torsdag 6 september 2018

Helgfrågan v. 36

Mias bokhörna: Om jag ska välja en bokform jag gillar allra mest, är det Inbundna böcker och sedan kommer nog ljudböcker. Men allt finns inte som ljudböcker och plånboken tillåter inte alltid inbundna böcker. Då är pocket ett bra alternativ.
Världen är full av bra pocketböcker och jag kan tipsa om en som följt mig hela sommaren och som snart är slut.
Leo Tolstoj, Anna Karenina
De första raderna i boken utgör en sentens: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Det är en helt fantastisk roman som en ska ge sig god tid med.  

Bonusfrågan: Vad ska du göra i helgen? 
Jag ska läsa läxan till min japanska kurs och åka en sväng till min barndoms trakter i Blekinge. Hoppas på en liten konsert också. Om jag inte hinner förtidsrösta så måste jag ju gå och rösta också.

onsdag 5 september 2018

Familjen Söderblom

Verbum
Om Jonas Jonsson koncentrerade sig på den officiella delen av Nathan Söderbloms liv i sin bok Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst så kan en läsa om förhållandena i den söderblomska familjen  i den bok som Omi Söderblom Mohammar, domare vid Svea hovrätt och barnbarnsbarn till den internationellt kände ärkebiskopen Nathan Söderblom har gett ut, I skuggan av Nathan. Texter av Helge Söderblom, som bygger på hennes farfars, Helges, anteckningar och brev, vissa hemligstämplade handlingar som hon haft tillgång till samt egna reflektioner. I skuggan av Nathan visar en tidigare inte känd bild av Nathan Söderblom och hans familj. Boken kom ut 2014 liksom Jonas Jonsons bok och flera andra biografier med anledning av att det var hundra år sedan Nathan Söderblom vigdes till ärkebiskop. Omis far, Helges son, Robert, dog 2010 och det var i hans gömmor hon hittade en stor låda med Helges texter och brev. Det är djupt berörande och rörande läsning. Helge är en känslig och skör människa som helst av allt vill bli skådespelare. Men han hoppar av för fars skull. Helge var bisexuell; han reste omkring mycket och blev med tiden känd av både polisen och sjukvården. Han använde kokain och starka mediciner vilket väl frestade både hjärta och lever. I Frankrike togs han slutligen in på sinnessjukhus i förvirrat tillstånd, men flyttades sedan hem. I Sverige försökte  man med olika metoder få honom att må bättre, men det slutade på institution.  En läkare som var närvarande under Helges sista dagar i livet skriver: "Helge var en person som aldrig fick vara barn, som heller aldrig blev vuxen. Han försökte skapa en fristad i en tillvaro mellan dröm och verklighet, mellan kvinna och man. Han var den mest plågade människa jag träffat. I döden kommer han att finna den frid han aldrig fick i livet." Helge var äldst i en syskonskara på tio och han kände sig ofta förbisedd hemma. I slutet av I skuggan av Nathan skriver Omi Söderblom: "Men trots att han inte visste om det själv utgör han ett undantag från den utplåning som drabbar de flesta. Detta genom att han har nedtecknat hela den cirkus som varit hans liv och om vad som utspelade sig i det söderblomska hemmet. Det som enligt naturlagarna skulle försvinna, har nu blivit bevarat, likt insekter i bärnsten, av det mirakel som svärta på papper utgör." Helge Söderblom hade hela tiden kontakt med sin familj. Han beundrade sin far oerhört och var varmt fäst vid sin mor. I skuggan av Nathan gör den outtröttlige ärkebiskopen Natan Söderblom mänsklig.

tisdag 4 september 2018

Veckans topplista v. 36 - New York

Johannas deckarhörna: "Idag reser veckans topplista till New York – temat är böcker som utspelar sig i eller på annat sätt har anknytning till staden".

Ett litet liv av Hanya Yanagihara
En blev alldeles tagen.














