Min första krets

I Sara Danius bok Husmoderns död och andra texter handlar sista texten Min första krets om hennes eget liv. Min första krets börjar med att Peter Englund ringer och erbjuder Sara Danius en stol i Svenska Akademien. Hon bävar lite, men tänker sedan att hon ställer sig i ett led och att hon ska göra så gott hon kan. "Förvalta, vårda, föra vidare." Med facit i hand skulle en ju kunna tillägga: försöka förändra. Varmt och med lätt hand berättar hon om hur hon blev frukten av en skandal. Fadern, Lars Danius, var född 1907 och modern, Anna Wahlgren, 1942.  Äktenskapet varade i fem år. Sara Danius berättar om barndomen, syskonen, den fyra månader långa vistelsen i Egypten som för hennes och den två år yngre systern Ninas del slutade med att de fick åka hem till Sverige och fadern eftersom de inte kunde gå i skola i Egypten. Det var säkert bäst för dem. Flickorna hade det bra hos fadern. Han var snäll, men de hade respekt för honom. Böcker och musik fick de med sig på vägen och cykelsemestrar. Fadern fortsatte också att stötta modern så länge han levde. Konsten att göra extra goda pannkakor lär han dem också: ett extra ägg i smeten. Sara Danius berättar om den vördnad för livet hon kände när hon bytte blöjor på småsyskonen. Hon minns från sitt andra skolår hur hon är övertygad om att hon aldrig ska kunna lära sig skrivstil. Det kan ju vara lite kul att minnas när hon senare blir professor i litteraturvetenskap och akademiledamot. Efter gymnasiet flyttade hon hemifrån och hade en massa lågstatusarbeten (nyttigt!) innan hon började läsa litteraturvetenskap och skriva uppsats om Tomas Tranströmer. Hon står nu på livets middagshöjd enligt den gamla välkända tavlan med livets åldrar. Hon har utsikt bakåt och kan blicka framåt. Det hon verkligen önskar sig av framtiden är att hennes son skulle vara beredd att ta sin plats i ledet när han blir gammal nog att stå på egna ben. Husmoderns död och andra texter kom ut 2014. Mycket har hänt sedan dess och pocketboken säljer som smör. Jag tänker återkomma om boken i sin helhet. 
Novellen passar in på nr 24 Läs en novell med något runt i titeln i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III.

Veckans topplista v. 16 - Gula böcker

Johannas deckarhörna: Veckans topp lista - Gula böcker

En del av de gula böcker jag fann i min hylla.

Joseph Heller, God som guld
Inge Jonsson, Idéer och teorier om ordens konst
Melwyn Bragg, A Place in England
Anais Nin, The Journals of Anais Nin. Vol. 3
Torgny Lindgren, Merabs skönhet

Tematrio - Sara

Lyrans tematrio:

"Ja, ni förstår ju så klart varför jag tycker att vi denna vecka särskilt ska tänka på och hylla kvinnor som heter Sara. Berätta om tre böcker som är skrivna av eller handlar om någon som heter Sara (massor av stavningar och varianter uppmuntras)!"
När jag synade min blogg fann jag två Saror som ständigt och jämt dök upp i olika sammanhang. Det var Sara Danius tätt följd av Sara Stridsberg. Men jag fann också några andra så småningom.

1. Den första Sara jag kom att tänka på var Abrahams hustru Sara som förekommer i första Mosebok i Gamla Testamentet.  Hennes namn var ursprungligen Sarai, men ändrades till Sara som betyder furstinna. Sara födde på sin ålders höst sonen Isak  och blev genom honom israeliternas stammoder. 

2. Sara Videbeck i Det går an av Carl Jonas Love Almquist. Här låter författaren Sara förälska sig i sergeanten Albert under en båtresa. Sara vill att de ska leva tillsammans utan att att vara gifta. Almquist fick sluta som rektor och boken låg som hinder för honom även senare när han ville bli präst.

3. Sarah Sheppard är mästare på att skriva faktaböcker för barn, till exempel Viktiga kartor: för äventyrare och dagdrömmare. Hon skriver om dinosaurier och hajar; Upptäckare och äventyrare och Djur i skogen. Hennes böcker är väldigt roliga att läsa tillsammans med barn.

