Fem en fredag v. 37: Namn

elisamatilda: Fem en fredag

 

1. Har du eller har haft något smeknamn?

 

Enligt hörsägen kallades jag i unga år "battingen". Annars inget

2. Har du velat heta något annat?

 

Väldigt gärna. Elin Cornelia till exempel. Det hette min mormor.

Det namnet har karaktär

3. Vet du vad ditt namn betyder?

 

På namn.nu står det så här: Kvinnonamnet Evy, Evie eller Evi är en engelsk smeknamnsform av det hebreiska namnet Eva som betyder livgiverska. Det äldsta belägget i Sverige är från 1849.

4. Finns det något namn som går igen i din släkt?

 

Ja. Carl

5. Matchar ett namn med personligheten?

En personlighet kan ju sätta färg på ett namn. Och ibland vet jag precis vilket namn som skulle passa en viss baby. En brorsdotter borde fått namnet Sigrid. Det fick hon inte. Men hon är en Sigrid även i vuxen ålder.

Helgfrågan v. 37

Mias helgfråga v. 37:

Finns det någon bokserie eller bok du känner att du måste ta tag i att läsa, men som du av olika anledningar ej hunnit med?

Det finns en bok som pockar på omedelbar uppmärksamhet och det är För in de döda av Hilary Mantel. Det är en gåta varför jag inte gjort det för länge sedan. Jag läste Wolf Hall 2013 när den kom ut och jag var väldigt förtjust i den. 2014 kom del två med titeln För in de döda. Nu har del tre Spegeln och ljuset kommit och jag står som nummer nitton i bibliotekskön. 

 

Bonusfrågan: Har du testat något nytt och kul?

Hur mycket nytt och kul kan en hitta på med alla dessa restriktioner? 

Men jag kom på att jag kunde testa att baka Enklare bröd med recept av Martin Johansson. Undertitel: recept på knådfria bröd med och utan surdeg.

Det var faktiskt kul att baka matbröd på lite annorlunda sätt. Det en behöver är surdeg och gott om tid. Har hunnit igenom en stor del av recepten, och jag tänker fortsätta. Bröden blir supergoda.

Veckans kulturfråga v. 37

 enligt O:

Vem är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?

Ingen som någonsin läst denna blogg blir väl direkt överraskad när jag säger att min favoritpoet är blekingesonen Harry Martinson. Det är honom jag återvänder till ständigt och jämt. Kanske för att har skriver om vardagliga företeelser som vi vanligen inte tänker på över huvud taget, såsom daggmaskar ollonborrar, mossa, insjöar, kor, granar, hönshus, hölass och fallfärdiga lador. På samma gång rör han sig i rymden och ute i världen, eller som Svenska Akademien formulerade det: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos" som motivering till det olycksaliga delade Nobelpriset i litteratur 1974. Marinson fick dela med Eyvind Johnsson. Svårt att välja favoritdikt. Det finns så många, men jag väljer Skogsstjärnorna idag

SKOGSSTJÄRNORNA

Skogsstjärnorna frodas aldrig
De bara reder sig
med karg nätthet i mossan.

De är spensliga
men vet ingenting om den söta vekhet
du vill tillskylla sommaren.
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens. 

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa under hösten

Ugglans & Bokens tisdagstrio vecka 37: Böcker jag ser fram emot att läsa under hösten

1. Hilary Mantel, Spegeln och ljuset

Del tre i Mantels serie om Oliver Cromwell. Med mod, list och brutalitet har Thomas Cromwell klättrat från samhällets bottenskikt till en plats som Henrik VIII:s högra hand. Nu, 1536, har han administrerat avrättningen av kungens andra hustru, Anne Boleyn, något som väckte ont blod bland många av Englands mäktiga

2. Suad Ali, Dina händer var fulla av liv

Vi får följa Nora från barndomen i Baidoa, via gymnasietiden i Somalias huvudstad Mogadishu, genom de begynnande orosåren i landet, när klankonflikterna och politisk instabilitet växer sig allt större. Till sist finns ingen annan utväg än att försöka lämna landet.

3. Sara Danius, Sidenkatedralen

Efter succéerna Den blå tvålen och Husmoderns död arbetade Sara Danius med två projekt som aldrig hann färdigställas; en samlingsvolym med publicerade artiklar och essäer i skilda ämnen, samt en bok om hennes favoriter inom fotokonsten. Sidenkatedralen samlar dessa projekt i en volym.

