Kåda

Modernista

Flickan Liv är navet i spänningsromanen Kåda av danska författaren Ane Riel. Hon bor tillsammans med mor och far på en ö uppe på en höjd kallad Hovedet. Fadern, den en gång så vackre unge mannen Jens Haarder, har dragit sig undan samhället mer och mer efter faderns död och broderns flykt från ön och familjen som kväver honom. Jens hustru Maria har tappat kontrollen över sin kropp efter sina graviditeter. Ingen håller efter varken hus eller gård. Det samlas oändliga mängder av saker både ute och inne. Jens tar med sin unga dotter på stöldräder om nätterna. Hon är tyst och snabb och skjuter pilbåge som Robin Hood. Liv älskar att vara med sin far. Han lär henne så mycket. Och han samlar kåda. Han visar Liv hur han lagt in en fluga i kåda. Liv älskar också att läsa högt för sin mor, som får allt svårare att lämna sitt sovrum. När det blir tal om att Liv ska börja skolan meddelar Jens Haarder  myndigheterna att flickan är försvunnen. Liv göms i en cistern. Allt blir mer och mer absurt. En riktigt känner hur huset gror igen. Och ute på gården skulle en inte våga ta ett steg för alla fällor och gropar som Jens Haarder gillrat och grävt. Hans galenskap växer. Ingen får ta något ifrån hans rike. Ingen ska lämna det. Han vet precis hur han ska förhindra det. Ane Riel fick Guldnyckeln för Kåda. Det är en mycket speciell spänningsroman med ett kongenialt omslag. Dessutom är den mycket välskriven. Rekommenderas!

Nadine Gordimer

Vera är sjutton år och bor med sina föräldrar i källarvåningen till det hus där modern arbetar. Sonen kommer att vara borta i ett och ett halvt år och därför hyrs hans rum ut. Hyresgästen är en stillsam ung man av annan hudfärg och helt andra sedvänjor. Han äter inte vissa saker, han dricker inte och han går inte på bio. Veras familj är färgad. Fadern är rockvaktmästare på en klubb och genom kontakter har han skaffat Vera ett bra arbete där hon hoppas avancera och få möjlighet till utlandsresor. Så börjar Nadine Gordimers novell Några föds till ljuva fröjder. Historien tar ordentligt fart efter det att den unge mannen hjälper Vera när hon kommer hem och är berusad och kräks. Hon skäms och han lägger lugnande sin hand på hennes. Därefter börjar Vera bli intresserad och den unge mannen, Rad, låter henne styra. Han är distanserad och återhållsam med uppgifter om sig själv. Här önskar jag att Veras föräldrar gripit in. De åser hjälplöst det hela, men Veras energiska förälskelse passiviserar dem. Vera är huvudlöst förälskad och självbevarelsedriften är helt satt ur spel. När hon upptäcker att hon är gravid ber hon Rad om ursäkt och säger att hon tänker göra abort. Rad säger nej, jag gifter mig med dig. Du är utvald. Och det är hon, men inte som hon tänkt sig. Rad säger att Vera måste åka till hans land och hälsa på hans föräldrar innan de gifter sig. Alla tycker att allt ordnar sig till det bästa. Särskilt Vera som är salig. Nadine Gordimer, som fick Nobelpriset i litteratur 1991, skildrar med psykologisk säkerhet den unga Veras förälskelse och Rads kyliga personlighet. Jag gillar hennes språk och sättet att bygga upp novellen fram emot det grymma slutet.Översättare är Else Lundgren. Albert Bonniers förlag 1992.

