skip to main |
skip to sidebar
Miri Yu föddes 1968 i Yokohama. Hennes ursprung är koreanskt och det är inget positivt i Japan. Hennes egen familj var dysfunktionell och de båda berättelserna i Fullt hus behandlar också familjer som inte fungerar. Titelberättelsen handlar om två systrar och deras far som de träffar någon enstaka gång då och då. Modern gav sig iväg för sexton år sedan. Genom författarens antydningar anar en att mannen i huset varken har varit en god make eller en kärleksfull far. Nu har han kommit på andra tankar och talar om att bygga ett hus för att förena familjen. Flickorna, Motomi och Yoko, tror inte för ett ögonblick på det där huset, men en vacker dag lurar fadern iväg dem till ett nybyggt hus där han tänker sig att de ska flytta in. Ingen av döttrarna är ett spår intresserade. Men då låter fadern en bostadslös familj flytta in och då, ja, då blir allt annorlunda. Jag slås från första stund av kylan i berättelsen och av det absurda. I den andra berättelsen, Böngroddar, möter vi en ung kvinna som inte funnit den rätte. Men hon är älskarinna åt en gift man, som hon inte bryr sig ett dyft om. Det riktigt absurda i berättelsen är den bedragna hustruns reaktioner. Om det inte varit så tragiskt hade det varit roligt. Miri Yu har fått det prestigefyllda japanska Akutagawapriset, som delas ut två gånger vartannat år till en författare som skriver kortare berättelser och är i början av sin karriär.
En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.
"Shobei Miwa var en rik jordägare. Hans ägor sträckte sig långt bortom byn Takao. Han kunde gå från sitt hus ungefär fyrtio minuter till närmaste järnvägsstation utan att beträda någon annans mark. Och det var samme Shobei som som sålt marken till staten för järnvägens räkning. Shobei Miwas äldste son, Shintaro, skickades fjorton år gammal till Tokyo innan järnvägen var färdig. En tjänare följde med honom och det tog dem nästan en månad att vandra landsvägen fram till Tokyo. Tjänaren förvarade Shintaros pengar, jämte skolavgiften, i ett knyte som han bundig hårt om midjan. Det tog han inte av sig ens om nätterna när han sov. Värdshuset rum hade skjutdörrar och inga lås.
Det fanns många tjuvar. Den unge herrn och hans tjänare höll sig för sig själva samtidigt som de var måna om att inte vara för försiktiga och därigenom dra uppmärksamheten till sig". Från sid 15 i Vid Setohavets stränder. En japansk släkthistoria. Av Ruri Pilgrim. Bra böcker.
1999. I övers. av Ritva Olofsson. Fler smakebitar HÄR.
Stenhuggarens dotter är del sju i Historiska Medias serie Släkten. Romanen är skriven av Ewa Klingberg. Det är hennes romandebut. Vi är framme vid slutet av 1200 - talet. Bröderna Magnus (sedermera Ladulås) och Valdemar Magnusson slåss om makten. Kristendomen har inte riktigt slagit igenom. Vissa asatrogna finns fortfarande kvar. Stenhuggarens dotter heter Sissela och är dotter till stenhuggaren Konrad och hans hustru Tullia, som tillhörde vandringsfolket. Konrad är en mycket skicklig stenhuggare, men synen sviktar. Han har lärt Sissela allt han kan. Sissela blir också stenhuggare vilket är lika ovanligt som att kungen har en kvinna, Ylva, i sin hird. Det ska läggas till på plussidan för Valdemar, som inte var mycket till regent annars. När Sissela tvingas fly ifrån kungaborgen i Stockholm får hon med sig Valdemars frilloson, Eskil. Det är inget hon jublar över i stunden, men hon fäster sig vid honom med tiden. När Ewa Klingberg fick uppdraget att skriva romanen av Historiska Media satte hon sig ordentligt in i 1200 - talets historia samt åkte på studiebesök till den trakt som hon kände bäst till och där hon valde att förlägga sin handling. Det blev de s. k. "små länderna”, där
dagens Vetlanda, Sävsjö och Nydala ligger. Som vanligt med Ewa Klingbergs romaner är det välskrivet och lättläst. Landskapet skildras kärleksfullt liksom kläder och byggnader. Personskildringen och kärlekshistorierna är kanske inte det en minns mest ifrån Stenhuggarens dotter. Men tiden och omständigheterna känns levande och jag läser romanen som en historisk roman framför allt. Sissela har flera män som älskar henne. Och några som bara åtrår henne, som Magnus och Valdemar. Slutet är näst intill otroligt, men jisses! så besviken en hade blivit om det slutat annorlunda!