Min alltför vackra syster

Min alltför vackra syster av Rosa Ventrella var promenadsällskap för några veckor sedan. Jag tyckte mycket om den och nu har jag skumläst och jag tycker fortfarande mycket om den. Det finns en värme i den och ett poetiskt drag som tilltalar. Terese och Angelina är systrar. Angelina är vacker som en dag; hon är sin mors avbild. Terese, den äldsta, är mera oansenlig; blond och tillbakadragen. Hon är en betraktare och också den som berättar sin familjs historia. Sorgliga historia skulle en kunna säga. Pappa, Nardino Sozzu, och mamma Caterina är fattiga bönder i Puglia i Italien. Jorden ägs i princip av två rika män som hanterar allt och alla helt efter eget behag. Kampen mellan fattiga och rika präglar människorna mycket mer än det pågående andra världskriget. Nardino kommer hem ifrån kriget som en bruten och utmärglad man, men han hämtar sig. Under hans frånvaro har Caterina tvingats vidta åtgärder som kommer de svartklädda gummorna att tissla och tassla bakom ryggen på henne. Skam och förtal drabbar familjen Sozzu. Farmor Assunta är inte heller den som skräder orden. Caterinas skönhet är familjens olycka, säger hon. Hon står för visheten i familjen och farfar Armando har berättandets gåva. Angelina känner att hon är ämnad för något annat någon annanstans. Hon tvärvägrar att gifta sig med den man hennes far valt ut åt henne. Ingen märker att Terese älskar den mannen som heter Giacomo. Terese står helt i skuggan av sin olycksaliga syster. Min alltför vackra syster innehåller många berättelser; en hel del vidskepelse och många träffande metaforer. Jag associerar till storfilmen 1900 och de svartklädda gummorna som samlar sig som korpar kring farfars dödsbädd för tankarna till de små svarta gummorna i Zorba. Naturligtvis ligger en jämförelse med Elena Ferrante också nära till hands. I så fall tycker jag bäst om Ventrella.

Titel: Min alltför vackra syster

Författare: Rosa Ventrella

Översättare: Malin Emitslöf

Förlag: Piratförlaget

Tryckår: 2020

Antal sidor: 293
 

En smakebit på söndag

"Farmor säger ofta:"Oro ger små saker långa skuggor." Men tänk om det var en stor sak. Skuggan som faller över mig är mörk och ohygglig, nästan levande. Jag är uppe före soluppgången för att hjälpa Okaasan, mor, med frukosten som består av vitt ris, grillad fisk och misosoppa, men jag är inte hungrig. Min mage är för full av oro. Jag är nästan arton år och imorgon börjar min omiai, mötet för mitt arrangerade äktenskap. Fast numera, när amerikanska ideal förklarat krig mot den här urgamla traditionen, är det bara själva presentationen som är arrangerad. Att ha möjlighet att få välja och få tillåtelse att göra det är givetvis två helt skilda saker. Det är det som är min utmaning. En av alla jag står inför. "Snart, Naoko, ska du få träffa Satoshi och säkra våra framtida intäkter", säger Taro (Oniisan, äldste bror) belåtet.  - "Ett ödesbestämt parti", tillägger farmor när hon kommer inhasande bakom dem. Hennes tunna läppar dras till ett leende med stängd mun, så att de slappa kinderna blir runda. Räknas inte kärlek? Jag ställer en kopp te framför farmor och häller omsorgsfullt upp te åt henne. "Men alla har gått med på att först träffa min utvalde. Jag besvarar hennes leende med slutna läppar. Ett äktenskap med Satoshi är min familjs bestämda förslag . Ett äktenskap med Hajime är min djupaste förhoppning."

Från sidorna 17 och 18 i Kvinnan i den vita kimonon av Ana Johns

Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det  Vidar, Astrid Tereses man, som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

Väktare

Jag hade inte läst något av Dean Koontz tidigare men så såg jag på flera bloggar att Väktare skulle vara det bästa Koontz skrivit och då tänkte jag att då börjar jag med den. Det var inte det lättaste, för i närområdet finns den endast på ett enda litet bibliotek; en tjock, sliten pocketbok med svårläst stil ifrån Bra Böcker. Väktare kom ut redan 1987 på originalspråket och 1988 på svenska. Och spännande är den från början till slut. Travis Cornell är en människa som helst håller sig för sig själv. Han har upplevt så många sorgliga förluster i sitt liv att han aldrig mer vill ha några mänskliga relationer mer. Travis är en vältränad före detta militär som arbetat en tid som mäklare. Under ett av sina strövtåg i skogen finner han en herrelös hund, en retriever som verkar lite skadad och mycket skrämd. Travis, som också hör prasslet i buskarna, känner sig iakttagen och skrämd. Så småningom om sprider sig ryktet om två hundar som rymt ifrån ett vetenskapligt forskarlaboratorium där en gjort experiment med hundars hjärnor och beteenden. Golden rertrievern är snäll men den andre, monstret som fått arbetsnamnet Outsidern, är tränad för att döda. Och han hinner döda några stycken. Den federala polisen försöker tysta ner hela historien, medan den lokala tycker att folk borde få veta. Vänskapen mellan en federal polis och en lokal sheriff får sina törnar, men den håller. Den blyga och förtryckta Nora Devon får luft under vingarna när hennes demoniska faster dör och Nora får ärva huset. Travis och hon träffas och han vinner hennes förtroende genom ett oändligt tålamod. Tillsammans upptäcker de att retrievern är ovanligt begåvad och lättlärd. De kallar honom Einstein. Uppdragsmördaren Vince Nasco, som lider av storhetsvansinne, servar maffian. Han är tyst, snabb och totalt renons på känslor. Miljön är södra Kalifornien. Här strider det onda med det goda. Outsidern leder drevet mot Einstein. En kommer att tänka på Kain och Abel; djurförsök, mänsklig klåfingrighet och psykisk misshandel. Dean Koontz berättar om läsarnas önskan om en fortsättning på Väktare. Jag tycker att han är mycket klok som inte låtit sig förledas. Väktare är mycket spännande och lättläst och sympatisk på något sätt. Jag tror att jag måste läsa något mer av Koontz för att se om det goda intrycket består.

Titel: Väktare

Författare: Dean Koontz

Översättare: Eva Mazetti - Nissen

Förlag: Bra Böcker

Tryckår: 1988

Antal sidor: 427