På en liten bakgata i Tokyo ligger ett 100 år gammalt café, Funiculi Funicula. Från trottoaren får en gå ner en trappa, öppna en hög trädörr och skjuta undan ett draperi för att komma in i den fönsterlösa lokalen. På väggarna sitter tre klockor som alla visar olika tid. Vid ett bord sitter en vitklädd dam och läser en roman. Det är inget vanligt kafé och ingen vanlig dam. Enligt legenden finns det här möjlighet att göra tidsresor och träffa någon person ur sitt förflutna under förutsättning att vederbörande tidigare besökt kaféet. Dessa tidsresor kan endast göras ifrån bordet och stolen där damen sitter. En gång om dagen går hon på toaletten och då kan andra personer passa på. Det finns en rad regler som måste åtföljas. Till exempel har en endast så lång tid på sig som det tar att dricka en kopp kaffe innan det blir kallt. I Before the Coffee gets cold av Toshikazu Kawaguchi tar fyra personer vara på chansen att möta en ung man som lämnat sin förvånade flickvän, en äldre kvinna möter sin make från tiden innan han drabbades av Alzheimer, två systrar möts och en mor möter dottern hon försummat under hela livet. Alla verkar vara ensamma och sorgsna. Tidsresorna kan inte ändra något varken i det närvarande eller framtiden. Men mötena avlastar ändå. Stämningen är förtätad. Språket är enkelt och rent. En känner sig närvarande i det lilla, oansenliga, märkvärdiga kaféet. Jag ska gärna läsa de följande delarna i serien Tales from the Café och Before your Memory fades. Tiden och minnet är intressanta ämnen.
Titel: Before the Coffee gets cold
Författare: Toshikazu Kawaguchi
Översättare: Geoffrey Trousselot
Förlag: Picador
Tryckår: 2019
Antal sidor: 212
Inlägg
