Idag röd

SVT 1 18.30 (idiotisk tid) Idag röd från 1987 av Stieg Trenter. Del 1. 22 vita rosor. Del 2. Järngraven kommer redan imorgon. Det är ju bra i alla fall. Repris redan imorgon bittida kl 05.05 - 06.00. Kul att se de gamla skådespelarna. Stig Grybe spelar kriminalintendent Vesper Johnson och Örjan Ramberg fotografen Harry Friberg. Andra kända namn: Carl Billquist, Heinz Hopf, Marianne Stjernström och Lotta Ramel. Boken kom först ut 1945. Fotografen Harry Friberg råkar fotografera ett mystiskt ljus i vattnet utanför Blockhusudden. Stieg Trenter är mycket känd för sina skildringar av stockholmsmiljöer. På tur med  Trenter av Claes Rydholm har undertiteln: en tidsresa med bildperspektiv genom Stieg Trenters Sverige på 1940-, 50- 60-talen med personliga betraktelser kring mord, mat och framförallt bilar. 25 - 26/ 7 visas Lysande landning; 1 - 2 augusti Träff i helfigur.

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.

Kvinnliga nobelpristagare

En smakbit på söndag

"Historien som du har bett mig berätta börjar inte med Lloyds död i all dess fula ömklighet. Den börjar en dag i augusti, för länge sedan när solen svedde mitt ansikte som var fullt av blåsor och jag var nio år och min pappa och mamma sålde mig till en främmande man. Jag säger min pappa och mamma, men egentligen var det min mamma. Jag ser dem fortfarande som jag såg dem den dagen då vi träffade Lloyd för första gången. De har på sig kläderna som de brukade ha på sig när de gick i kyrkan om söndagarna och när vi åkte in till stan för att titta i skyltfönster, för om man tänker överlämna sin dotter till en fullkomligt främmande människa måste man visa sig från sin bästa sida." Så inleds Petina Gappahs roman Memorys bok. Tidigare har hon skrivit en novellsamling, Sorgesång för Easterly. I tretton noveller berättar hon hon livet kan te sig i Mugabes Tanzania. Memory i Memorys bok, är en ung kvinna som sitter på death row i ett fängelse i Zimbabwe. Hon skiljer sig från sina medfångar genom sin bildning, att hon är albino och hon är den enda som är dömd för mord; mord på en vit man.

Sträckläsning!

Pierre Lemaitre är författare och manusskrivare för TV och film. Det skulle lätt bli en utmärkt TV - serie av hans thriller Alex. Jag är jätteglad att jag inte gav upp efter den sällsynt råa misshandeln i samband med en kidnappning alldeles i början av boken. Alex är en originell, ständigt överraskande och oavlåtligt spännande roman med humor och litterära referenser. Romanen tilldrar sig i Paris. Den stackars polisen har ingenting att gå på vad det gäller kidnappningen. Polisens utredningsteam är utökat med Vidard, en ung, nitisk förundersökningsdomare som har en förmåga att reta gallfeber på teamledaren, Camille Verhoeven, som är ovanligt liten till växten och ovanligt lättretlig. Hans medarbetare, den verserade, välklädde Louis får ständigt gå emellan när Camilles känslor tar överhand. Armand är en snåljåp och ser ut som en uteliggare, men tillför ändå teamet något. Polisintendenten Le Guen är den som tvingat fallet på Camille Verhoeven men han ställer också upp för honom. Hela tiden får en följa två spår. I det ena deltar en i polisens ansträngningar och i det andra följer en en smart och skoningslös förövare. Och aldrig någonsin är det som en tror. Det är välgjort och välskrivet; översatt av Cecilia Franklin. Om jag uppfattat rätt ingår Alex i en trilogi där första delen heter Irène (finns inte på svenska) och sista Camille. Camille kommer ut på svenska i september. Det kunde varit av ett visst värde att ha läst Irène först eftersom hon ofta figurerar i Camille Verhoevens tankar. Men det är av underordnad betydelse. Alex är hur som helst en bladvändare.

Helgfrågan v. 28

Mia på bloggen Mias bokhörna ställer den här veckan frågan Hur viktig är språkriktigheten i en bok?
Språkriktighet handlar om själva skrivhantverket: stavning, meningsbyggnad, styckeindelning, bruket av skiljetecken, förkortningar och så vidare.
Bonusfråga: Hur går det med sommarläsningen?

