Sjutton år och tjugotre år

Claude Gérard (Aurora Ljungstedt)

Augusta B. var sjutton år när hon begick sin första bal. Tyvärr hade ingen hjälpt henne med klädsel och håruppsättning. Klänningen var ytterst missklädsam och Augustas  tjocka hår var överlastat av vita törnrosor. Fritz Föjer är emellertid intresserad av Augusta. Hon är rik och han är i behov av att göra ett förmöget gifte. Som om det inte vore nog med den smaklösa klädseln; under kvällen händer det Augusta några pinsamma incidenter som generar henne mycket. Männen tycker egentligen inte att baler är så roliga. Det är mera för kvinnor som är fåfänga, behagsjuka och kärlekskranka. Männen ser sig som medel eller villkor för kvinnornas triumfer. Nu bär det sig inte bättre än att Fritz Föjer och hans barndomsvän (berättaren) gör sig lustiga över Augustas missöden. Berättaren ser att Augusta stått på andra sidan om en dörr och hört allt. Några år senare ses de båda vännerna igen på en bjudning. Fritz Föjer är påtagligt missnöjd. När så en uppseendeväckande vacker och välklädd kvinna gör entré känner berättaren så småningom igen Augusta B. Föjer berättar att hon tackat nej till hans frieri. Han är mycket sårad och säger sig vara säker på att hon var kär i honom. "Kvinnorna födas med list och koketteri," säger han, "du såg själv hennes blickar och miner".  Aurora Ljungsted som skrivit den här novellen föddes 1821 och dog 1908. Hon skrev under pseudonymen Claude Gérard eftersom det ansågs opassande att en gift kvinna skrev. Jag tycker att den här novellen är realistisk och mycket sorglig. Troligen var Augusta B kär i Föjer men en kan undra vad hon tycker om den långe, bleklagde herren som gick i hennes spår och som hon var gift med.  Hämnden blev kanske inte så ljuv trots allt.

Sjutton år och tjugotre år passar in på nr 7 i Ugglans & Bokens läsutmaning
Läs en novell III

Helgfrågan v. 50

Mia undrar i sin helgfråga om vi sett något bok som vi väntar på till våren. Hon säger att det börjat komma vårkataloger, men det har jag inte sett.
Men jag väntar på Yoko Tawada, En isbjörns memoarer. Den skulle ha kommit redan under december men är nu uppskjuten till januari

På Bonusfrågan om jag sett något Luciatåg svarar jag ja, två

 Ekumeniakyrkan Vinslöv

TV - Lucia i Göteborgs domkyrka

Fiskargossen Urashima

Det var en gång en fiskargosse som hette Urashima. Han bodde vid stranden till Japanska sjön. En dag när han var ute och fiskade fick han en sköldpadda på kroken. Hm, vad skulle han göra med den. Japanska sköldpaddor kan bli tusen år gamla, tänkte Urashima, varför skulle inte denna sköldpadda få lov att leva sitt långa liv? Tänkte Urashima och släppte tillbaka sköldpaddan i havet. Sedan lade han sig på bottnen av båten och somnade. När han vaknar siter havskungens undersköna dotter Urana No i hans båt. Hon berättar att hon bor med sin far i drakarnas palats i havets djup. Om Urashima vill får han gifta sig med henne och leva lycklig i tusen år i drakarnas palats. Det var i själva verket prinsessan som var sköldpaddan och hon fann Urashima var en godhjärtad ung man.  Urashima och Urana No blev mycket lyckliga. Men efter tre år kände Urashima att han ville återse sin hydda och träffa sina föräldrar igen. Urana No tycker inte om det, men hon skickar med honom en ask som han måste lova att inte öppna. Urashima tar sig tillbaka men känner inte igen någonting. Och när han hör sig för med några människor i närheten berättar de om Urushima som försvann i havet för trehundra år sedan. Urushima tänker att han ska vända tillbaka med en gång, men han vet inte hur han ska hitta vägen. I sitt beråd glömmer han sitt löfte och öppnar asken och därmed har han försuttit sina möjligheter att ta sig tillbaka till Urana No igen. I en syn ser han henne igen och när han kommer till medvetande igen finner han att hans hår är kritvitt, hans ansikte rynkigt och ryggen böjd. Ganska snart sjunker han ihop på stranden och geer upp andan. Vart hundrade år kommer en skara glänsande vite fåglar och sjunger klagosånger över honom. Och vita astrar växer upp och vaktar stranden. 
Av detta kan man bara dra slutsatsen att det är bäst att hålla sina löften. 
Denna saga passar in på nr 26 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell. III:
Läs en novell med något från havet i titeln.

Vecka 50: Debutanter jag läst under 2018 och vill ha mer av

Johannas deckarhörna: Debutanter jag läst under 2018 och vill ha mer av

Mellan källarstädning och Lucia. Varför är det så gott om duktiga derbutanter? 
Har det alltid varit det?

