En smakbit på söndag

"Historien som du har bett mig berätta börjar inte med Lloyds död i all dess fula ömklighet. Den börjar en dag i augusti, för länge sedan när solen svedde mitt ansikte som var fullt av blåsor och jag var nio år och min pappa och mamma sålde mig till en främmande man. Jag säger min pappa och mamma, men egentligen var det min mamma. Jag ser dem fortfarande som jag såg dem den dagen då vi träffade Lloyd för första gången. De har på sig kläderna som de brukade ha på sig när de gick i kyrkan om söndagarna och när vi åkte in till stan för att titta i skyltfönster, för om man tänker överlämna sin dotter till en fullkomligt främmande människa måste man visa sig från sin bästa sida." Så inleds Petina Gappahs roman Memorys bok. Tidigare har hon skrivit en novellsamling, Sorgesång för Easterly. I tretton noveller berättar hon hon livet kan te sig i Mugabes Tanzania. Memory i Memorys bok, är en ung kvinna som sitter på death row i ett fängelse i Zimbabwe. Hon skiljer sig från sina medfångar genom sin bildning, att hon är albino och hon är den enda som är dömd för mord; mord på en vit man.

Sträckläsning!

Pierre Lemaitre är författare och manusskrivare för TV och film. Det skulle lätt bli en utmärkt TV - serie av hans thriller Alex. Jag är jätteglad att jag inte gav upp efter den sällsynt råa misshandeln i samband med en kidnappning alldeles i början av boken. Alex är en originell, ständigt överraskande och oavlåtligt spännande roman med humor och litterära referenser. Romanen tilldrar sig i Paris. Den stackars polisen har ingenting att gå på vad det gäller kidnappningen. Polisens utredningsteam är utökat med Vidard, en ung, nitisk förundersökningsdomare som har en förmåga att reta gallfeber på teamledaren, Camille Verhoeven, som är ovanligt liten till växten och ovanligt lättretlig. Hans medarbetare, den verserade, välklädde Louis får ständigt gå emellan när Camilles känslor tar överhand. Armand är en snåljåp och ser ut som en uteliggare, men tillför ändå teamet något. Polisintendenten Le Guen är den som tvingat fallet på Camille Verhoeven men han ställer också upp för honom. Hela tiden får en följa två spår. I det ena deltar en i polisens ansträngningar och i det andra följer en en smart och skoningslös förövare. Och aldrig någonsin är det som en tror. Det är välgjort och välskrivet; översatt av Cecilia Franklin. Om jag uppfattat rätt ingår Alex i en trilogi där första delen heter Irène (finns inte på svenska) och sista Camille. Camille kommer ut på svenska i september. Det kunde varit av ett visst värde att ha läst Irène först eftersom hon ofta figurerar i Camille Verhoevens tankar. Men det är av underordnad betydelse. Alex är hur som helst en bladvändare.

Helgfrågan v. 28

Mia på bloggen Mias bokhörna ställer den här veckan frågan Hur viktig är språkriktigheten i en bok?
Språkriktighet handlar om själva skrivhantverket: stavning, meningsbyggnad, styckeindelning, bruket av skiljetecken, förkortningar och så vidare.
Bonusfråga: Hur går det med sommarläsningen?

För mig är språkriktigheten i en bok viktig. Språkbehandlingen ingår som ett naturligt moment i den totala upplevelsen av boken. Särskrivning, oförmågan att skilja på de och dem, syftningsfel, slarvfel, vart i stället för var, han är äldre än mig i stället för han är äldre än jag, och så vidare. Kommateringsmissar och ett eller annat stavfel går att leva med, tycker jag, om det inte blir för mycket. 

Bonusfrågan: Sådär. Jag läser andra saker än jag tänkt. Och mindre. Men  - jag sitter ute och läser.

Hett i hyllan

Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I museets dolda vrår är  Kate Atkinsons debutroman som jag läst till dels. Om jag inte är alldeles fel ute har den gått som TV - serie. I museets dolda vrår är en familjehistoria och har undertiteln En familjesaga. På Kate Atkinsons eget vis, det vill säga en anti - familjekrönika i det närmaste. Berättare är Ruby Lennox som ständigt återkommer till att "verkligheten är en relativ sak, precis som tid". Någon kronologi kan en inte räkna med. Folk dör i det en kapitlet och återuppstår som barn i nästa. Ruby blir till nyårsnatten 1951 (samma år som Kate Atkinson) och hon bevittnar själv det kritiska ögonblicket och utbrister: "Jag finns till!" Föräldrarna driver en zoologisk affär i bottenvåningen på det hus där de bor i York. I museets dolda vrår blev ett stort nationellt genombrott när den kom 1995. Mitt ex är en liten pocketbok i serien En bok för alla. Stilen är minst sagt jobbig men kan troligtvis läsas i somrigt dagsljus. Översättare är Lena Torndahl.

