Min mörka Vanessa

Vanessa är 15 år när hon möter Jakob Strane, 42. Han är hennes litteraturlärare och hon visar honom sina dikter. Vanessa är begåvad och har alltid skrivit. Vanessa söker sig till Strane och har förtroende för honom och kärleken till litteraturen har de gemensamt. Sakta men säkert byggs deras förhållande upp i romanen Min örka Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Strane går väldigt varligt fram och och poängterar: "Det är du som bestämmer vad vi gör." Ansvaret ligger alltså på den oerfarna Vanessa.  Han tycker att de båda är mörka romantiker som tycker om det mörka och hemlighetsfulla. "Femton år är en paradox", tänker Strane, "en blandning av anpassning och övermod." Detta gäller flickor. Pojkar är obetydliga när de är femton.  Det tisslas och tasslas och tycks och tänks omkring dem. Vanessa ljuger för att rädda Strane. Hon säger sig ha hittat på en historia. Ansvaret är åter Vanessas. Strane anklagar sig själv för att Vanessa ska tycka synd om honom. Berättelsen rör sig på två tidsplan, 2001 och 2017. Vanessas och Stranes förhållande håller i sig länge. "Att bli föremål för grooming är att vara älskad och bli hanterad som något dyrbart och ömtåligt", tänker Vanessa och jämför med hur hennes väninnor blir behandlade av sina valhänta, oerfarna pojkvänner. Strane gav henne självkänsla när hon som mest behövde det. "Jag måste få minnas detta som en kärlekshistoria", tänker Vanessa. En flicka inleder en kampanj mot Jakob Strane och en journalist är inte sen att hänga på. Vanessa kontaktas, men hon vill inte ljuga för att passa in i metoo- rörelsen. Hon har hela tiden vägrat att se sig som ett offer. Om Strane sägs det att han blev ett offer för feminismens tyranni!  Strane ger Vanessa litteratur att läsa och bland annat får hon hans Lolita med understrykningar och anteckningar. Sylvia Plath, Emily Dickinson, Proust, Brontë, Edna St. Vincent Millay, och Edith Wharton är andra författare som nämns. Det tog Kate Elizabeth Russell arton år att få ut romanen. En annan kvinna tyckte att författaren stulit hennes historia. Kate Elizabeth Russell är noga med att poängtera att Min mörka Vanessa inte är självbiografisk. Detta är skönlitteratur, säger hon. Det sägs en hel del i Min mörka Vanessa som verkligen kunde tåla att diskuteras. Ämnet är lika aktuellt nu som då. Ett par gånger hade jag velat se vad det står i originaltexten. Jag märker att jag fortsätter att fundera på Vanessa Wye och Jakob Strane.

Titel: Min mörka Vanessa

Författare: Kate Elizabeth Russell

Översättare: Emö Malmberg

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2020

Antal sidor: 415

En smakebit på søndag

"Hon heter Haya Tedeschi. Hon är född den 9 februari 1923 i Gorizia. I hennes dokument står det att hon den 8 april samma år 1923 blev döpt av prästen Aldo Boschin, som hon givetvis inte minns, liksom hon heller inte minns sin gudmor Margherita Collenz. Dopet leddes av don Carlo Baubela. Baubela är ett tyskt efternamn. Hon träffar Don Carlo Barbuela hösten1944, då han redan är gammal och krum och välsignar henne och välsignar henne med frusna och darrande händer som avger en lukt av timjan och tobak. Gorizia är en vackeer liten stad. I Gorizia har intressanta historier utspelat sig, små familjehistorier som hennes egen. Många av medlemmarna i familjen har hon aldrig träffat. Många har hon inte hört talas om. Hennes ors familj och hennes fars familj är stora familjer. I Gorizia finns det, fanns det, familjer med trassliga berättelser, men deras berättelser är oväsentliga berättelser trots att historien har släpat dem efter sig i flera århundraden, så som strömmar släpar med sig brutna grenar bort från stränderna, och döda kreatur med uppblåst mage, kor med utstående ögon, svanslösa råttor, ihjälhuggna lik och självmördare.  I hennes familj fanns det inga självmördare. Om det gjorde det så var det ingen som berättade dem för henne."

