skip to main |
skip to sidebar
Molly är pensionär. Det är trist. Särskilt som bästa väninnan Judith är död och Molly har fått flytta till en billig, tråkig lägenhet i utkanten av staden. Slut mad danserna och männen som bjöd på drinkar.
En ung flicka vaknar upp i ett mörkt rum klätt med skumplast. Hon vet inte alls hur hon kommit dit, men hon minns att hon heter Sara. Så småningom kommer hon ihåg hon hur hon lockats till Sverige av Sebastian och Grace under förespegling att hon skulle få träffa chefen för ett skivbolag. Men naturligtvis rörde sig om helt andra saker. Sara lyckades fly, men råkade ur askan i elden. Så är upptakten till Johan Theorins Novellix - novell Knackningar. Han låter Molly och Sara berätta växelvis; precis lagom mycket för att hela tiden öka på spänningen på båda hållen. Sara lyckas treva sig fram till ett hörn i rummet där hon hittar en liten springa och så småningom lyckas klämma ut sin hand. Och så börjar hon knacka. Molly hör de där knackningarna. Hon ringer polisen, som avfärdar henne som kontaktsökande och uppmanar henne att tala med grannarna. Det gör hon, men de tre männen håller henne för lite knäpp. Molly hör plötsligt att knackningarna är ett nödrop, ett SOS. Det är nu jag börjar bli nervös för slutet, men Johan Theorin får till en elegant upplösning i ett läge som verkar förtvivlat.
Den här novellen passar in på en svensk författare 5. Utgiven 2017
Grattis Finland!
SR: "För att fira Finlands 100-års jubileum har regissören Aku Louhimies
slagit på stort med en nyregisserad version av den finska klassikern
Okänd soldat.
Förutom att det är landets dyraste filmproduktion
genom tiderna har filmen varit en stor publiksuccé i Finland med över
200 000 biobesökare sedan premiären för knappt en vecka sen."
Filmen tar lite mer än tre timmar (spelfilmen som visas på biograferna är kortare). Vår nordiska läsecirkel har sett den. Filmen handlar om fortsättningskriget ur några frontsoldaters perspektiv. Okänd soldat bygger på Väinö Linnas roman med samma namn. Den är helt fantastisk och visar fram hela det hopplöst meningslösa med krig. Alla är förlorare. Alla lider; kyla, hunger, skador, rädsla, hemlängtan och död. Även på hemmafronten lider människor.
Lyrans tematrio: Det känns faktiskt alldeles nödvändigt för mig att få lite bokklappar
även i år. Även fast bokhyllan bågnar. Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla!
Klart att en måste ha bokjulklappar! Jag skulle vilja göra några kompletteringar vad det gäller Virginia Woolf, Ebba Witt - Brattström och Japan
1. Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915 - 1941 och
Leka med modernismen: Virginia Woolf och Bloomsburygruppen av Ingela Lind
2. Ebba Witt - Brattström, Stå i bredd: 70 - talets kvinnor, män och litteratur
3. Kvinnor i Japan under tusen år: nio porträtt av Monica Braw
Johannas deckarhörna: Nobelpriset (T ex. Årets, prisade författare du vill/har läst, böcker om andra pristagare än de i litteratur)
Ingen har väl missat att nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman Never let me go läses som radioföljetong just nu. Uppläsare: Mirja Turestedt.
Jag väljer fem nobelpristagare i litteratur som jag skulle vilja läsa.
1. Wladyslaw Reymont, Polen, fick priset 1924 "för det stora nationaleposet Bönderna"
2. Sinclair Lewis, 1930, var den förste amerikanen som fick priset
”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”
3. William Faulkner, 1949, ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”
4. Saul Bellow, 1976, ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys,
som förenas i hans verk”
5. Gao Xingjian, Kina, fick Nobelpriset i litteratur 2000 "ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig
sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik".
