Helgfrågan v. 14 2021

Mia undrar i sin helgfråga v. 14:

Varför byter man omslag på böcker?

Ja, det kan en fråga sig. I samband med nyöversättning, kanske? Eller nyutgåva? Som när klassiker ges ut på nytt. Nytt förlag? Jobs - omslagen på nyutgåvan av en del av Selma Lagerlöfs romaner är ju bara så fina. Och de "broderade" omslagen på nyutgåvan av Vilhelm Mobergs Utvandrar - serie. Mia tar ett exempel där den engelska utgåvan av en bok är vackrare än den svenska. Ofta har engelska böcker fina omslag. Men jag kan tänka mig att det kan finnas upphovsrättsfrågor som kan ställa till det vad det gäller omslagen. Inte vet jag; det är bara en tanke. 

Stolthet och fördom av Jane Austen har kommit ut i mängder av utgåvor både på svenska och engelska och säkert på många andra språk också. Och där kan en tydligt se skillnaderna i synsätt. Modernistas utgåva ifrån 2014 är häpnadsväckande. Omslaget är snyggt men uppvisar en total brist på känsla för innehållet.

Sändebudet

Sändebudet av den japanska författaren Yoko Tawada är en berättelse om ett samhälle som tycks degenererat. Allt har tillbakabildats och sådant som länge varit något alldeles självklart har nu övergått till något annat på grund av miljöförstöring efter en kärnkraftskatastrof. (Sändebudet skrevs strax efter Fukushima.) Människosläktet har vänts upp och ner. Det är de gamla människorna, födda före katastrofen, som besitter krafterna. De yngre orkar ingenting och måste tas om hand. Bokens protagonist är en morfarsfar och hans barnbarnsbarn. Gammelmorfar Yoshiro 106  är vårdnadshavare till barnbarnsbarnet, den kraftlöse Mumei. Friska barn finns inte; de har ständig feber. Maskrosorna är jättelika och bambun har storlek som en lillfinger. Nya demokratiska helgdagar har införts. "gamlingar - kämpa-på - dagen"; "be barnen om ursäkt - dagen"; "dagen för att det räcker att vara vid liv - dagen" är några exempel. Japan har isolerat sig ifrån omvärlden, något som Yosario  i all tysthet är emot. Lägenheter och tomter i Tokyos 23 stadsdelar har förlorat allt ekonomiskt värde. Ingen kan bo där på grund av strålningen. Folk har flyttat ut på landet och man börjar överge penninghandel för byteshandel. Hokkaido stänger för emigranter och det är förbjudet att studera engelska. Tagalog, swahili, tyska och tjekiska är däremot helt OK. Folket anpassar sig tålmodigt. Författaren berättar rakt och enkelt och med någon liten sorgsen underton ibland. En mycket speciell bok tycker jag som uppfattar den som civilisationskritik. Det nuvarande japanska samhället  får sig också en släng av sleven. Regeringen är förstatligad; ingen vet vilka parlamentsledamöterna är, var de finns och vad de gör.

Yoko Tawada är född 1960. Hon bor numera i Tyskland och skriver både på tyska och japanska. Sändebudet skrevs på japanska och har översatts av Vibeke Emond.

Titel: Sändebudet

Författare: Yoko Tagawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2021

Antal sidor: 191 

Veckans kulturfråga v. 14 2021

enligt O: Vilket radarpar inom deckarvärlden gillar du bäst?

Jag säger som enligt O Lynley och Havers var mina favoriter, men nu har jag inte läst Elizabeth George på väldigt länge.  

Dalziel och Pascoe är ett annat trevligt deckarpar som förekommer i Reginald Hills böcker. De opererar i en stad i Yorkshire. Dalziel är den gammaldags duktige men buttre polisen som gått den långa vägen. Pascoe är en modern polis med universitetsexamen. Förr i tiden läste jag allt av Reginald Hill men han har liksom Elizabeth George fått stå tillbaka för massor av annan litteratur.

