, till exempel som utgångspunkt för diskussioner. Romanen är välskriven och väldigt lätt att läsa. Den har ett driv som gör den till en bladvändare. Och Bo lever kvar efter avslutad läsning.

Titel: Tranorna flyger söderut

Författare: Lisa Ridzén

Förlag: Forum

Tryckår: 2024

Antal sidor: 361

Fem en fredag v. 16 2024: Antingen eller

elisamatilda: Fem en fredag v. 16: Antingen eller 

1. 
   Vill du hellre laga mat eller ta hand om disken? Ta hand om disken
   
2. Går du hellre på en aktivitet utomhus eller inomhus? Vilket som. Beror på
   
3. Handlar du hellre online eller i affär? I affär
   
4. Titta på soluppgång eller solnedgång? Solnedgång
   
5. Väljer du upplevelser under en semester eller göra ingenting? Upplevelser
   

Helgfrågan v. 16 2024

Mia undrar i sin Helgfråga v. 16 var vi skulle förlägga en bokserie av något slag; deckare, feeelgood eller annan genre som vi skulle skriva.

Jag skulle skriva en bokserie om resor i Japan från norr till söder eller tvärtom. Jag skulle beskriva strukturen och levnadssättet i de olika delarna av landet. Jag skulle jämföra städerna med varandra; studera djur och natur och framför allt tala med folk. Vad tänker de? Vad drömmer de om? Vad tror de om framtidens Japan. Några författare skulle jag naturligtvis intervjua. Kyoto skulle få extra mycket tid, bl. a. för att jag där skulle hälsa på Maki,  min hyresvärdinna sedan flera år tillbaka. Antagligen skulle hon ha många fina förslag på resmål. Det skulle bli en bokserie som skulle vara en fördjupad resehandledning med personliga iakttagelser och reflektioner med många fina bilder och litterära  referenser.

Middagen

Den argentinske författaren César Aira är mycket speciell. På alla sätt. Inte brukar en författare bara sätta sig ner vid det tomma vita papperet och skriva utan att ha planerat titel, handling, början eller slut. Aira börjar med en idé eller en tankelek och en känsla. Och visst brukar författare redigera det de skrivit? Inte Aira. Han började skriva på 1970 - talet och det har blivit 120 titlar om ca 100 sidor. (Kortprosan har en stark ställning i Argentina med förattare som Borges och Cort´zar). César Aira skriver en sida per dag och ger ut tre titlar om året. Han skriver för hand med en reservoarpenna av märket Mont Blanc. Bläcket är svart. Middagen som jag just läst är ovanligt omfångsrik och omfattar 118 sidor. Middagen inleder och avslutar boken. En man i 60 - årsåldern är berättare. Han är tämligen "misslyckad"; han har inget arbete, ingen fru, inga barn och bor hemma hos sin mor. Hon tycker inte att det är något fel på honom alls. De har just varit på middag hos en granne och kommit hem. Modern känner sig lite trött och går och lägger sig efter att ha förmanat sonen att inte sitta uppe för länge. Han slår på TV:n och hamnar mitt i ett hemskt reportage utifrån lördagsnatten. De döda på kyrkogården i Coronel Pringles har rest sig ur sina gravar och rusar mot staden för att jaga endorfiner. De är omöjliga att värja sig mot. En liten flicka slinker in i ett hönshus och gömmer sig under hönstrappan. Skildringen av hur de endorfintörstande zombierna snor in sig i hönsens sittpinnar och varandra medan hönsen kacklar och flaxar och fjädrarna ryker är naturligtvis förfärlig men samtidigt otroligt rolig. Morgonen efter vaknar huvudpersonen: "När jag vaknade nästa morgon kände jag mig deppig redan innan jag visste att jag var deppig." Söndagsdepressionen är den värsta för en man i hans belägenhet. César Aira är ironisk (snällt; Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på för stort allvar, säger han), rolig, sorgsen och helt oförutsägbar. Aira upplever skrivandet som en njutning och en flykt framåt. Hans språk är enkelt medan intrigen är mera komplicerad. James Joyce gör tvärtom och arbetar mera med språket. I Magasinet Konkret talar men om den experimentelle nobelpriskandidaten César Aira. Jag blir nyfiken på att läsa mer av honom.