Mannen som älskade Sibirien

2006 kom en kvinna, Randi Carelius Krogsveen, med ett handskrivet manuskript till den norske författaren Roy Jacobsen. Det  var hennes mormors far, vetenskapsmannen Fritz Dörries från Hamburg, 1852 - 1953, som skrivit ner sina minnen i tre exemplar, ett ex till var och en av de tre döttrarna. Han var då i 90 - årsåldern. Randi Carelius Krogsveen ville ha hjälp att läsa manuskriptet, men eftersom det var skrivet i en slags gotisk skrivstil kunde inte Roy Jacobsen heller läsa det. Här kommer hustrun, lingvisten Anneliese Pitz, in i bilden med sina språkkunskaper. Manuset översattes till norska och paret blev alltmer intresserade både av författaren Fritz Dörries och av hans resor i Sibirien i vetenskapens tjänst. Dörries hade i uppdrag att samla in växter och djur, i synnerhet fjärilar, åt olika muséer i Europa. Det ägnade han sig åt under 22 år. Paret Jacobsen/ Pitz har under de senaste femton åren rest i Sibirien och läst allt vad de kommit över om området och de bestämde sig för att presentera Dörries för en bredare allmänhet. Så tillkom dokumentärromanen Mannen som älskade Sibirien. Idag läser Sven Ahlström sista avsnittet av romanen i Radioföljetongen. Och jag kommer att sakna den. Så oroligt spännande och med fantastiska skildringar av den storslagna, obevekliga naturen som Dörries fick kämpa hårt med under sträng kyla och olika strapatser. Han träffade många människor av olika folkslag som han knöt vänskapsband med. Dörries förefaller vara helt orädd. Han är mycket väl medveten om alla faror men inget avskräckte. Inte ens björn, vargar och tigrar. Allt för vetenskapen. För att ta sig till Sibirien vandrade han 1877 genom ett krigsdrabbat Japan. Dörries rörde sig om natten. Kriget försiggick på dagen. Hundarna, snön, skogarna, ensligheten, kölden, mörkret, vidunderliga vyer - mycket för tankarna till Jack London. "Det finns inget mer givande än att vandra i orörd natur, i taigan och över tundran, där vintern är hårdare, våren mer berusande, somrarna mer strålande och hösten färgrikare än någon annanstans på jorden. Sibirien är för mig ett sagorike, " skriver Fritz Dörries. Författarna håller sig nära Dörries egen berättelse och använder sig av jag- form. 

Mannen som älskade Sibirien rekommenderas varmt!

Titel: Mannen som älskade Sibirien

Författare: Roy Jacobsen, Anneliese Pitz

Översättare: Staffan Söderblom

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 281 s.

Veckans kulturfråga v. 11 2023

enligt O: Veckans kulturfråga v. 11: Vilken är din relation till ljudböcker? Vilka ljudboksfavoriter har du?

Jag trodde aldrig att jag så snabbt kunde vänja mig vid ljudböcker som jag har gjort. Jag lyssnar gärna när jag kommer överens med inläsaren. Och jag lyssnar väldigt gärna på Radioföljetongen om jag gillar inläsaren. Elisabeth Åsbrinks inläs - ning av den egna boken om Victoria Beneditcsson, Mitt stora vackra hat, lyssnade jag med allra sörsta nöje på. Radioföljetongen, Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz, läses av skådespelaren Sven Ahlström och de gör han riktigt bra. Halva Malmö besår av killar som dumpa mig av Amanda Romare läses av Fanna Ndow Norrby och hon tillför boken ytterligare en dimension. Rolf Lassgårds inläsning av Vladimir Sorokins gränslösa roman Snöstormen njöt jag väldigt mycket av.

Tisdagstrion v. 11 2023: Kräldjur

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 11: Kräldjur

1. Sköldpaddsdagbok av Russell Hoban. Hoban är kanske mest känd för sina barnböcker om grävlingsungen Polly

2. Ormens år av Ulrika Ewerman. Köar envist på biblioteket. Judith, Vera och Valter är en oskiljaktig trio i mien av 50-talet. Judith ser dem som sin fasta punk i tillvaron, men förhållandena kommer att ändras.

3. Krokodilväktaren av Katrine Engberg. Köpenhamnsserien. 1. Författaren var dansös men lade av för at bli författare på heltid. Hon berättar att hon promenerar mycket överallt i Köpenhamn. En kan följa henne på kartan i böcxkerna.

