Veckans mening v. 10 2021

Robert på bloggen Mina skrivna ord väljer varje lördag en mening från den boken han läser och uppmanar oss att göra detsamma. En mening som en uppmärksammar av något skäl.

Benjamin tänker: (Man kunde prata med kvinnor om mycket som man inte blottade i sällskap av män.)

Men kunde man ha kvinnor som vänner?

Ur Den som ser av Herbjørg Wassmo. Del fyra i serien om den mäktiga Dina Grønelv och hennes familj. Dinas bok; Lyckans son; Karnas arv heter de tre första. I ny utgåva på Historiska media.

Fredag v. 10 2021: Trendigt

elisamatilda: Fem en fredag v. 10: Trendigt

1. Vad var mest trendigt under dina tonår?

Minns inte att det var så mycket som var trendigt. Möjligen en viss väska

2. Hur har du omedvetet någon gång varit trendig?

Ja, ibland är mina höstfärger trendiga. Och det kan ju inte jag hjälpa

3. Vilken trend skulle du vilja se kommer tillbaka?

En förlåtande, tillåtande; form - och färgmässigt. Om det någonsin funnits en sådan

4. Vilken trend skulle du aldrig anamma?

Kortkort. Och plastigt

 

5. Vad vill du ska bli en trend?

Att slippa trender

Helgfrågan v. 10 2021

 

Mia undrar i sin Helgfråga v. 10 om det är någon särskild bok vi väntar på.

Det skulle i så fall vara Jag måste, när ingen annan vill: Kvinnorättskämpen Sophie Sager av Karin Milles. Hon var huvudperson i det s. k. sagerska målet 1848 som väckte stort uppseende. 23 år gammal anmäler hon sin hyresvärd för misshandel och försök till våldtäkt. 

Bonusfrågan gäller Melodifestivalen. Brukar vi se den?

Njae. Jag har de två senaste åren försökt hänga med lite för att kunna säga något om vad jag tycker när barnbarnen vill jämföra intryck. Det är ju roligt. I år tycker jag att det är två stycken som jag kan tänka mig som vinnare, nämligen Paul Rey och Clara Klingenström. Ja, kanske tre då. Erik Saade gick ju direkt till final så honom hade jag glömt.

Veckans kulturfråga v. 10 2021

enligt O : Vilken bok skriven av en kvinna med en kvinna i huvudrollen vill du lyfta fram?

Just nu håller jag på med Herbjørg Wassmos romanserie i fyra delar om den myndiga Dina Grønelv och hennes familj, men eftersom jag inte är riktigt klar med del fyra, Den som ser, väljer jag Dörren av Magda Szabó. Den har jag just läst (två gånger till och med) och den innehåller ett oförglömligt kvinnoporträtt, nämligen Emerentia; arg och sur och med ett outtömligt förråd av svordomar och invektiv. Hon och författarinnan Magda utvecklar en vänskap som inte är av det lättsamma slaget. Magda tassar på tårna för att inte stöta sig med Emerentia på något sätt. Emerentia föraktar kultur och intellektuella. Hon hjälper Magda i hushållet även om hon inte förstår varför hon ska göra det. Magda arbetar ju ändå inte. Och vad blir hon trött av? Mágda går varsamt fram och med tiden kan hon pussla ihop Emerentias dramatiska förflutna. Damerna kivas också om Viola, hittehunden som i själva verket är en hanhund. Egentligen rör det sig om två fantastiska kvinnoporträtt: Emerentia och Magda.

Tisdagstrion v. 10 2021: Musik i böckernas värld

Ugglan & Boken: Tisdagstrion:  Musik i böckernas värld (i handling eller titel)

1. Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek som fick Nobelpriset 2004. Erika Kohut har drillats av sin mor i hela sitt liv för att bli konsertpianist. Erika är 36 år men  bor ännu hemma hos sin mor  och försörjer sig som pianolärarinna. 

2. Kvinnoorkestern av Fania Fenelon född Goldstein, som var        franskpianist, och kompositör. Under andra världskriget var hon           medmotståndsrörelsen. När hon åkte fast skickades hon till Auschwitz - Birkenau och där blev hon medlem i Kvinnoorkestern. Hon överlevde fångenskapen men dog 1983. Kvinnoorkesten är en mycket gripande bok som lämnar outplånliga intryck. 

3. Kärlekens musik av Vikram Seth handlar om en violinist vid namna Michael som inte kunnat glömma sin ungdomskärlek pianisten Julia. Efter ett tiotal år möts de igen och inleder en kärleksaffär trots att hon ä gift och har familj. Förhållandet är naturligtvis inte bekymmersfritt och dessutom börjar Julia bli döv.

Dvärgen

Pär Lagerkvists roman Dvärgen kom ut 1944. Den blev en framgång både hos kritiker och allmänhet och är en av författarens viktigaste romaner.  Dvärgen är huvudperson i romanen som berättas som en dagbok skriven av honom själv. Han är dvärg hos den italienske renässansfursten Leon Montanza. Fursten hålls väldigt högt av dvärgen som speglar sig i honom. Men ingen är stor inför sin dvärg, säger han. Dvärgen avskyr allt och alla. Han känner vämjelse för de flesta människor och  allt som är ljust, glatt och vackert; han skrattar aldrig och vägrar uppträda som narr. Det värsta han kan tänka sig är att bli skrattad åt.  Dvärgen räknar sig som stående högt över människosläktet och gläder sig över krig och osämja. Han blir alltmer en symbol för ondskan ju längre in i romanen en kommer. Frågan inställer sig: Hur blev Dvärgen sådan? Är han ett offer? Pär Lagerkvist var själv kortvuxen och rödhårig som Dvärgen och han kände även igen en del av Dvärgens  ondska. Alla människor har ondska inom sig. När fursten äntligen bestämmer sig för att gå ut i krig kräver Dvärgen att få följa med. Han byter pennan mot svärdet. Men eftersom han endast är ca 66 cm lång kan han inte vara med i själva striden. Han går omkring i sin rustning och trivs. Det finns en människa i berättelsen som Dvärgen känner en hatkärlek till och henne plågar han livet ur. Dvärgen blev som liten såld av sin mor som blev förfärad när hon såg vad hon fött fram. Dvärgar har ingen mor, ingen far eller hembygd. Det är stark läsning som påverkar. Och en kan ju tänka sig vilket intryck Dvärgen gjorde när den kom ut i andra världskrigets slutskede.

Titel: Dvärgen

Författare: Pär Lagerkvist

Förlag: Aldus/Bonniers

Tryckår: 1963

Antal sidor: 157 sidor

En smakebit på søndag

"Jag var fortfarande mycket ung, endast av en majsplantas ålder, ändå hade jag redan upplevt modern undervisning och vetenskap. De hade skänkt mig en välsignelse vars skönhet var bortom all beskrivning. Rektorn på min skola sa en gång till min klass: "Era lärare har givit er en mycket bred allmänbildning, mycket bredare än den som erhålls av studenter på samma nivå i många europeiska länder." Naturligtvis fick det mitt bröst att svälla. Jag hade aldrig varit i Europa, så jag visste inte om det som rektorn berättade var sant eller inte. Men eftersom det behagade mig, bestämde jag mig för att tro på honom. Och dessutom var alla mina lärare födda och utbildade i Europa. Det kändes inte rätt att misstro dem. Mina föräldrar hade överlämnat mig i deras vård. Bland de bildade folkgrupperna, européer och indos, ansågs de vara de bästa lärarna i hela Nederländska Ostindien. Så jag var tvungen att lita på dem. "

Från sidan 10 i Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer.

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR