söndag 24 februari 2019

En smakebit på søndag

"Hon slår sig ner i knäet på mannen som bara har en arm. Mannen säger: Du har rätt, min sköna, jag kom tillbaka. Men vad ska jag arbeta med? Med min tomma jackärm? En annan ung man som sitter på en bänk skrattar och säger: Jag kom också tillbaka. Men jag är förlamad nedtill. Benen och allt det andra. Jag kommer aldrig mer att få stånd. Jag skulle hellre ha strukit med direkt, bara dött knall och fall. En annan kvinna säger: Ni blir då aldrig nöjda. Alla döende män jag träffar på sjukhuset säger: "Hur skadad jag än är skulle jag vilja överleva, få komma hem och träffa min fru och min mor, det får bli som det blir, bara jag får leva lite till." En man säger: Du ska hålla käft. Kvinnor har inte sett något av kriget. Kvinnan säger: Inte sett något? Idiot! Allt arbete och alla bekymmer faller på oss: skaffa mat till barnen, ta hand om skadade. Ni däremot blir hjältar hela bunten när kriget är över. Hjältar om ni dör. Hjältar om ni överlever. Hjältar om ni blir invalider. Det var väl därför ni hittade på kriget, ni män. Det är ert krig. Ni ville ju ha det, så kriga på bara, era skithjältar!"
Från sidorna 88 och 89 i Den stora skrivboken av Agota Kristof.
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser utan att avslöja för mycket. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger so m håller i tyglarna. Fler smakebitar HÄR

lördag 23 februari 2019

Likbesiktningsförhöret

Loppisfynd  
Likbesiktningsförhöret är den sista novellen i All världens detektivhistorier samlade av Frank Heller och utgiven på Bonniers förlag. Författaren är en okänd Loel Yeo. Det är berättelsen om den sure och otrevlige gamle John Hentishs död. Eller om det rörde sig om mordet på honom? Det fanns en likaledes otrevlig brorson till honom som var intresserad av arvet. Och denne William Hentish hade funnits i huset, Langley Abbey,  den dagen John Hentish dog. Berättare är läkaren Mr Mellan. Andra agerande är tjänstefolket i huset samt en kontorist från Mr Hentishs advokatkontor. Mr Hentish hade under dagen mottagit ett telegram från London som gjort honom rasande varpå advokatkontoret kontaktats. Så mycket är klart. Efter många år träffas doktor Mellan och kontoristen av en slump under en tågresa. Och det är först där en får veta hur det hela gått till. En elegant historia berättad med en glimt i ögat.
Likbesiktningsförhöret passar in på nr 10 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV: Läs en novell där någon åker tåg.

fredag 22 februari 2019

Artikolernas ö

André Maurois finns representerad i Svens Stolpes urval av franska noveller, Franska berättare, från 1961. Maurois novell Artikolernas ö (Voyage au pays des Articoles, 1928) är en allegorisk berättelse som löjliggör de litterära kotterierna i Paris. Pierre Chambrelan är en man som är trött på det mesta. Han trivs inte i samhället. Han längtar allra mest efter det riktiga sjömanslivet på havet. Det fick han smak för under sin ungdom i Bretagne. Han vill vara en sjöman som seglar en skuta och har medfödd känsla för vind och vågor. Stilla havet och dess öar hägrar. Han gör slag i saken; söker sponsorer; beställer en båt; försöker intressera tidningar och bokförlag för sina äventyr som skulle kunna bli en bra berättelse. När han presenterats i en tidningsartikel får han massvis med brev från människor som vill göra honom sällskap. Men Pierre vill verkligen inte ha något sällskap! Förrän han kommer till Mme Anne de Sauves brev. Hon är en ung, rik änka; väl förtrogen med sjömanslivet. Hon erbjuder sig att stå för hälften av alla kostnader och hon vill inte veta av någon kärlekshistoria. Pierre faller till föga och det visar sig att Anne är den idealiska kamraten och sjömannen. En förfärlig orkan i det närmaste tillintetgör deras båt. Bogsprötet är brutet; alla kartor och redskap är obrukbara och nu har de bara att lita till försynen. Några öbor blir varse deras belägenhet. Invånare på den märkliga ön Maïana är artikoler och beos; de senare tjänstgör som tjänare åt artikolerna. Arbetets art bestämmer samhällsklassen. Artikolerna ägnar sig åt de sköna konsterna och befinner sig inte riktigt i verkligheten. Det officiella språket är engelska och på öns flagga finns bilderna av nio kvinnoansikten. "Var inte rädda. Vi ska rädda er ifrån er själva", säger artikolerrna. "Vi reparerar ert fartyg och ni får bo på Centralpsykariet så länge." Anne har varit mycket modig hela tiden, men nu blir hon rädd. Berättelsen blir alltmer overklig och en hinner bli orolig men det är bara att likt Pierre och Anne ge sig på nåd och onåd i denna fantasifulla och ironiska berättelse.
Novellen passar in på nr 33 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV, Läs en novell som har ett Ö i titeln.

torsdag 21 februari 2019

Helgfrågan v. 8

Mias helgfråga den här veckan blir av det enklare slaget, vilket passar mig utmärkt. Vad läser du just nu?
Jag läser Mannen i skogen av Jens Liljestrand, Tomma luften av Ann Cleeves samt Niels Fredrik Dahl, Mor om natten

Bonusfrågan: Vad ser du fram emot i vår?
Jag ser fram emot våren i sig; att sommarstugesäsongen snart kan ta sin början; de första vitsipporna; att sätta ett par äppelträd; påsken när barnbarnen kommer och en del annat.

