Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

enligt O: Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.

Salvör Valgerd Jónsdóttir, Salka Valka, är dotter till en ensamstående mor. De är fattiga och allmänt föraktade av samhället. Salka Valka är en klassisk roman av den isländske författaren Halldor Laxness., skriven 1931, översatt till många språk  och filmad flera gånger. Ett hett omläsningsprojekt, tänker jag nu. Salka Valka växer upp till en flicka som vet vad hon vill och modig och stark nog för att trotsa manssamhället. En kvinnoroman som inte bör falla i glömska
När jag nu kom att tänka på omläsningsprojekt så anmälde sig omedelbart ett annat sådant, nämligen Per Anders Fogelström. Mina drömmars stad skildrar tiden mellan 1860 och 1880 i Stockholm sådan den tedde sig för arbetaren Henning och hans familj. Romanen kom ut 1960 och har också filmats. Efter mina drömmars stad kommer Barn av sin stad ; Minns du den stad ; I en förvandlad stad ; Stad i världen

Doften av gamla böcker

 

Det här läste jag i SvD idag och jag kände att det måste delas; bild, artikel, allt. Helt underbart, tyckte jag: 

Därför luktar gamla böcker så gott

Hör du till dem som älskar doften av gamla böcker? Då är du inte ensam. Forskare har upptäckt att böcker påminner oss om två andra behagliga lukter – choklad och kaffe.

 De lättflyktiga organiska föreningar som choklad och kaffe släpper ifrån sig, verkar vara väldigt lika dem hos gamla böcker, säger forskaren Cecilia Bembibre till Popular science. Kemisten Matija Strlič fick idén till studien för några år sedan när han såg papperskonservatorer lukta på sidorna av verken de studerade. När han frågade dem varför, sa de att doften kunde berätta mycket om vilken typ av material boken bestod av.  I en studie, utförd av forskare vid University College London och publicerad i ”Heritage Science”, har forskare undersökt lukten av böcker och bibliotek, och försökt hitta sätt att klassificera dofter ur det förflutna – vad det är som gör att gamla böcker luktar som de gör.

Material, som gammalt papper, släpper ofta ifrån sig små mängder av lättflyktiga organiska föreningar, också kallade VOC:er, i luften. Våra näsor plocka upp dem och hjärnan tolkar dem som lukter. Genom att undersöka dessa föreningar kunde forskarna hitta små nyckelkomponenter hos böckerna. Man har också studerat hur dofterna påverkar människor som känner dem. Tillsammans med den brittiska organisationen National Trust genomförde forskarna ett experiment där besökare på Birminghams museum och konstgalleri fick delta i ett lukttest. Majoriteten av de 79 medverkande identifierade boklukten som choklad.

Ellinor Skagegård

Nötskal

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.

Tematrio - Påskekrim

LYRAN: "Det blir inte många deckare lästa av mig, men i år har jag i alla fall läst en novell av Agatha Christie. Jag skulle gärna vilja hitta någon ny favorit, men måste erkänna att jag är väldigt kräsen. Hoppas ändå få tips genom trion. Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera bok, författare eller romanfigur."
Jag väljer tre udda romanfigurer som jag fäst mig vid: 

1. Cass Neary i Elizabeth Hands bok Generation Loss
Elizabeth Hand själv beskriver sin protagonist Cass Neary så här: Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage - filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer. Det stämmer också. En möter Cass Neary under 70 - talet i New York där hon skaffat sig en kort berömmelse i punkvärlden genom en fotobok. Nästa Cass Neary - bok  heter Se mörkret 

2. John Cardinal i Giles Blunts böcker från Algonquin Bay, en plats som 
antagligen lånat drag av författarens egna hemtrakter i Ontario. Det är ofta kallt, isigt och mörkt i Algonquin Bay. John Cardinal har en hustru som han älskar över allt annat, men hon lider av en svår sjukdom. Böckerna om John Cardinal tycks vara sex stycken:  Fruset offer  2003,  En stilla storm 2004, Schamanen 2005, När du läser detta 2008, Fader Död 2012, Until the night 2012.

3. Edie Kiglatuk är vildmarksguide, jägare och halvinuit. Hon förekommer i Melanie McGraths bok Där ingen har gått (White heat). Om den skrev jag bl. a. så här: Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter. Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa? Det finns åtminstone Edie Iglatuk - mysteries till: The Boy in the Snow och The Bone Seeker

Veckans bokbloggsfråga v. 15

Veckans bokbloggsfråga: "Har du läst några läsvärda deckare den senaste tiden? Eller finns det några deckare som du ser fram emot att läsa, kanske redan nu i påsk? Vad är det förresten som utmärker en bra deckare, enligt dig?"

Nära dig av Lucie Whitehouse är nog det senaste jag läst i deckarväg. Jag har minskat ner på deckarläsandet under de senaste åren. Av tidsskäl - inget annat. Men påskekrim brukar jag hålla styvt på. Eftersom jag tillbringar påsken i London kanske jag ser mig om efter någon ny engelsk deckare. Eller också läser jag något av den amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr som arbetat som park ranger, parkvakt, i Texas och därför låter sina romaner utspelas i olika nationalparker i USA. Hennes protagonist heter Anna Pigeon.
Dolt i mörker av Elly Griffiths ser jag fram emot att läsa.

En bra deckare ska ha trovärdiga karaktärer som även har privatliv, en miljöskildring värd namnet, bra dialog, trovärdig story, inte för mycket blod och inget frossande i råheter. Psykologisk trovärdighet och förankring i ett samhälle är också önskvärt.

En smakebit på søndag

" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta,  och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen."  Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR

Bokbloggsjerka 7 - 10 april

Annika undrar i veckans bokbloggsjerka: Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?
Det tycker jag inte om, rent generellt. En trilogi går bra, till exempel Jón Kalman Stefánssons trilogi om Pojken; Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat och i vissa fall en kvartett, såsom Kerstin Ekmans Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus och naturligtvis Mobergs utvandrarserie.  Vet inte riktigt hur en hanterar alla Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. De är ju inte riktigt serier eftersom en inte behöver läsa dem i ordning. Däremot skulle jag kunna tycka att Giles Blunts utmärkta thrillers med John Cardinal som huvuperson bör läsas i ordning eftersom hans privatliv med den bipolära hustrun spelar så stor roll. Säkert finns det många liknande exempel.  

Jag tänker på barndomens långa serier av Svarta hingsten, Kulla - Gulla, Anne på Grönkulla, Cherry Ames, Kitty - böckerna och allt vad de hette. Då kunde serierna inte vara långa nog. Och - för att ta ett aktuellt exempel - jag har uppfattat att Sigge - böckerna inte kan bli för många...