Från sidan 10 i Sonnenschein: Bakom alla namn döljer sig en historia. 
Författare:  Dasa Drndic´

En smakebit på søndag anordnas den här veckan av Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakebitar HÄR

Koka björn

Det var nära att jag missat Koka björn av Mikael Niemi. Gillade varken titel eller omslag på boken och visste inte mycket om den mera än att Lars Levi Laestadius skulle figurera i den. Men så var det ju det där med mitt nyfunna intresse för att lyssna på böcker under promenader. Alltså gav jag mig på vandring med Mikael Niemis inläsning av sin egen bok som sällskap. Lite trögt var det i starten, men ganska snart tog berättelsen fart och jag kunde bekanta mig med prosten och nåjdungen Jussi i deras förehavanden. Prosten är mycket intresserad av växter. Han intresserar sig också för Jussi och hans utveckling. Prosten skriver in  Jussi i kyrkboken och lär honom läsa och skriva. Laestadius förespråkar potatisen som mat åt sina församlingsbor. Lars Levi Laestadius kom till Kengis med väckelsen och han är sträng vad det gäller brännvinet, vilket inte ses med blida ögon av församlingsborna. De vill ha sin sup när de kommer med tiondet. Prosten är vetenskapligt lagd och han har sinne för nymodigheter sådant som fingeravtryck, papillarmönster,  och daggerotypi, det vill säga den första fotokonsten. Dessa intressen kommer väl till pass när det börjar hända obehagliga saker i trakten. Flera kvinnor överfalls och dödas. Även en konstnär får sätta livet till. Prosten visar sig vara en begåvad kriminaltekniker som med Jussi vid blocket och pennan undersöker brottsplatser och förhör vittnen. Länsman och fjärdingsmannen är lika odugliga och korrupta som prosten och Jussi är smarta och samvetsgranna. Men de saknar den formella makten. Eftersom Jussi är halvt om halvt same blir han snart misstänkt för att vara inblandad i dråpen. Och det går riktigt illa för honom. Till slut förs han till kronohäktet i Umeå. Prosten arbetar oförtrutet på att rentvå Jussi som han vet är oskyldig. Lars Levi Laestadius är en intressant person och han får en kärleksfull beskrivning i Koka björn. Liksom Jussi för den delen. Väckelsen diskuteras i romanen liksom samerna och deras situation. Prosten talar både samiska, finska och svenska. Mikael Niemis inläsning är utmärkt. Hans vackra dialekt gör rättvisa både åt dialekten och det lite högtidliga språket. Niemis skildring är såväl naturalistisk som lyrisk och dramatisk. Han är en naturskildrare av rang och är både jägare och fiskare precis som prosten. Koka björn är både spännande och lärorik. Och överraskande in i det sista. Jag är väldigt glad att jag lyssnade på den.

Fem en fredag v. 25: Midsommar

Midsommarstången är Mias

elisamatilda: Fem en fredag v. 25: Midsommar

1. Hur firar du midsommar i år?
Jag gör det jag får. Nämligen ingenting. Det blir trädgården. Men det är inte fy skam med alla blommande rosor som behöver ansas hela tiden. Och skuggan under träden är guld värd. Och frukosten på altanen.

2. Vad kommer finnas på ditt lunchbord?
Vi äter ett rejält mål mat med sill och potatis, gräddfil och gräslök mitt på dagen. Sedan får det bli jordgubbar för resten.
 
3. Kommer du dansa runt en majstång?
Naturligtvis inte! Guskelov! 

4. Hur var dina midsomrar som barn?
Vi gjorde midsommarstång och plockade sju sorters blommor och lade under kudden. Men allt stöp ju på att vi inte kunde hålla tyst.
 
5. Vad gör du denna midsommar du inte gjorde förra året?
Ännu mindre. Men en ljudbokspromenad blir det såklart. Det gjorde jag inte förra året. Läser lokalbladets Sommarföljetong som är Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst. En feelgood, alltså. Inte min tekopp. Men första avsnitten var överraskande bra. Kanske för att huvudpersonen älskar picklad rödlök precis som jag och för att hon också är besatt av ljudböcker. 

Helgfrågan v. 25

Mias helgfråga v. 25

Hur har era recensioner blivit bemötta, har någon författare hört av sig?

Det har hänt några gånger och det var positivt. Någon annan gång var det positivt men man påpekade ett stavfel. Birgitta Andersson, även kallad Blondie, med ett brokigt förflutet, läste bl. a. litteraturvetenskap medan hon satt i fängelse. Birgitta Stenberg hjälpte henne att skriva boken Blondie.

 

 

Bonusfråga: Hur firar ni midsommar?

Å, det blir nästan löjligt stillsamt. På morgonen får vi jaga jordgubbar på torget innan alla andra gör det. Ingen självplockning i år. 75 kr/l. 140 för 2 l. Lång frukost i trädgården. Därefter ansar jag mina rosenbuskar, läser i en stund, promenerar med en bok i öronen.  Sedan blir det nypotatis, sill, gräslök och gräddfil, öl och snaps.Kaffet intar vi i trädgården. Utan barn och barnbarn. 😩

Glad midsommar på er alla!