För mig är språkriktigheten i en bok viktig. Språkbehandlingen ingår som ett naturligt moment i den totala upplevelsen av boken. Särskrivning, oförmågan att skilja på de och dem, syftningsfel, slarvfel, vart i stället för var, han är äldre än mig i stället för han är äldre än jag, och så vidare. Kommateringsmissar och ett eller annat stavfel går att leva med, tycker jag, om det inte blir för mycket. 

Bonusfrågan: Sådär. Jag läser andra saker än jag tänkt. Och mindre. Men  - jag sitter ute och läser.

Hett i hyllan

Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I museets dolda vrår är  Kate Atkinsons debutroman som jag läst till dels. Om jag inte är alldeles fel ute har den gått som TV - serie. I museets dolda vrår är en familjehistoria och har undertiteln En familjesaga. På Kate Atkinsons eget vis, det vill säga en anti - familjekrönika i det närmaste. Berättare är Ruby Lennox som ständigt återkommer till att "verkligheten är en relativ sak, precis som tid". Någon kronologi kan en inte räkna med. Folk dör i det en kapitlet och återuppstår som barn i nästa. Ruby blir till nyårsnatten 1951 (samma år som Kate Atkinson) och hon bevittnar själv det kritiska ögonblicket och utbrister: "Jag finns till!" Föräldrarna driver en zoologisk affär i bottenvåningen på det hus där de bor i York. I museets dolda vrår blev ett stort nationellt genombrott när den kom 1995. Mitt ex är en liten pocketbok i serien En bok för alla. Stilen är minst sagt jobbig men kan troligtvis läsas i somrigt dagsljus. Översättare är Lena Torndahl.

Hilma af Klint

Anna Laestadius Larssons inkännande och sympatiska roman om konstnären Hilma af Klint (1862 - 1944) har fått titeln Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint.  Jag kände inte till Hilma af Klint alls tidigare och hade in läst något av Anna Laestadius Larsson heller, så det blev två nya bekantskaper. HaK var tidigt ute med sina abstrakta målningar och hon visste att ingen i hennes samtid skulle förstå sig på dem. Hon var teosof och fick dikterat av De Höga visa vad hon skulle måla. Ibland styrdes hennes målningar av en högre hand, s. k. automatiskt måleri. Inför varje målning fastade hon och bad. Konsten betydde allt för henne. Hon förstörde allt som vittnade om henne själv. Ingenting fick skyla verket. Hon utnyttjade ganska hänsynslöst sina vänner, t. ex. den förmögna Anna Cassel som till och med köpte hus åt henne. Samtidigt var hon den som fick ta hand om modern. Många stora namn möter en i den här romanen. August Strindberg deltog i något spiritistiskt möte; Carl Larsson, Albert Engström och Rudolf Steiner m. fl. var kritiska till kvinnor och måleri. Ellen Key tyckte att det var förspilld kvinnokraft. Kvinnor skulle ägna sig åt hem och barn. Det var inget som hindrade Hanna Pauli. Hon hade tre barn och var gift med konstnären Georg Pauli, men hon framhärdade i sitt konstnärskap och tog ton i alla möjliga sammanhang. Kvinnlig rösträtt diskuterades mycket vid den här tiden. Ännu ett hot mot det patriarkala samhället. Hilma af Klint fick också ta en strid med sina föräldrar för sitt få studera vid Tekniska skolan, sedermera konstfack. Rudolf Steiner fick rätt i sin förutsägelse att det skulle ta mycket lång tid innan någon förstod sig på hennes måleri. De stora tempelmålningarn tog mycken plats och än idag är det problem med att hysa dem. Och det skulle dröja 45 år efter Hilma af Klints död innan hon fick en separatutställning. Men faktum kvarstår. Hilma af Klint var en föregångskvinna och Anna Laestadius Larsson har tecknat ett fint porträtt av henne och den tid hon levde i. Kvinnorna var undertryckta och beroende av föräldrar och/eller äkta man. Men under åren kring sekelskiftet 1800/1900 börjar det röra på sig. Det är en dynamisk tid som Laestadius Larsson skriver fram på ett smittande sätt. Det börjar dyka upp bilar på gatorna och spåvagnar till viss förfäran för hästarna och deras kuskar. Hilma af Klint och hennes väninnor red volociped till många mäns åtlöje. Språket flyter fint och det är spännande läsning oavsett vad en råkar tycka om spiritism och teosofi. Anna Laestadius Larsson tackar bl. a. konstvetaren och antroposofen Åke Fant som skrivit boken Hilma af Klint och författaren Gurli Lindén som skrivit böckerna Vägen till templet Enheten bortom mångfalden. pirat förlag

Feministsommar