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò
 
Silvervägen av Stina Jackson
                                       
Det som tillhör dig av Garth Greenwell


Inlandet av Elin Willows

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

Fullt hus

Miri Yu föddes 1968 i Yokohama. Hennes ursprung är koreanskt och det är inget positivt i Japan. Hennes egen familj var dysfunktionell och de båda berättelserna i Fullt hus behandlar också familjer som inte fungerar. Titelberättelsen handlar om två systrar och deras far som de träffar någon enstaka gång då och då. Modern gav sig iväg för sexton år sedan. Genom författarens antydningar anar en att mannen i huset varken har varit en god make eller en kärleksfull far. Nu har han kommit på andra tankar och talar om att bygga ett hus för att förena familjen. Flickorna, Motomi och Yoko, tror inte för ett ögonblick på det där huset, men en vacker dag lurar fadern iväg dem till ett nybyggt hus där han tänker sig att de ska flytta in. Ingen av döttrarna är ett spår intresserade. Men då låter fadern en bostadslös familj flytta in och då, ja, då blir allt annorlunda. Jag slås  från första stund av kylan i berättelsen och av det absurda. I den andra berättelsen, Böngroddar, möter vi en ung kvinna som inte funnit den rätte. Men hon är älskarinna åt en gift man, som hon inte bryr sig ett dyft om. Det riktigt absurda i berättelsen är den bedragna hustruns reaktioner. Om det inte varit så tragiskt hade det varit roligt. Miri Yu har fått det prestigefyllda japanska Akutagawapriset, som delas ut två gånger vartannat år till en författare som skriver kortare berättelser och är i början av sin karriär.

En smakebit på søndag

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

"Shobei Miwa var en rik jordägare. Hans ägor sträckte sig långt bortom byn Takao. Han kunde gå från sitt hus ungefär fyrtio minuter till närmaste järnvägsstation utan att beträda någon annans mark. Och det var samme Shobei som som sålt marken till staten för järnvägens räkning. Shobei Miwas äldste son, Shintaro, skickades fjorton år gammal till Tokyo innan järnvägen var färdig. En tjänare följde med honom och det tog dem nästan en månad att vandra landsvägen fram till Tokyo. Tjänaren förvarade Shintaros pengar, jämte skolavgiften, i ett knyte som han bundig hårt om midjan. Det tog han inte av sig ens om nätterna när han sov. Värdshuset rum hade skjutdörrar och inga lås.
Det fanns många tjuvar. Den unge herrn och hans tjänare höll sig för sig själva samtidigt som de var måna om att inte vara för försiktiga och därigenom dra uppmärksamheten till sig". Från sid 15 i Vid Setohavets stränder. En japansk släkthistoria. Av Ruri Pilgrim. Bra böcker. 
1999. I övers. av Ritva Olofsson. Fler smakebitar HÄR.

Stenhuggarens dotter

Stenhuggarens dotter är del sju i Historiska Medias serie Släkten. Romanen är skriven av Ewa Klingberg. Det är hennes romandebut. Vi är framme vid slutet av 1200 - talet. Bröderna Magnus (sedermera Ladulås) och Valdemar Magnusson slåss om makten. Kristendomen har inte riktigt slagit igenom. Vissa asatrogna finns fortfarande kvar. Stenhuggarens dotter heter Sissela och är dotter till stenhuggaren Konrad och hans hustru Tullia, som tillhörde vandringsfolket. Konrad är en mycket skicklig stenhuggare, men synen sviktar. Han har lärt Sissela allt han kan. Sissela blir också stenhuggare vilket är lika ovanligt som att kungen har en kvinna, Ylva, i sin hird. Det ska läggas till på plussidan för Valdemar, som inte var mycket till regent annars. När Sissela tvingas fly ifrån kungaborgen i Stockholm får hon med sig Valdemars frilloson, Eskil. Det är inget hon jublar över i stunden, men hon fäster sig vid honom med tiden. När Ewa Klingberg fick uppdraget att skriva romanen av Historiska Media satte hon sig ordentligt in i 1200 - talets historia samt åkte på studiebesök till den trakt som hon kände bäst till och där hon valde att förlägga sin handling. Det blev de s. k. "små länderna”, där 
dagens Vetlanda, Sävsjö och Nydala ligger. Som vanligt med Ewa Klingbergs romaner är det välskrivet och lättläst. Landskapet skildras kärleksfullt liksom kläder och byggnader. Personskildringen och kärlekshistorierna är kanske inte det en minns mest ifrån Stenhuggarens dotter. Men tiden och omständigheterna känns levande och jag läser romanen som en historisk roman framför allt. Sissela har flera män som älskar henne. Och några som bara åtrår henne, som Magnus och Valdemar. Slutet är näst intill otroligt, men jisses! så besviken en hade blivit om det slutat annorlunda!