Barfotakvinnan

Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga tilldrar sig i Rwanda där hutuer tvångsförflyttat tutsier från deras land till torra svårodlade områden i Nyamata där soldaterna fortsätter att trakassera människorna. Huvudperson i Barfotakvinnan är den kraftfulla Stefania som är mästare på att ligga steget före soldaterna. Hon hör dem på håll och skaffar undan familjen. Särskilt viktigt är det att flickorna göms. Våldtäkt är ett av folkmördarnas vapen. Inte sällan har soldaterna aids dessutom. Stefania är outtröttlig när det gäller omsorger om de sina. Stefania bygger med egna händer en hydda åt dem och hon vet vad livet som äkta tutsikvinna kräver. Familjen bor i en fyrkantig hydda. Stefania vill har runda väggar som i en riktig tutsihydda av halm, en inzu. Och så blir det. Hon är väldigt fäst vid traditioner, men visar sig vara öppen för en del nyheter såsom underbyxor. "De högtstående" de vill säga de som gå i skola lär hennes dotter som går på gymnasium i Kigali att man måse ha underbyxor på sig. Stefania är också den som håller ordning på giftasvuxna flickor i nejden. Hon iakttar dem diskret och bildar sig en uppfattning om dem och kan ge råd åt giftaslystna unga män. Grannkvinnorna är en tillgång. Men de tar tid. Stefania kan inte passera deras hyddor utan att stanna och prata. Kvinnorna arbetar mycket - ofta med hacka. Söndagseftermiddagarna ägnar de åt skönhetsvård och avlusning av barnen på baksidan av hyddorna som är kvinnornas område. Barfotakvinnan är en roman att älska. Det är mycket Stefanias förtjänst; hon är en favorit. Men en möter många andra kvinnor - och inte minst flickor - också. Berättarjaget heter Scholastique och hon för nog författarens egen talan. Männen finns mestadels med som kollektiv, som soldater. Stefanias man är en god man som hjälper andra flyktingar till rätta men inte ens han har någon framträdande roll i romanen. Madonnan vid Nilen är titeln på Mukasongas tidigare roman som jag absolut vill läsa. Barfotakvinna rekommenderas varmt.

Titel: Barfotakvinnan

Författare: Scholastique Mukasonga

Översättare: Maria Björkman

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Det fanns mycket varg, räv och andra rovdjur i trakten, huvudsakligen beroende på det stora hjortbeståndet. Eftersom militärposteringen låg mitt i skogen hade vi ständiga besök av varg. Särskilt om nätterna kunde de hungriga bestarna komma och sätta i sig resterna av vårt slaktavfall. I gengäld fick vi njuta av deras härliga tjut, som i den snötyngda ödemarken skapade ett säreget behag. Vid månsken kunde vi med dörren på glän betrakta hela orkestern som stod eller satt på baken i den glittrande snön, några med högt upplyfta nosar, andra med sänkta huvuden, fullt koncentrerade på att göra sin sång så vacker som möjligt, i synnerhet i januari."

Mannen som älskade Sibirien av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz sid. 48

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 10 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 10: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Min mening kommer från I skuggan av unga flickor i blom av Marcel Proust. På spaning efter den tid som flytt del 2.

"Man vägrar föraktfullt, för dens skull som man älskar men som en dag ska bli en så totalt likgiltig, att träffa den som idag är en likgiltig men som man imorgon skall älska, och som man kanske, om man gått med på att träffa henne, kunnat älska tidigare, vilket skulle kunna ha förkorta ens nuvarande lidanden - visserligen endast för att ersätta dem med andra.

Hemfärd till glömskan

Att lära sig leva i ögonblicket

när man strax ska ta avsked från det -

 

I skuggan under ett valnötsträd

vilar ett halvfullt lerkrus.

Över vattnets mörker simmar

en skalbagge från strand till strand -

liv och död, extas och förtvivlan

allt får rum i betraktarens rysning.

 

Som inom Alba Longas murar

timmen före stormningen

som inte ska lämna sten på sten,

inte liv intill liv.

Skaror strövar utan mål,

gripna av skimret i stenläggningen,

längs gator de ser för första gången.

 

 

 

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn -

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om. 

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med blågrå nischer

och en mörknande spegel i fonden -

en insikt målad av Hammershøi.

När jag står på lillgården,

knäpper upp gylfen

och under förrättningen glor upp i skyn

drar flyttfågelsträcken förbi,

plog efter plog av gäss

som lämnar sig efter sig efter sig.