Washington Square av Henry James
Intressant bok om en ung flicka hennes envisa kamp med fadern om 
hennes val av livsledsagare.









Det bästa av allt  av Rona JaffeOm en grupp flickor i New York och deras liv. De arbetar på ett förlagshus.Författarens debutroman som kom ut 1958 och väckte stort rabalder. Modern klassiker.










Gruppen av Mary McCarthy. En grupp om åtta flickor i New York och deras liv, drömmar och tankar på 1930 - talet. När boken kom ut 1963 ansågs den chockerande. Idag räknas den som en klassiker.

Förtvivlade människor  av  Paula Fox
Ett äkta par bor i en gammal lägenhet i Brooklyn. De är båda akademiker och lever ett gott men ganska stagnerat liv. Men bara genom att se ut genom fönstret kan de se hur världen förändras omkring dem. Hotet inifrån utgörs av det kattbett Sophie får när hon matar en vildkatt. Fick hon rabies? Romanen kom ut redan 1970 utan att väcka något större uppseende. Nu har två yngre författare,Jonathan Franzen och David Foster Wallace, dragit  fram romanen i ljuset igen.

måndag 3 september 2018

Tematrio - GRÅ

Lyran: "Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv! Veckans tema är grå, låt se hur uppfinningsrika svar ni kan få till!"
Norstedts
1. Grå själar av Philippe Claudel
En namnlös polisman skriver ner sina minnen av mordet på en ung flicka under första världskriget i ett regngrått landskap i nordöstra Frankrike. I bakgrunden hörs mullret från fronten. Boken blev det litterära genombrottet för författaren. Grå själar belv också filmad.
Modernista
2. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
En klassiker som också är filmad. Den vackre unge mannen Dorian Gray får sitt porträtt målat av en konstnär. Hur Dorian Gray än lever sitt utsvävande liv blir det porträttet som får ta konsekvenserna. Porträttet åldras och förfaller.
3. Charlotte Gray av Sebastian Faulks 
Romanen bygger på en verklig historia om en skotsk kvinna som skickas till Frankrike. Hon ska hjälpa motståndsrörelsen i Frankrike som är ockuperat av nazisterna. I själva verket tänker hon söka efter sin försvunne soldat. Kate Blanchett spelar Charlotte Gray i filmatiseringen av romanen.

En sista söndag

Jag har alltid gillat Julie Parsons kriminalromaner. Nu är det tio år sedan hon kom med något nytt. En sista söndag (The Therapy House) heter hennes senaste bok. Den fick The Irish Book Reward. En sista söndag inleds med att en pensionerad domare , John Hegarty, mördas med ett nackskott. Någon skjuter honom med hans fars pistol. Någon mosar också hans ansikte till oigenkännlighet. Den pensionerade poliskommissarien Michael McLoughlin bor granne med domaren och blir på olika sätt indragen i händelserna. Han har också tänkt söka upp den som sköt hans far, som också var polis. McLoughlin har lokaliserat gärningsmannen till Italien och det är där han befinner sig när han kallas hem för domarmordet. Domarens lilla hund Ferdie tyr sig instinktivt till McLoughlin, som är en av naturen vänlig och empatisk man utan alkoholproblem och trasiga äktenskap. Hans bostad är nyligen inköpt och han har inga problem att bekanta sig med omgivningen. I bakgrunden finns de gamla irländska stridigheterna. Alla har klart för sig vem som hörde vart. Samuel Donoghue är en mystisk, lite skrämmande man som domaren har hållit under armarna. Ingen vet riktigt varför. Han ser, hör och vet mer än folk tror. Elizabeth Fannin är en vacker terapeut som hyr in sig i McLoughlins källare. Familjen Hegartys historia visar sig vara en helt annan än den som den vackra ytan tyder på. Julie Parsons stil är livlig och kraftfullt engagerande. En är med från första stund. Och en är fast från första stund. 
Polaris förlag 2018. Översättare: Lars Ahlström

