skip to main |
skip to sidebar
Efter att under sommaren ha besökt den fina utställningen Bloomsbury Spirit på Artipelag passade det bra att se filmen Carrington idag eftersom det nu regnar ihållande och är ganska kallt. Direkt från 30 + graders värme till brasa. Grundaren till konsthallen Artipelag debuterade förresten som Sommar - värd i år. Björn Jakobson, 84, grundaren till Babybjörn, hade sitt Sommar måndagen den 6 augusti.Lytton Strachey, homosexuell historiker och essäist, och konstnären Dora Carrington tillhörde Bloomsburygruppen och filmen Carrington baseras på Michael Holroyds biografi Lytton Strachey. Dora Carrington spelas av Emma Thompson och Lytton Strachey av Jonathan Pryce. Dora Carrington var hela sitt liv djupt och hopplöst förälskad i Lytton Strachey som vämjdes vid kvinnokroppen. Men han var mycket fäst vid henne och de bodde tillsammans på landet. De var verkligen tvillingsjälar. Hon gifte sig och hade älskare; han hade sina förbindelser men de fanns alltid där för varandra. Det är en rörande historia och jag tror att filmen följer Carringtons verkliga liv tätt i spåren. Allt som allt en intressant och engagerande regnvädersfilm.
Astrid Terese på den norska bokbloggen. Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakbitar utav det vi just läser. Utan att avslöja något, förstås.
"Inget av Isak finns kvar i kroppen. Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.
I det tunna återskenet från den enda fungerande billyktan ser jag hans armar korsade över instrumentbrädan och den runda axeln och sidan av halsen. Kroppen som jag känner utan och innan, varje rynka, smak och rörelse. Hur hans rygg luktar. Jag kan beskriva skiftningarna i ögonens nyanser eller i detalj säga hur nagelbanden rundar sig i de små smilformerna.
Men jag tittar inte närmare. Vågar inte annat än se rakt fram: där är vindrutan, de hundratals sprickorna som strålar ut ifrån hålet, den veckade plåten. Jag tittar ner på mina händer. På de smala fingrarna, på knogarna och benen under huden. Och nedanför, vid mina fötter, mitt i mörkret: små blänk. Mynt på golvet, på sätet. instrumentbrädan och i askfatet. Instuckna under golvmattans hörnflik glimmar det svagt. Jag plockar upp ett och vänder på det. Jag lägger det i handflatan, drar tummen över etsningarna och relieferna, känner på de små bokstäverna och sätter nageln i räfflorna på myntets kant. Jag tittar och tittar. De är riktiga, de finns där. Det hände."
Från sidan 11 i Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström, Månpocket 2018. Fler smakebitar HÄR
Vargnatts bokylla fortsätter sin klassikerutmaning under andra halvåret av 2018 har jag just upptäckt.
Jag hänger så klart på och jag har en plan...
Juli: Anna Karenina av Leo Tolstoy
Augusti: Den gula tapeten av Charlotte Gilman Perkins
September: Gruppen av Mary McCarthy
Oktober: Vårsnö av Yukio Mishima
November: Berättelsen om Genji av Murasaki Shikibu
December: ?
Med reservation för eventuella ändringar.
Monique och Maurice har varit gifta i tjugo år. Lyckligt, tror Monique, och blir helt förkrossad när Maurice berättar att han träffar en annan kvinna, Noëllie, sedan ett år tillbaka. För Monique har Maurice och de två flickorna varit hela livet. Flickorna är vuxna och utflyttade och Monique har friheten att fördriva sina dagar med att träffa väninnor, gå på bio och muséer. Hon behöver inte arbeta och vill inte heller. Väninnorna har det ungefär som hon. I sin nöd rådfrågar hon nu dem alla. Det visar sig att de flesta känt till Maurice älskarinna. Några av dem säger åt Monique att ta det lugnt och vänta ut förhållandet. Men Monique känner på sig att detta inte är något tillfälligt litet vänsterprassel. Maurice och Monique grälar och det sägs saker som sedan är omöjliga att släta över och glömma. Maurice skriker åt henne att han slutat älska henne för länge sedan. Han tar tillbaka, men en tror honom knappt. Monique tappar orienteringen totalt; hon blir oförmögen att tänka på något annat än sin egen olycka och. En kan misstänka att Simone de Beauvoir vet vad hon talar om. En känner Moniques förtvivlan, bitterhet och gränslösa sorg. Nedtrappningen mot ett psykiskt sammanbrott skildras med plågsam psykologisk klarsyn. Romanen är utformad som en dagbok. Monique är öppenhjärtig och skonar på inget sätt sig själv heller. Den brutna kvinnan är en hjärtslitande roman skriven 1967 på ett klart och rent språk. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer; ellerströms förlag 2018.