I tredje delen av Jane Gardams serie om Imperiets barn, De sista vännerna, är det Terry Veneerings historia som står i fokus. Några gamla vänner och deras barn byter minnen om både honom och hans trätobroder, den gamle Filth. Mellan dem står Betty, Filths hustru, som också har en relation med Veneering. Vännerna träffas mycket på begravningar. De minns, minns fel, retar sig på varandra och grälar med sina barn om hur det egentligen var. Gamla Dulcie får förebråelser av dottern Susan för att hon lämnades i England medan föräldrarna åkte till Honkong, men det är inget som biter på Dulcie. Så gjorde man väl? Inget dåligt samvete där inte. Det känns som om en säger farväl till ett gäng gamla bekanta och en tidsepok och ett speciellt sätt att leva. Det är nog så de få kvarlevande känner det också. Jag gillar Gardams sätt att berätta med lagom mycket humor och en gnutta cynism. Och det är roligt att hennes berättelser till stora delar utspelar sig i Dorset, författaren Thomas Hardys landskap. Thomas Hardy apostroferas också vid flera tillfällen. Jane Gardam fyller nittio nästa år och bor i Kent.
"exemplet paula. paula är ifrån landet. lantlivet har hittills hållit henne i schack - liksom hennes systrar erika och renate som är gifta. dem kan man avskriva redan nu, det är som om de inte längre fanns på jorden. med paula är det annorlunda, hon är den yngsta och finns i allra högsta grad på jorden. hon är femton år. hon är tillräckligt gammal för att kunna få fundera på vad hon skulle vilja bli: hemmafru eller butiksbiträde. butiksbiträde eller hemmafru. i hennes ålder är alla flickor som är lika gamla som hon tillräckligt gamla för att fundera på vad de skulle vilja bli. grundskolan är avslutad, männen i byn är skogsarbetare eller också blir de snickare, elektriker, plåtslagare, murare eller så går de till fabriken. eller så försöker de som snickare, elektriker, plåtslagare, murare eller fabriksarbetare men drar sedan ut i skogen och blir skogshuggare. flickorna blir deras fruar. jägare är ett bättre yrke, de importeras utifrån. lärare och präster finns det inga, byn har ingen kyrka och ingen skola. till och med ett sådnat intelligensyrke som filialchef på konsum importeras utifrån, under honom arbetar alltid tre kvinnor och flickor ifrån byn och dessutom en flicka ifrån byn som lärling. kvinnorna blir butiksbiträden eller tillfälliga butiksbiträden tills de blivit gifta, och när de blivit bortgifta då är det slut med att sälja, då är de själva sålda, och nästa butiksbiträde får ta hennes plats och fortsätta sälja, växlingen sker i flygande fläng." från sidan 20 i Älskarinnorna av Elfriede Jelinek. Översättare Aimée Delblanc, Brombergs förlag 2008.
Astrid Terese på bloggen Betraktninger administrerar En smakebit på søndag. Vi uppmanas att dela med oss av det vi just läser utan att avslöja något vitalt.
Fler smakebitar HÄR
 |
| Albert Bonniers förlag |
Mikael Persbrandt. Så som jag minns det av
Carl - Johan Vallgren blev en riktigt bra bok. Mycket bättre än jag trodde. Och det är jag glad för. Vallgren skriver, men det är Persbrandts röst en hör. Det är en rak berättelse om livet från uppväxten med en ensamstående mamma, pappan som en frånvarande skugga, skolgången som inte var någon hit, dansen, vägen till teatern och filmen. Det berättas om flickor, förstås. De som han hade längre förhållanden med namnges. Det är ingen hymlande med festandet och knarkandet och de många sena nätterna när det begicks dårskaper. Kokainet kallas den vita drottningen och det var det ingen brist på. Det en kan förvåna sig över är att ingen observerade den periodicitet med vilken de värsta och mest destruktiva drogfesterna uppträdde. Den som först lade märke till detta var Sanna Lundell som kom att bli mor till Persbrandts två pojkar. Efter festnätter kunde Persbrandt gå mellan filminspelningar och teaterföreställningar och leverera utmärkt. Hans kondition är anmärkningsvärd. En får intressanta inblickar i vad som försiggår bakom kulisserna. Margareta Krook välkomnade honom inte direkt. Och Jan Malmsjö tyckte att det blev lite väl trångt på scenen när Persbrandt var närvarande. Thorsten Flinck och Persbrandt spelade tillsammans i Strindbergspjäser där Flinck även var regissör. Persbrandts rastlösa liv har numera tappat farten. Han har fått diagnosen bipolär och medicineras med litium. Sanna Lundell och han har köpt en gård på landet där de bor med sina små pojkar och Mikael Persbrandt säger sig till slut ha till slut funnit lugn i livet.
Inlägg