söndag 2 september 2018

En smakebit på søndag

"Det var en söndag som domare John Hegarty dog. Söndagen den 7 juli 2013 för att vara exakt. Det var varmt. Senare på dagen skulle temperaturen komma upp i tjugosex grader, men redan klockan nio på morgonen när domaren drog ifrån gardinerna i sitt sovrum sken solen från en molnfri himmel och han kunde känna värmen stråla från den. Domaren behövde urinera. Han stod vid toaletten. Han väntade, urinen var en ynklig stråle svagt färgad av blod. Den var smärtsam. Hans åtta år yngre bror Liam hade sagt till honom att gå till doktorn. Det rådet struntade han i. Han blev färdig, spolade och gick bort till handfatet för att tvätta händerna. Han tittade på sig själv i badrumsspegeln. Han såg inte illa ut för en man som närmade sig de åttio. Han hade tappat håret, men det hade ju de flesta. Han hade inte lagt på sig mycket vikt, till skillnad från många andra. Han hade fortfarande sina egna tänder, tja, de som syntes. Han var klar i skallen, när det gällde vissa saker i alla fall. Om han blev tillfrågad kunde han citera långa stycken ur sina gamla juridikböcker, ordagrant."

Från sidan 9 i En sista söndag av Julie Parsons.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten handhar läsutmaningen En smakebit på søndag varannan söndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

lördag 1 september 2018

Tidig europé


Biskop emeritus Jonas Jonson fick Svenska Akademiens stora pris 2015 för sin bok om ärkebiskop Nathan Söderblom, Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst, 2014.  Han berättar medryckande om ärkebiskop Nathan Söderblom som kom från Hälsingland, gjorde en raketkarriär, var en gudabenådad talare, bodde flera år i Frankrike och Leipzig, var mycket musikalisk, grundade Kyrkornas Världsråd,  predikade, skrev böcker, psalmer, dagbok och tusentals brev. Utöver att Nathan Söderblom var rikt begåvad var han också en social begåvning och hade en nästan manisk arbetskapacitet. Hans bekantskapskrets var enorm. Han kände författare och konstnärer och umgicks i alla samhällsklasser. Strindberg och familjen Zorn ingick i umgänget. Vid Kyrkornas Världsråds möte fanns den unge, språkkunnige Dag Hammarskjöld som tolk. Hammarskjöld var ofta gäst i det söderblomska hemmet och Nathan Söderbom påverkade honom mycket i arbetet i FN. Nathan Söderblom var tidigt en stor vän av ett enat Europa. Han hörde vapenskramlet redan 1912. Han sade sig vara fosterländsk men inte nationalist. 1930 fick han Nobels fredspris. Han hade träffat Alfred Nobel och hjälpt honom att formulera statuterna för Nobelpriset. Nathan Söderblom sparade sig inte på något sätt. Inte ens efter det att han fått besvär med hjärtat. Redan i 40 - årsåldern fick han magsår. Melankolin plågade honom, särskilt om morgnarnaHan sparade inte sin hustru, Anna, heller. Hon föder honom tolv barn, fyra flickor och åtta pojkar.  Ett par av barnen dog i samband med födelsen och två andra när de blivit några år. Modern blev naturligtvis utsliten av alla dessa barnsängar. Både hon och barnen saknade maken och fadern, som naturligtvis inte hade mycken tid till övers för familjen.  Flera av pojkarna strulade på olika sätt, men flickorna gifte sig alla med biskopar. Anna var obrottsligt lojal med sin man och följde med honom på resor och hjälpte honom i arbetet. Jonas Jonson har haft ett otroligt omfattande källmaterial att gå igenom, men det tynger inte på något sätt hans berättelse. En kan inte annat än att beundra en man som Nathan Söderblom som hann uträtta så mycket under sin relativt korta levnad. Han dog vid 65 års ålder 1931. Hustrun Anna levde ytterligare tjugo år. Verbum 2014