Mias helgfråga gäller våra önskelistor. Vad önskar vi oss till jul?
Bonusfrågan: Är det något speciellt julgodis som är ett måste?
Jag önskar mig: Chronicles of my Life av Donald Keene
Kīn Donarudo (キーン ドナルド, japanolog som skrev om japansk litteratur och kultur och översatte till och från japanska
(För att vara på den säkra sidan har jag redan beställt den.)
Frukost på sängen med barnbarnen
Lästid
Nödvändigt julgodis? Jag brukar gilla Wienernougat, men om jag förstår saken rätt innehåller den visst palmolja så då är det ju tveksamt med den.
Så jag får kanske välja hemlagad chokladkola istället. Det är också jättegott.
1. Lille Viggs äventyr på julafton av Viktor Rydberg och Harry Wiberg
2. The Country Diary Christmas Book av Sarah Hollis
beskriv som "as rich and satisfying as a Plum pudding." Celebration of Edwardian Christmas.
3. A merry Christmas & other Christmas Stories av Louisa May Alcott
Penguin Christmas Classics
4. Christmas at Thompson Hall & other Christmas Stories av Anthon Trollope
5. A Child´s Christmas in Wales av Dylan Thomas
6. The twelve days of Christmas
Johannas deckarhörna: Veckans topplista v. 49 gäller julböcker. Antalet är visst inte så noga.
Del tre i Historiska Medias romanserie Släkten har titeln Tempelbranden i mitten av 1000 - talet. Striderna mellan hedningarna och de nyblivna kristna pågår. Hedningarna har sitt starkaste fäste omkring Uppsala. Ofta blir det mycket blodiga sammanstötningar. Åsa är bokens huvudperson. Hon har blivit bortrövad under ett överfall på hennes hem. Hon minns bara elden och lukten av rök och en tatuerad arm. Jarlabanke blir den storman vars hushåll tar hand om Åsa. Hon trivs i gården och börjar hugga i sten. Jarlabanke lovar bort henne till en man utan att fråga henne och Åsa blir väldigt förtörnad vilket både far och blivande man får erfara. Åsa har skinn på näsan och påtalar ofta ojämlikheten mellan män och kvinnor. Kvinnor måste hela tiden försöka freda sig för män. Åsas man, Toraulf, är kristen och han vill gärna att Åsa omvänder sig, men det är inget hon känner för. Det går så långt att kung Inge kräver av sin närmaste man att hans hustru också ska bli kristen. Hon vägrar och han måste förskjuta henne. Författaren är väl bevandrad i vikingatiden och hon skriver lättläst och spännande. Hon beskriver tingen, de blodiga bloten, striderna, ränksmidandet på båda sidor, de maktberusade männen och de väntande kvinnorna.
Historiska Media. 2015
"Jag är när jag börjar skriva ner dessa minnen mammas pojke, som jag alltid har varit, som både pappa och mamma såg mig. Men ju mer jag tänker på pappa, desto mer griper han mig, hans rörande försök att vara alla till lags, att försörja oss - och ständigt mötas av oförstående, i bästa fall överseende. Jag tror att han kände våra kalla blickar, han var som osynlig för oss, att säga att vi föraktade honom är för starkt men vi, mamma och jag, tog avstånd från honom. Jag såg ner på honom, han måste ha känt det, det han hade att erbjuda var intet värt, det tyckte både mamma och jag: pengar betyder ingenting."
Från sidan 9 i En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele. Fler smakebitar HÄR
Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas den här veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås!
Inlägg