En modern familj

I Helga Flatlands roman, En modern familj beslutar sig morfar Sverre och mormor Torill  för att skiljas sig De är båda i 70 - årsåldern. Det meddelas av Sverre när hela familjen är i Italien för att fira Sverres 70 -årsdag. "Barnen" är Liv, Ellen och den yngre brodern Håkon. Liv är gift med Olaf och har två barn. Ellens pojkvän heter Simen och de har just upptäckt att de skulle vilja ha barn innan det blir för sent. Håkon förekommer med olika kvinnliga bekanta men det rinner alltid ut i sanden. Fadern flyttar ut ur deras barndomshem; kvar blir mamman. Men hela tiden försöker de hålla på traditionerna. De samlas till jul, påsk och födelsedagar. Föräldrarna är artiga och omtänksamma mot varandra. Men barnen blir väldigt störda. Särskilt den äldsta systern Liv. Modern får någon sorts attack och i stället för att ringa ambulansen ringer hon exmaken. "Barnen" hoppas att föräldrarna kommer att flytta ihop igen. Ja, inte Håkon. Han är starkt emot äktenskap. Kärlek ska vara fri. Han vill inte binda sig. Äktenskap är ingen bra samlevnadsform. Han är mycket (korkat!) principfast. Ända tills han möter Anna och får smak lite av sin egen medicin. Det står läsaren fritt att tolka Annas handlingssätt. Liv och Olaf har sina problem och dem tar Olaf hand om. Ellen och Simens barnlöshet plågar dem båda och ställer till slitningar i förhållandet. Det känns som om Flatland experimenterar med olika samlevnadsformer där inte någon är särskilt bra. Jag ställer mig lite frågande till om alla vuxna barn reagerat som dessa tre gjorde när föräldrarna beslutat sig för att inte bo ihop. Då har jag lättare för att förstå upprördheten när föräldrahemmet säljs. Och mamma som har en manlig vän!
En del kan man instämma i, men annat finner jag vara ren teori. Jag undrar också om alla dessa ordmassor är nödvändiga. Jag tyckte att jag drunknade i ord, men det var också lite svårt att peka på vad som kunde strukits bort. Ingen utav personerna i familjen blev favorit. Men jag läste gärna ändå. Översättning: Urban Andersson. Bokförlaget Polaris.

Sant eller falskt: Facit

1. Jag har spelat Finska rytteriets marsch på altsaxofon för Gustav VI Adolf
2. Jag har blivit avvisad när jag försökte "pudra näsan" i Vatikanen
3. Jag har berättat om hur jag började läsa författaren Thomas Hardy, blev medlem i författarsällskapet och reste i Thomas Hardys fotspår på ett av Thomas Hardy - sällskapets årsmöten i Dorchester i Dorset som representant för de svenska medlemmarna.

1. Sant. Visst har jag i unga år spelat altsaxofon för kung Gustav VI Adolf. Han var mycket vänlig och vederbörligen imponerad. Vi var fem flickor som spelade blås.
2. Sant. Visst är man onödigt känslig i Vatikanen. Så fort jag bröt mig ut ut mängden för att söka upp ett puderrum kom det svarta män flaxande ifrån alla håll och ropade. Mycket ogint, om ni frågar mig.

3. Nästan sant. Alltså lite falskt. Jag har läst massor av Thomas Hardy, blivit medlem i sällskapet och rest i Thomas Hardys fotspår. Men att berätta på årsmötet har jag kvar. Jag anser det vara en tidsfråga innan det blir verklighet. Vi är inte så många svenskar med i sällskapet men desto fler japaner! Dessutom har jag en vällagrad Thomas Hardy´s Ale här hemma.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser; utan spoilers, förstås.

Albert Bonniers förlag

"Min andra fru," sa min stolsgranne efter en stund, "hade aldrig läst en bok i hela sitt liv." Hon var fullständigt obildad, fortsatte han, saknade de mest elementära kunskaper i historia och geografi, och kunde häva ur sig de pinsammaste saker i andras sällskap utan att skämmas det minsta. Tvärtom, det gjorde henne förbannad  när folk pratade om saker hon inte visste någonting om: när till exempel en bekant från Venezuela kom på besök vägrade hon att tro på att det landet fanns eftersom hon aldrig hade hört talas om det. Själv var hon engelska, och så utsökt vacker att det var svårt att inte tillskriva henne någon form av inre förfining, visserligen gömde hennes karaktär några överraskningar, men de var inte av speciellt trevligt slag."
Från sidan 18 i Konturer av Rachel Cusk. I översättning av Rebecca Alsberg.

Sara Danius - en värdig ständig

En knytblus från Stenströms för Sara Danius. Hon har mitt fulla stöd för vad det är värt. Snygg, värdig, kunnig, begåvad, välformulerad, representativ - allt vad en kan önska sig av en ständig sekreterare i Svenska Akademien. När såg en det senast? Horace har gjort bort sig för tid och evighet. Och flera med honom, men hans fall blev störst. Björn Wiman skriver idag i DN om Sara Danius förmåga att kombinera media, mode och modernitet. Jag tycker att det var väl uttryckt. Anders Olsson trodde att det skulle gå att övertala henne att komma tillbaka. Lyckas han med det ska jag glömma hans kryptiska yttranden i media. Nu läser jag Husmoderns död och andra texter av Sara Danius.