Hilma af Klint

Anna Laestadius Larssons inkännande och sympatiska roman om konstnären Hilma af Klint (1862 - 1944) har fått titeln Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint.  Jag kände inte till Hilma af Klint alls tidigare och hade in läst något av Anna Laestadius Larsson heller, så det blev två nya bekantskaper. HaK var tidigt ute med sina abstrakta målningar och hon visste att ingen i hennes samtid skulle förstå sig på dem. Hon var teosof och fick dikterat av De Höga visa vad hon skulle måla. Ibland styrdes hennes målningar av en högre hand, s. k. automatiskt måleri. Inför varje målning fastade hon och bad. Konsten betydde allt för henne. Hon förstörde allt som vittnade om henne själv. Ingenting fick skyla verket. Hon utnyttjade ganska hänsynslöst sina vänner, t. ex. den förmögna Anna Cassel som till och med köpte hus åt henne. Samtidigt var hon den som fick ta hand om modern. Många stora namn möter en i den här romanen. August Strindberg deltog i något spiritistiskt möte; Carl Larsson, Albert Engström och Rudolf Steiner m. fl. var kritiska till kvinnor och måleri. Ellen Key tyckte att det var förspilld kvinnokraft. Kvinnor skulle ägna sig åt hem och barn. Det var inget som hindrade Hanna Pauli. Hon hade tre barn och var gift med konstnären Georg Pauli, men hon framhärdade i sitt konstnärskap och tog ton i alla möjliga sammanhang. Kvinnlig rösträtt diskuterades mycket vid den här tiden. Ännu ett hot mot det patriarkala samhället. Hilma af Klint fick också ta en strid med sina föräldrar för sitt få studera vid Tekniska skolan, sedermera konstfack. Rudolf Steiner fick rätt i sin förutsägelse att det skulle ta mycket lång tid innan någon förstod sig på hennes måleri. De stora tempelmålningarn tog mycken plats och än idag är det problem med att hysa dem. Och det skulle dröja 45 år efter Hilma af Klints död innan hon fick en separatutställning. Men faktum kvarstår. Hilma af Klint var en föregångskvinna och Anna Laestadius Larsson har tecknat ett fint porträtt av henne och den tid hon levde i. Kvinnorna var undertryckta och beroende av föräldrar och/eller äkta man. Men under åren kring sekelskiftet 1800/1900 börjar det röra på sig. Det är en dynamisk tid som Laestadius Larsson skriver fram på ett smittande sätt. Det börjar dyka upp bilar på gatorna och spåvagnar till viss förfäran för hästarna och deras kuskar. Hilma af Klint och hennes väninnor red volociped till många mäns åtlöje. Språket flyter fint och det är spännande läsning oavsett vad en råkar tycka om spiritism och teosofi. Anna Laestadius Larsson tackar bl. a. konstvetaren och antroposofen Åke Fant som skrivit boken Hilma af Klint och författaren Gurli Lindén som skrivit böckerna Vägen till templet Enheten bortom mångfalden. pirat förlag

Feministsommar

Att återvända

Hisham Matar var nio år när hans familj tvingades i landsflykt från Tripoli i Libyen till Kairo i Egypten. Fadern var motståndare till Muammar al - Gaddafi som tagit makten i Libyen 1969 och styrde med järnhand under fyrtiotvå år. "Det finns inga alternativ", sa han, och gick skoningslöst fram emot sina meningsmotståndare. 1990 kidnappas Jaballa Matar och återfinns senare i det fruktade helvetesgapet,  Abu Salim - fängelset där dissidenter torterades, frös, svalt och ofta försvann för gott.  Därefter hördes han endast av vid ett par tillfällen innan det blev alldeles tyst. Medfångar sade sig ha sett honom så sent som 2002. Hisham Matar, som befann sig i London för studier när fadern fördes bort,  har i alla år och på alla upptänkliga sätt försökt få veta sanningen om faderns öde. Han har vänt sig till styrande i Libyen, Egypten och Storbritannien och bett om hjälp. Han har skrivit trehundra brev till makthavare i Libyen och Egypten utan att få så mycket som ett enda svar. Samtal med Muammar Gaddaffis son, Saif al - Islam, ledde inte heller så långt. Men han lyckades få ut en del farbröder och kusiner som suttit fängslade i tjugo år. Visserligen efter det att de skrivit under en offentlig ursäkt. Hisham Matars självbiografi, Att återvända,  inleds med att han, hans mor och fotograferande hustru Diana är på väg till Tripoli år 2012. Efter mycken tvekan har han bestämt sig för att återvända. Det Libyen han möter är naturligtvis mycket förändrat, men språket och sedvänjorna är han väl förtrogen med. Han går runt och hälsar på släkten. Att återvända är en mycket maskulin bok. Det är herrarna som träffas och samtalar. Allt sker på männens villkor. Skildringen av jakten på och längtan efter en fader är som en besatthet för Hisham Matar, vilket han också är medveten om själv. Boken är mycket gripande; skriven på ett poetisk språk  med många kloka tankar. Hisham Matar jämför sig med Odysseus´son Thelemachos som ständigt längtar efter sin far. Det finns över huvud taget många litterära allusioner i Att återvända. Samtidigt som familjen Matars historia berättas får en god inblick i Libyens nutidshistoria. 2017 fick Hisham Matar det 101:a Pulitzerpriset för The Return i kategorin biografi/autobiografi.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

En smakbit på söndag

" 2 gr blitt, sovit bra.

Rut S ringt, hade mag - sjuka.
Kjell ringt, bytt vatten på lutfisk
skickat med moster Rut till posten, till läkarmisssionen

har varit uppe på vind, lagt in julklappar

Kjell hit.

Kerstin Moström, ringt från lasarettet, Olle sämre,
ville jag skulle gå till Rut S,
tala om, hjälpa henne
ringa, vara hos henne en stund,
svårt, men det har jag gjort,
                  hjälpt henne.

har lagt in julklappar i julpapper idag,
men jobbat inte så mycket idag.

Tack och hjälp för idag. Gode Gud.

Lördag 16 december 1995. Ur Siri Johanssons dagbok, som hon började skriva 1990 vid 72 års ålder när hennes älskade make Ernfrid dött. Själv dog hon den 28/4 2010 i sviterna efter den stroke hon fick när hon satt och skrev i sin dagbok den 21/4. Yngste sonen Sven Teglund, konstnär, har illustrerat boken med målningar av några av moderns många virkade alster. ensamheten värst är bokens titel.