En kvinna i blått

Det är alltid lika trevligt att läsa en ny bok i Ruth Galloway - serien. En kvinna i blått är den åttonde i raden. Ruth Galloway bor kvar i sin ensliga stuga vid saltängarna och havet i Norfolk med dottern Kate. Ruth Galloway är rättsarkeolog och egentligen har hon inte något med kriminalkommissarie Harry Nelsons utredning av morden i pilgrimsorten Walsingham att göra, men hon nästlar sig in ändå. Med en viss rätt, kan en tycka. Ruths och Nelsons tidigare förhållande visar sig vara känt av fler än de vill tro. Nelson har problem på hemmaplan med hustrun, den vackra Michelle. Riktigt hur stora de är vet han egentligen inte riktigt. Men det vet Elly Griffiths och hennes läsare. Nelson är tvärare än någonsin och Ruth verkar inte riktigt på humör heller. Men det har ju sin förklaring.  Miljöskildringen är intressant. Walsingham är en pilgrimsort och hela dess bakomliggande historia stämmer. Kanske tycker jag att de mänskliga relationerna inte är  alldeles trovärdigt skildrade, men det är framför allt slutet jag inte är riktigt nöjd med. Hoppas att det rättar till sig i nästa roman. För det är klart att jag tänker läsa den!

Hett i hyllan

Monika på Bokföring enligt Monika: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"
Fråga mig inte varför Shantaram av Gregory David Roberts fortfarande är oläst. Den har stått i hyllan och på läslistan hur länge som helst. Det har till och med hunnit komma en fortsättning Bergets skugga. Författaren är född i Melbourne i Australien. Efter en skilsmässa hamnade GDR i drogmissbruk som han finansierade genom rån. Han rymde från fängelset och gav sig iväg till Bombay där han bl. a. kom att arbeta i slummen. Men han satt också i indiskt fängelse där han for mycket illa. Det var där han började skriva Shantaram, som till vissa delar bygger på hans eget liv. 942 lockande sidor i översättning av Hans O. Sjöström. Brombergs förlag

Oksanens senaste

Sofi Oksanens senaste roman, Norma, är i det närmaste en spänningsroman. Alltså inte riktigt likt Oksanen. Men inte helt olikt ändå ska det visa sig. Norma handlar mycket om handel med hår, som täckmantel för en ännu mer omfattande handel med barn och livmoderturism. Ett cyniskt exploaterande av människors drömmar på kvinnornas bekostnad. För vilka betyder hår mycket? Vilka är det som föder barnen? En maffialiknande klan, styrd av en samvetslös gudfader, Lambert, gör pengar över hela världen. Norma är en ung kvinna med onormalt riklig hårväxt som försöker reda ut omständigheterna kring sin mors plötsliga död. Självmord, sa släkten, men det trodde inte Norma på. Modern har bedrivit sin egen affärsverksamhet och hon har försökt hålla sin dotter skadeslös in i det sista. Men - hon har också fört Norma bakom ljuset. Norma lyckas få arbete på samma hårsalong, Hårtricket, som modern för att om möjligt komma på vad som drev modern att handla som hon gjorde. Hon förstår att varken släktskap eller respekt för livet är något skäl för Lambert att inte göra sig av med obekväma element. Men Norma är smart och hon lyckas ligga steget före klanen länge, men så kommer Alvar, son till gudfadern Lambert. Och det är nu jag blir riktigt orolig för Norma... Titeln Norma för tankarna till "norm" och "normal". Det långa håret kommer en att tänka på Rapunzel som räddade sig med hjälp av sitt långa hår. Det är Oksanens favoritsaga. De sju rödhåriga systrarna Sutherland var berömda för sina hårsvall liksom Elizabeth Siddahl, konstnären och författaren Dante Gabriel Rossettis musa och hustru. Efter Lizzis död låter Rossetti  öppna hennes grav för att komma åt ett diktmanuskript som han lagt i hennes kista men ångrat sig. Håret hade växt och maskarna had kalasat på dikterna som blivit svårlästa.  Detta finns med i Norma, vilket inte försämrar läsningen. Jag gillar språket och Oksanens formuleringar, men har ibland svårt att hålla reda på släkten. Någon var schizofren och hette Eva ibland och Helena ibland. Till exempel. Jag läste boken med stor förtjusning och hade svårt att lägga den ifrån mig. Någon ny Utrensning är det inte, men varför skulle det vara det?
Berättelsen om Norma är bra nog.