Sen for jag hem

Jag kommer att sakna Jana Kippo och hela hennes bekantskapskrets känner jag när jag slår igen Sen for jag hem. Och jag kan tycka att att en del fyra inte skulle kännas fel. Karin Smirnoff stänger inte dörren riktigt, tycker jag. Alla tre delarna i serien håller samma kvalitet. Jag skulle inte kunna säga att Jag for ner till bror och Vi for upp med mor var varken bättre eller sämre än del tre. I Sen for jag hem möter en många karaktärer som känns igen ifrån de tidigare delarna. Romanen tar vid i det dramatiska skede där del två slutar. Jana mister sin bror Bror. Fast ändå inte. Pastorsilas från gemenskapen hävdar att Bror måste begravas i Kukkojärvi där han har sin gravida hustru. Jana får ge med sig, men hon bär sin bror med sig och för en oavbruten dialog med honom. Jana är född 1980. 2005 tar hon examen vid Konstfack. Och nu är hon aktuell som utställare på gallerilind i Stockholm. Hennes lerfigurer, fyllekompaniet,  säljer så gott som helt slut. Det är på denna utställning hon möter Nikki, som sysslar med textil konst. Hennes far, Mikkelmadsen är skulptör, eller stenhuggare som han själv väljer att kalla sig. Jana känner instinktivt att detta är något hon vill. Under sin vistelse i Stockholm möter hon också stevenking och hans bror philipking. Jana och stevenking blir ett par och det är den verkliga kulturkrocken. Men konstigt nog finner sig Jana i att stevenking köper transvestitkläder och högklackade skor åt henne. Förälskelsen övergår snart i maktkamp och stevenking börjar misshandla henne. När han till slut går för långt lämnar hon honom. Och hämnden är hennes. Jana själv anser att hon är betingad sedan barndomen. Arvet betyder mera än miljön. Den våldsamme fadern finns som en mörk skugga i Janas liv liksom den likgiltiga modern som broderade religiösa bonader. Hemma i Smalånger arbetar Jana inom äldreomsorgen. Märtaljungqvist ringer oavbrutet och vill att Jana ska arbeta. Hemvården har privatiserats och vårdtagarna kallas nu kunder. Personalen ska logga in och ut och arbeta tripplade turer. Jana försöker upprätta ett mor/dotter - förhållande med dottern Diana, men det är svårare. Författarens mycket speciella språk är spännande med många dialektala uttryck. Vilken kaffedrickare som helst kan väl föreställa sig hur det är att vara okaffedrucken. Och att tövädret som kommer till jul kommer olagom förstår en ju.

Tisdagstrion: Från regnbågshyllan

Ugglans & Bokens läsutmaning Tisdagstrion v. 25: Från regnbågshyllan

  

Twinkle, twinkle av Kaoro Ekuni. Hennes far var haikudiktare och essäist. Kaori Ekuni har skrivit många romaner som översatts till ett flertal språk och i Japan kallas hon "the female Murakami". Twinkle, twinkle är lättläst och kan vid ett första påseende förefalla enkel. Men när en börjar tänka efter så rör det sig om djupa mänskliga känslor och relationer. Och om kärlek, olika slag av kärlek. När vi först möter det unga paret Shoko och Matsuki har de varit gifta i tio dagar. De delar en liten lägenhet med den lila mannen på en akvarellmålning av Cezanne och en jättepalmlilja som de fått av Mutsukis vän och älskare, Kon, i bröllopsgåva. Shoko sjunger för den lila mannen och är noga med att jättepalmliljan får socker i sitt te.

Absolut noll av Anna Fock. För den här debuten fick Anna Fock

Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris. Den tilldrar sig i HBTQ - kretsar i St. Petersburg. Huvudperson är Nikita Bokarev, 22, som arbetar som biografmaskinist och hans ljusblå (homosexuella) vänner. De lever ut sin sexualitet öppet, men försöker att inte provocera poliser och fotbollshuliganer. Här finns klassklyftor, utanförskap men också omtanke och sammanhållning. Hiv - smittan sprids och folk dör i aids.  Polisen

är våldsam och korrupt och St. Petersburg är omänskligt kallt.

Husfrid av Alison Bechdel. Undertitel: En tragikomisk berättelse.
Denna grafiska roman är otroligt välgjord och välskriven. Den innehåller mängder av litterära referenser; Camus, Wilde,  Joyce, Kate Millett,  Colette, Faulkner och Kipling för att nämna några. Och det är ju alltid roligt. Alison och hennes far, Bruce, läste mycket och diskuterade det de läste. Fadern var lärare och begravningsentreprenör. Han var en kylig och krävande man; en estet som ständigt renoverade huset. Alison kommer ut som lesbisk och upptäcker strax efter faderns hemlighet.