tisdag 19 februari 2019

Veckans topplista v. 5 - Feminism

Johannas deckarhörna: Böcker som på ett eller annat sätt kan sgas vara feministiska

1. Ellen Key hade stor betydelse för feminismen i Japan. I Monica Braws bok Kvinnor i Japan under tusen år finns ett kapitel om Ellen Keys japanska översättare och förespråkare, Hiratsuka Raicho (1886 - 1971), dotter till en samuraj och pappas flicka ända tills hon blev besvärlig tonåring. Hiratsuka Raicho gick helt och hållet sin egen väg och gick trots faderns motstånd på Japans kvinnohögskola. Hon läste europeiska författare, bl. a. Strindberg, hon gick skrivarskola och var med om att starta tidskriften Seito (vilket betyder ungefär blåstrumpa). "Kärleken och äktenskapet" var den första av Keys böcker som översattes. Sedan kom Barnets århundrade. Dessa båda titlar är fortfarande aktuella i Japan.
2. Älskarinnorna av Elfriede Jelinek
Att EJ är feminist behöver en inte tveka om i den här boken som handlar om två unga kvinnor och männen omkring dem. De går båda som på räls och ifrågasätter ingenting. Männen gör likadant; super, röker, dricker, slår sina kvinnor och barn. Kort sagt: uppträder som riktiga karlakarlar. 

3. Dödstvätterskan av Sara Omar
Kurdisk-danska Sara Omars debutbok Dödstvätterskan utspelar sig i en vindpinad by i Kurdistan under 80 - 90 - talen, då Iran-Irak- kriget och Gulfkriget härjar. I centrum står den lilla flickan Frmesk, som föds flintskallig med bara en vit tofs på huvudet. Är det ett tecken från Allah eller Djävulen? Frmesks far blir arg – en god kvinna ska föda sin man söner! Frmesks farmor vill könsstympa henne. Frmesks mor gömmer henne hos sina föräldrar, Darwésh och Gawahr. Darwesh är troende muslim medan hennes (feministiske) man Gawahr är zoroastrier.
Stå i bredd av Ebba Witt Brattström
Ebba Witt Brattström behöver ingen presentation. Stå i bredd har undertiteln: 70 - talets kvinnor och män och litteratur. Egentligen börjar hon redan med att summera 60 - talet för att sedan gå igenom 70 - talet mera titel för titel. Det tar slut i och med att grabbarna och postmodernismen tar över och med att Stig Larssons Autisterna kommer ut.

5.  Och till sist: en riktig klassiker: The Madwoman in the Attic av Susan Gilbert och Sandra Gubar. En bok om feministisk litteraturkritik med undertiteln: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. Boken kom ut 1979 men har, trots sin stora betydelse, aldrig översatts till svenska. De båda litteraturforskarna driver tesen att
kvinnliga rollfigurer under det viktorianska 1800-talet antingen skildrats som änglar eller demoner, även hos kvinnliga författare.

måndag 18 februari 2019

Analfabeten

"Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över, allt jag får syn på: dagstidningar, skolböcker, affischer, papperslappar jag hittar på gatan, matlagningsrecept, barnböcker. All tryckt text. Jag är fyra år. Kriget har just börjat." Så inleder Agota Kristof (1935 - 2011) sin lilla självbiografi på 52 sidor. Den får titeln Analfabeten. Det är så hon känner sig när hon som 21 - åring flyr undan ryssarna tillsammans med man och fyra månader gammal dotter från Ungern till Schweiz. Hon får ett enahanda arbete på en klockfabrik och kan ägna sig åt att fundera på sina dikter. Hon försöker förlika sig med franskan som mer och mer tränger undan ungerskan. Det bidrar till att hon känner ett främlingskap i hela sitt liv. Efter dikterna kommer dramatiken och senare några romaner. Hennes tester handlar om hur krig påverkar människor. Analfabeten är en skickligt utformad skiss. Läsaren får leva upp till sin roll som medskapare. Utmärkande för Agota Kristof är det enkla språket. Analfabeten är en liten sorgsen pärla.

Titel: Analfabeten. Självbiografisk berättelse
Författare: Agota Kristof
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 52 
Översättare: Marianne Tufvesson
Orig:s titel: L´Analphabète

söndag 17 februari 2019

En smakebit på søndag

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakbitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

"Shi Guifang hade kommit till Familjen Wangs by från Shijiaqiao tjugo år tidigare, och under åren som passerat hade hon fött sju döttrar åt Wang Lianfang. Detta inte medräknat de tre foster hon förlorat i förtid. Shi Guifang brukade säga att de tre som inte klarat sig antagligen varit pojkar, eftersom dessa graviditeter hade yttrat sig annorlunda. Till och med hennes smaklökar hade förändrats. Varje gång hon pratade om detta var det med en känsla av sorg över de goda chanser som hade gått henne förbi. Om hon bara hade lyckats behålla ett enda av dessa foster hade hennes livsvärv varit fullbordat. En gång hade hon rest till centralorten med särskild avsikt att gå till botten med problemet, och på sjukhuset hade hon fått sina teorier bekräftade.  Den glasögonprydde läkaren hade använt ett mycket vetenskapligt språk som skulle ha förbryllat de flesta, men som Shi Guifang lyckligtvis varit varit intelligent nog att förstå. För att uttrycka det enkelt så är manliga foster känsligare, det är svårare att få dem att fästa, och även om kvinnan får behålla barnet så är en del blödning oundvikligt. Shi Guifeng suckade efter att ha lyssnat till läkarens utläggning, och tänkte för sig själv att redan i magen är en pojke att betrakta som en ömtålig dyrbarhet."

Från sidan 6 i Tre systrar av Bi Feiyu. Fler smakebitar HÄR