Sula

I det lilla samhället Bottom en bit uppför berget från det större samhället Medallion räknat bor några färgade familjer. I den mera bördiga trakten i dalen omkring floden bor de vita. I Bottom bor Eva Peace som en tid är gift med BoyBoy. När han lämnar henne har hon en dollar och några cent, fyra rödbetor och några morötter att föda sina tre barn med. Efter en tids funderingar offrar hon sitt ena ben under tåget för att få ut försäkringspengar. Evas dotter Hannah gifter sig som fjortonåring men flyttar snart tillbaka till sin mor efter det att hennes man dött. Hannahs dotter Sula blir god vän med Nel Wright som är i hennes egen ålder. De två är verkligen ett, trots att de kommer ur helt skilda miljöer. Vänskapen får sig en knäck när Sula några år senare tar Nels man ifrån henne. Utan att skänka en tanke åt Nel. Sula har varit försvunnen från Bottom under tio år och kommer tillbaka och beter sig som om ingenting hänt. Byborna hatar henne och ser henne som en häxa som för ont med sig. En följer tre generationer kvinnor i Toni Morrisons andra roman, Sula. Tiden omspänner åren mellan 1919 och 1965. Saker och ting rör på sig i samhället. Medallion och Bottom byter plats. De vita anlägger golfbana och bygger hus uppe i bergen och de svarta flyttar längre ner åt Medallion. Sula är en lättläst men lite obehaglig roman. Det finns ingen att sympatisera med. Jag undrar vad författaren vill ha sagt. Eva, Hannah och Sula lever utan män och det ses som onaturligt. Nel har efter avslutade studier gift sig och lever ett konventionellt liv. Kärleken är flyktig, men vänskap är något som består kan en utläsa med lite god vilja. Översättare är Mikael Mörling. Bokförlaget Trevi gav ut boken 1980. Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993 med motiveringen ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Helgfrågan v. 52

Mia undrar hur bokåret 2017 varit.
Bonusfråga: Bästa julklappsboken

2017 har varit ett bra läsår. Så gott som allt jag läst har jag skrivit om på bloggen, som ju i första hand är min läsdagbok. Jag har också deltagit i en del läsutmaningar och det är alltid kul. En får så otroligt många lästips på andra bloggar. Och ibland är det roligt att i förväg bestämma sig för att läsa vissa böcker. Att sedan koppla på ett par IRL - läsecirklar ger ytterligare en dimension till läsandet.

Bästa julklappsboken: Hag - Seed av Margaret Atwood, som tycks ha kommit ut även på svenska. Då heter den Häxyngel. Hag - Seed är del i en serie där nu levande författare tar sig an verk av Shakespeare. Hag - Seed ska handla om Stormen.

Lessing och Diski

Ljuvaste dröm kom ut 2001 på svenska. Författaren Doris Lessing var då 82 år och en kan tänka sig att hon fått perspektiv på sitt liv. Romanen är till vissa delar självbiografisk. Romanens nav är den frånskilda Frances Lennox som lever i ett stort hus i London omgiven av två söner, svärmor och ett ständigt skiftande antal vinddrivna ungdomar. Ibland tittar hennes f. d. man, Johnny Lennox, in om inte annat så för att be om hjälp med sin nya fru och deras dotter. Han är en stor bluff som levt högt på sin charm och sin svada. Han är kommunisten som levt lyxliv och som påstår sig ha deltagit i spanska inbördeskriget. Frances bakar fiberrikt bröd och lagar nyttig mat till alla. Samtidigt skriver hon artiklar för en tidning för att få in lite pengar till det stora hushållet. En utav hennes söner har en skolkamrat som är väldigt illa ute och inte kan få hjälp av sina föräldrar. Kan hon möjligen få bo hos Frances? 15 år gammal kommer ännu en strulig flicka in i hushållet. Runt det stora matbordet diskuteras allt möjligt, som till exempel politik och sex. Ungdomarna berättar öppet att de själ friskt, kläder, böcker och allting. Det är deras sätt att undergräva kapitalismen. Och Frances är generös och tillåtande. Men kanske inte så moderlig. Jenny Diski har själv berättat om åren med Doris Lessing i sin bok Den sista resan. En kan nog konstatera att de båda damerna egentligen inte tyckte så väldigt mycket om varandra. Men de släppte aldrig kontakten. Jenny Diskis bok Den sista resan heter i original In gratitude. Hon påpekar att titeln också kan läsas som Ingratitude... Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007 och det betecknar hon älskvärt som "en jävla katastrof" som har dränerat henne så totalt på energi att hon inte orkar skriva fler böcker. (Tala om ingratitude!)

Veckans topplista v. 52

Johannas deckarhörna: "Idag listar vi topp fem böcker vi ville läsa men inte hann med under 2017, och hoppas på att vi kanske kan plocka upp dem i ett tidigt skede av nästkommande år." Det var en lätt fråga. Precis vad en orkar med.

Modernista

1. Elena Ferrante, Det förlorade barnet
2. Sigrid Combüchen, Sidonie & Nathalie 
3. Johan Svedjedal, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv
4. Belinda Bauer, De vackra döda
5. Ane Riel, Kåda

Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008.