Tisdagstrion v. 14 2021: Författare som jag bara läst en bok av

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 14: Författare som jag bara läst en bok av.  

 

 

                                            

                                                    

1. Brända skuggor av Kamila Shamsie. Intressant och lärorik och jag tyckte mycket om den. Jag tänker fortsätta med Vår älskade

2. Lolita av Vladimir Nabokov. Har just läst den men ännu inte samlat mina många tankar kring den. Jag misstänker att jag missat en del i den här yviga romanen och skulle vilja läsa något annat av författaren 

3. Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Skulle gärna läsa en fortsättning på den här biografin som bekräftar tesen att verkligheten överträffar dikten.

Felsteg

Lagom till att jag läste ut Felsteg, nummer ett i serien om Doggerland, hittar jag på FB Dogger Line Travel Group. Väldigt frestande att med egna ögon kunna följa kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby i hennes jakt på en gäckande mördare. Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Danmark och Storbritannien. Författaren Maria Adolfsson har byggt upp en fiktiv värld av det område som under senaste istiden hängde ihop med fastlandet på båda hållen. Karen Eiken Hornby arbetar i motvind på arbetsplatsen. Hon har sin stöddige chef, Jounas Smeed, emot sig. Polischefen Viggo Haugen umgås med Jounas Smeed och är tämligen kylig mot Karen. Kollegan Evald Johannisen är en duktig polis men fientlig mot Karen. Men Karl Björken är en solidarisk kollega, men han ska dessvärre ha barnledigt. När Susanne Smeed hittas mördad blir utredningen Karens eftersom Jounas Smeed inte kan ha hand om fallet med exhustruns död. Det blir en knepig uppgift. Karen spårar ledtrådar ända bort på 70 -talet. Fallet står och stampar och gliringarna duggar tätt. Men Karen står på sig. Hon är relativt ny på sin arbetsplats och hennes förflutna är väl dolt. Först mot slutet avslöjas hennes bedrövliga minnen. Miljön är omsorgsfullt beskriven. De olika karaktärerna ses ur olika synvinklar. Intrigen är omsorgsfullt vävd; inget går att förutse. Och det är spännande. Det är med tillförsikt jag kommer att ge mig på del två i serien, Stormvarning. Mellan djävulen och havet heter del tre; Spring eller dö del fyra

Titel: Felsteg

Författare: Maria Adolfsson

Förlag: Månpocket

Tryckår: 2018

Antal sidor: 439

En smakebit på søndag

"Vi var olika på många sätt Simone och jag. Jag tyckte om att använda hjärnan, men drog mig för att använda kroppen. Min tjänstgöring var förlagd till Irisburgs Språkcenter, där jag var lärare i skandinaviska för inflyttade. Jag älskade att följa och stötta de de nykomna, höra hur de erövrade fonem som tidigare varit främmande för dem: de olika sje - ljuden , skillnaderna mellan b och p, k och g, d och t. - Simone var av ett helt annat slag men även hon var mycket engagerad i sin tjänst. Hon var Elementare, älskade att använda sina muskler och avskydde att att sitta stilla. Om kvällarna kom hon hem med mossa i håret och lera på skorna, ibland med ögonbrynen avsvedda och med ansiktet svart av sot. I många år hade vi ett fint liv ihop. Simone drog upp mig ur språket, tvingade mig att lägga undan skärmboken, såg till att jag åt och motionerade och träffade folk. Det var en varm och enkel samvaro. Jag saknade ingenting, och jag trodde inte att Simone gjorde det heller. Men så, förra sommaren, började hon prata om att bära. Något fattades henne, sa hon, det var en växande tomhet, ett hålrum som inte längre lät sig fyllas."

Från sidan 13 i Bärarna av Jessica Schiefauer

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bloggen Flykten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 13 2021

 

"Lär dig av bläckfisken att leva med mjuk kropp."

Ur Sändebudet av Yoko Tawada

Robert på bloggen Mina skrivna ord: 

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng på! Och länka gärna i kommentarsfältet!