Nu är Helgfrågan tillbaka på allvar efter den alternativa tiden. Mia undrar hur det gått med läsningen i sommar och hur sommaren varit i största allmänhet. Egentligen är huvudfrågan om det finns böcker som inte lämpar sig för inläsning. För oss som hellre vill hålla i en bok är ju frågan inte så lätt att besvara. Men jag vet i alla fall att en viss sorts sparsmakade böcker skulle jag inte vilja att någon annan skulle tolka åt mig.
Läsningen har gått förvånansvärt bra i sommar. Om jag bara räknar juli och fram till och med dagens datum så har jag läst 10 romaner, 1 biografi och 1 novell. Dessutom har jag skött mina utmaningar något så när. VM - spaningen som enligt O anordnade var jättekul. En lärde sig massor och jag kom på att jag vill åka till Marocko. De absolut bästa romanerna bland dessa är Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò, Dödstvätterskan av Sara Omar och Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (skriver om den imorgon). Och så har jag läst - noga - halva Anna Karenina också.
Hur sommaren har varit? Svar: Varm. Även i stugan vid havet. Men så många havsbad det blivit för badkrukan! Idag är första "normala" dagen med behaglig värme. Enligt professorn i miljövetenskap, Johan Rockström, har vi flera liknande somrar att vänta. Undrar vad vi kan göra åt det?
Kurdisk - danska Sara Omar har skrivit en skakande och berörande bok med titeln Dödstvätterskan. Sara Omar kommer ifrån Kurdistan och hennes roman bygger på egna och andra kvinnors upplevelser. Flickan Frmesk är den röda tråden i berättelsen. Hennes mor, Kubar, har tvingats gifta sig med den omänskligt våldsamme Anwar, som inte behandlar henne som en människa. När hon då föder en späd liten flicka åt honom med en vit tofs på huvudet blir han rasande och vill helst göra sig av med flickan. Mormor Gawhar är en klok kvinna och tar hand om dotterdottern. Det är hon som är dödstvätterskan och egentligen anses hon som oren, men hon är orädd och skäms inte för det hon gör. Hennes man, Darwésh, är en storväxt man som är rättrådig och imponerande och stöttar sin hustru i alla väder. Han står på hustruns och kvinnornas sida och är något av en feminist. Han är zoroastrier men kommer väl överens med Gahwar som är djupt troende muslim. De står för det mänskliga, empatiska och toleranta i romanen. Kubar har en häxa, Bahar, till svärmor. Hon är ondskan personifierad och vill snarast omskära Frmesk. Kvinnor dödas och lemlästas för otrohet - verklig eller inbillad - och för vad annat som helst. En kvinna är som en åker och får beträdas när och hur som helst. Kvinnan har ingen rätt över huvud taget. Hon står långt under mannen och ska lyda blint. Det finns många grymma scener i Dödstvätterskan. Berättelsen är delad i kapitel som tilldrar sig i Zuma, Kurdistan i slutet av 1980 - talet varvat med händelser som tilldrar sig på Skejby Hospital i Danmark 2016. Där har Frmesk hamnat, stympad till kropp och själv. Hon lider av posttraumatiskt stressyndrom; har feber, drömmer mardrömmar och blir vettskrämd när hon förstår att hennes far listat ut var hon befinner sig och har kommit för att träffa henne. "Vår ära är kränkt," säger han. Frmesk representerar både kvinnor och barn som männen med stöd av islam, hederskultur och tradition behandlar efter eget gottfinnande. Frmesk är av den välgrundade uppfattningen att hon inte kan lita på någon. Inte ens imamen. Frmesk säger att orden är det enda hon har kvar. Det är de som hjälpt henne att överleva och utan dem är hon ingenting. Dödstvätterskan är en mycket stark roman som dröjer sig kvar långt sedan en slagit igen boken. Dödstvätterskan är en sådan bok som en vill att många, många ska läsa. Jag skulle gärna se en uppföljare.
Johanna på bloggen Johannas deckarhörna är tillbaka med Veckans topplista efter sommaruppehållet. Kul, tycker jag. Första uppgiften gäller Årets bok 2018 och vilka fem titlar vi har läst eller vilka fem vi skulle vilja läsa. Jag får nog göra något mellanting. Jag har läst :
Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò, den absolut bästa av dem. Jag håller med Johanna om att Flynn, Kvinnan i fönstret egentligen inte hör hemma på den här listan. Nina Lykke Nej och åter nej kommer på plats nr två.
 |
| Piratförlaget |
Nej och åter nej av Nina LykkeKvinnan i fönstret
Tre titlar som jag tänker läsa är 1793 av Niklas Natt och Dag
Annabelle av Lina Bengtsdotter
Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan
Inlägg
