"Det är något särskilt
med att återvända hem, antingen så gillar man det, eller så gillar man
det inte, men man är aldrig likgiltig inför det. För Annie väckte det
alltid mycket känslor. Negativa - eftersom hon alltid var lite, lite
rädd att hembygden på något vis skulle sätta klorna i henne när hon
återvände och att hon plötsligt skulle vara fast, fången, tillbaka.
Fysiskt oförmögen att åka därifrån, hem, bort. En känsla hon hade som
tonåring, att det var bråttom, hon var tvungen att skynda sig, annars
skulle platsen, den här platsen, ta henne, hon skulle växa fast.
Fötterna skulle slå rot och gro. Därför lämnade hon bygden redan när hon var sexton. Positiva - eftersom flera av hennes syskon(de flesta faktiskt) bodde kvar. Bandet mellan dem var starkt, fysiskt kändes det som ibland.Som att de var förenade med, om inte navelsträngar, så något annat, andra, osynliga, starka band. Som en råttkung, ihoptrasslade i svansarna, ofrivilligt sammanväxta. Så levde de sina liv, sida vid sida, aldrig ensamma, alltid förenade." Från sidan 13 i Testamente av Nina Wähä.
Varje söndag bjuder vi varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan att avslöja för mycket, förstås. Den här veckan håller Agnes Terese på den norska bokbloggen Betraktninger i trådarna.
Inlägg
