Ny radioföljetong

I Margareta Lindholms roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet. Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner

Helgfrågan v. 11

Mia undrar i sin helgfråga om det är någon skillnad på mäns och kvinnors läsning. Läser män på ett annat sätt, andra böcker, mer aktuellt eller?

Jag tror kanske att män läser mer fackböcker och tidskrifter än kvinnor. Att kvinnor läser mest är ju ett välkänt faktum. Vissa genrer som feel - good och romance tror jag inte att män läser. Kvinnor läser gärna relationsromaner och här tror jag kanske att det kan finnas ett ökat intresse från männens sida.  Deckare, fantasy och dystopier läses av både män och kvinnor, tror jag. Men frågan är hur det är med SF i övrigt.


Bonusfrågan rör motion. Hur motionerar du?

Gympa, styrketräning och en eller annan promenad

Odla i stan

Inte ens e- boksformatet kan förta upplevelsen av att Odla i stan är en bok som kan få den mest förhärdade asfaltblomma att spruta glädjetårar! Den är så vacker, optimistisk, entusiastisk; så poetisk, så pedagogisk och så heltäckande trots det ringa sidantalet. Peter Streijffert är författare och Lars Hallström fotograf. Peter Lundström, förläggaren, framhålls som bevis på att vem som helst kan bli odlare. Från att inte ha satt ett frö odlar han nu grandiost (!), avslöjar författaren. I sitt förord berättar Gunnel Carlsson bl. a. att stadsodling inte på något sätt är något nytt. Den uppkom i Tyskland på 1800 - talet och spred sig vidare till Danmark och därefter till Skåne. En behöver inte så mycket utrymme för att odla; varken ute eller inne. Och det går bra att odla året om. Den presumtive odlaren får råd om vad som ska sås om vederbörande vill ha något som kommer upp snabbt eller något som ger riklig skörd. Odling är bra för den psykiska hälsan och stärker immunförsvaret. Inomhusodling är politisk dynamit; närodlad, ekologisk; resurssnål och näringsrik. Men så vill Peter Streijffert också förändra världen med sina odlingar. Han är inte ensam om sina idéer. Det pågår mycket odlande i städerna i olika omfattning och på olika sätt. Köp så lite som möjligt, lyder en uppmaning. Gör din egen jord och gödsel och bygg dina egna odlingslådor. Idka huller - om bullerodling så blir skadeinsekterna förvirrade. Odla tätt så får ogräset inte plats. Ingela Bendt, författare, slår ett slag för häggmispeln Saskatoon. Ingela Flodin, trädgårdsjournalist och redaktör för tidskriften Koloniträdgården, intervjuas om sin odlingar. Jag tror att mitt immunförsvar mådde väl bara av att läsa och och se på bilderna i Odla i stan. Att den är en lägesrapport ifrån Stockholm behöver en ju inte bry sig om.

Titel: Odla i stan
Författare: Peter Streijffert
Foto: Lars Hallström
Förlag: Blue Publishing
Antal sidor: 209
Tryckår: 2019

Bloggutmaning 31 dagar i mars

Orsakullan: 
12 mars: Jag blir arg när... jag möter dumdryga personer och orättvisor; när folk ljuger för mig; när människor struntar i utsatta tider och låter mig vänta; jag blir arg av åldersdiskriminering; jag blir arg när jag inte får svar på meddelanden eller e-mail. Hur vet jag att man ens öppnat och läst? Jag kanske behöver ett svar.

Veckans topplista v. 11 - Vinterns bästa

Johanna: "Kylan dröjer sig kvar, men vintern går ändå mot sitt slut. Därför är det idag dags att summera vilka som är våra favoriter bland de böcker som har blivit lästa under perioden december-februari."
 
1. Fartygets ögon av Roy Jacobsen
Del tre i serien om folket på Barröy som började med De osynliga. Sedan kom Vitt hav, som jag tycker är den svagare av de tr romanerna. Allra bäst är han i beskrivningar av landskapet och dess skiftningar.

2. "Få se om hundarna är snälla ikväll" av Marie - Louise Ekman
När Gösta Ekman hamnar på Huddinge sjukhus i november 2011 börjar Marie - Louise Ekman skriva dagbok. Hundarna i titln kommer från de mardrömmar Gösta Ekman får av viss medicinering. Så storslaget och enkelt.

3. Trädet och vinrankan av Dola de Jong
Boken handlar om lesbisk kärlek i 30 - talets Amsterdam. Men det är inte det mest uttalade i romanen; den mera anas. Bea är en medelålders chefssekreterare som möter den unga, gränslösa Erika, som är journalist och drömmer om att få ägna sig åt konst och litteratur. En klassiker.

4. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff 
Romanen tilldrar sig i Smalånger, ett litet norrländskt samhälle där alla känner alla och vet allt om varandra på gott och ont så som det brukar vara i små samhällen. Jana Kippo tänker ta hand om sin tvillingbror Bror, som gått ner sig ordentligt i drogmissbruk.

5. Den stora skrivboken av Agota Kristof 
Tvillingarna kommer ifrån stora staden till den lilla staden. Mormors hus ligger i utkanten av den lilla staden och alldeles vid den minerade gränsen som utmärks av taggtråd och vakter. Mor och dotter i ungerska har en fientlig relation. Dottern har inte hört av sig på 10 år. Hon hade älskat sin far som modern anklagas för att ha förgiftat. Mormor, som kallas Häxan, för ett hårt regemente med sina barnbarn. Horungar, kallar hon dem och försitter inte ett tillfälle att slå dem.

Bloggutmaning 31 dagar i mars

Orsakullan:
"Tänkte köra en bloggutmaning i mars med olika teman varje dag. Eftersom jag vet att sådant är uppskattat av andra tänkte jag att just du gärna får vara med. Om du väljer att delta skriv gärna ditt namn samt länka till det här inlägget från din blogg. Så jag kan följa med i vad du skriver, samt att fler hittar hit och kan delta de med.
Listan nedan är de ämnen jag tänkt ha, dessa 31 dagar i mars. Du kanske är som jag och vill förbereda inlägg redan från början så de bara är att få publicerade på rätt dag sen."

Den här bloggutmaningen hittade jag idag så jag fyller i kort bakåt. 
To be continued.

1. Vem är jag, med mina egna ord?                                                           En jobbig storasyster-typ
2. Vem är jag, med andras ord? En jobbig storasystertyp                                                                
3. Sådan var jag som liten.  Energisk, frågvis                                                            
4. Jag var den på högstadiet som…     Läste läxan                                                 
5. Semmeldagen till ära, när åt du en senast? Idag                                          
6. När jag gick i skolan….  Gillade alltid skolan                                                                      
7. Det bästa med mina föräldrar är att…                                                    Jag visste var jag hade dem
8. Därför ogillar jag….  Hundöron. Respekltöst!                                                               
9. När jag mötte sorgen….  När Morfar dog                                                                   
10. När jag mötte glädjen…. När barnen föddes                                                                     
11. Jag skrattar när…          Ofta åt absurditeter                                                                    
12. Jag blir arg när…
13. Jag mötte Lassie…
14. Då blev jag riktigt rädd…
15. När jag kände mig helt lost…
16. En tv-serie jag älskar är…
17. En tv-serie jag anser vara överreklamerad är…
18. En oanad talang jag har…
19. Min allra bästa kompis…
20. En låttext som berör mig är…
21. Titeln till boken om mitt liv skulle heta…
22. När ingen ser mig så…
23. I sommar ska jag…
24. Jag förstår mig inte på…
25. När jag inte förstår så brukar jag…
26. Jag tycker språk är…
27. Att resa för mig betyder…
28. Senaste gången jag ramlade var…
29. Jag är den på stranden som…
30. Jag är den i butiken som…
31. Jag upptäcker ålderstecken när…

En smakebit på søndag,

En smakebit på söndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna.

"Ronny, ja
Det är många gånger svårt att i backspegeln se själva startpunkten för en historia, vad som egentligen orsakade vad och hur det ena ledde ill det andra , etcetera. Men i det här fallet började allt med min halvbror Ronnys död. Inte för att jag blev särskilt omskakad av beskedet, åtminstone inte omedelbart. Snarare en smula tom och eftertänksam. Ronny blev femtiosex år, han var fem år yngre än jag. Eklund hette han i efternamn, efter sin mor. Det var på fädernet vi var bröder, men jag gissar på rätt goda grunder att Boman nog aldrig var på tapeten som efternamn för Ronny. Bland alla andra gissningar.
Begravningen ägde rum en måndag förmiddag i april i ett kapell vid Norra Begravningsplatsen i Solna. Det hela skedde utan min medverkan. Jag hade styrt med allt det praktiska och varit inställd på att gå, men sedan gick jag ändå inte. Jag vet inte varför. Kanske på grund av avståndet som funnits mellan oss, såväl det geografiska som det mentala eller vad man nu vill kalla det. Ett outtalat avstånd som, hur ömsesidigt det än varit, med tiden hade fått mig att känna alltmer skuld varje gång jag tänkte på honom. Kanske hade han känt något liknande när när han tänkt på mig, vad vet jag. Kanske var det rentav skuldkänslorna som fick mig att utebli från hans begravning. En känsla av ovärdighet. Vi hade inte setts på över tio år när han dog."

Från sidorna 11 och 12 i Nattsida av Hans Gunnarsson
Fler smakebitar HÄR