Gabriela Mistral

Gabriela Mistral (1889 - 1957) hette egentligen Lucila Godoy y Alcayaga men tog sig pseudonymen Gabriela Mistral som en hyllning till nobelpristagaren Frédéric Mistral (1904) och poeten Gabriele D´Annunzio. 1945 fick hon Nobelpriset med motiveringen "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Hon var den första latinamerikanska författaren som fick Nobelpriset i litteratur. GM gjorde stora insatser inom pedagogiken och hon var chilensk konsul i ett flertal länder.  Hon kämpade också för kvinnors jämlikhet och frihet. Hennes bana kan i viss mån påminna om Selma Lagerlöfs. I sällskap med Elin Wägner besökte hon Selma Lagerlöfs Mårbacka och Selma Lagerlöfs grav. I sin lyrik besjunger Gabriela Mistral moderskap och barmhärtighet. Hon längtade efter barn i hela sitt liv. Gabriela Mistral översattes av Hjalmar Gullberg som kallade henne "det ställföreträdande moderskapets diktarinna". Gabriela Mistrals sekreterare, författarinnan Doris Dana, hävdar i tidskriften Diaspora att styvsonen Juan Miguel i själva verket var Mistrals biologiske son. Det kan en kanske ifrågasättas. Men hon hade ett syskonbarn vid namn Juan Miguel som tog sitt liv vid 17 års ålder. Gabriela Mistral hade betraktat honom som en son så detta tog henne hårt.
Den mest kända dikten är "Sången om en son". Den är lång, men jag återger några strofer. Och jag tror inte att en ska stirra sig blind på det där med "son".
När jag läser om och av Gabriela Mistral är det "barnet" som är önskedrömmen.

En son! En son! En son! Jag bad i vaka
och dröm vid dina famntag om en sorg,
då in i märg och ben du lät mig skaka
av helig eld från hjässan och till tån.

Jag bad: en son! - som på ett träd de bara  
grenarna om en dryck ur vårskyns brunn.
En son med Kristusögon, stora, klara, 
med högvälvd panna och med känslig mun.
-----
Nu är jag tretti år. Min mörka tinning
har dödens askfärg redan kommit åt.
Tårarnas bitterhet som blev min vinning,
droppar sitt salta nattregn i min gråt.
-----
Jag skötte andras barn som en herdinna;
till eget visthus bar jag ej min skatt.
O Fader Vår, tag mot en tiggarkvinna,
om jag ska ensam dö i denna natt. 

Ur Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg. 1945. Norstedts förlag.

Nr 1 i Kokos läsutmaning Kvinnliga nobelpristagare.

Tematrio - Fåglar och flygfän

LYRAN: Tematrio - Fåglar och flygfän. Berätta om tre böcker vars titel innehåller referenser till en fågel eller en flygande insekt!
Det var ingen enkel uppgift.  Jag lägger pannan i djupa veck och rotar i hyllan.

1. Allt beror på vingar av den sympatiske Niklas Törnlund, poet ifrån Lund. I den här boken har han samlat natur- och fågeldikter sedan många år. Han har varit fågelskådare i mer än 30 år. Den här boken är för alla som har det minsta intresse av fåglar och/eller poesi. Det är den första diktsamlingen av en svensk poet som helt ägnas fågelmotiv. Boken gavs ut samarbete med Skånes Ornitologiska Förening.

2. Lärkan av Deszö Kozstolány. Ett ungerskt mästerverk som skildrar en familj bestående av far, mor och dottern som kallas Lärkan. Hon är ful, ogift och saknar charm. Hon sköter om sina föräldrar med kvävande omsorger och de i sin tur fladdrar omkring henne med överdriven ängslan. När Lärkan åker bort en tid för att hälsa på släktingar njuter föräldrarna av sin frihet och slår sig loss var och en på sitt sätt. Det gör inte Lärkan däremot... Läs mer HÄR

3. Vilda svanar av Jung Chang. Undertitel: Tre döttrar av Kina. Boken tilldrar sig under den långa marschen, det stora språnget och kulturrevolutionen. Mao (1893 - 1976) är envåldshärskare och han kräver total underkastelse. Vilda svanar är en historielektion som svider. Jung Chang berättar lättfattligt om komplicerade politiska förvecklingar; hon skildrar sin egen familjs öden som liknar många andras och sin egen strävan efter att få studera och resa. Man förstår hennes andlösa lycka när hon får läsa engelsk klassisk litteratur, Austen, Brontë och Dickens så gott som ensam i biblioteket. 1978, vid tjugosex års ålder, tar hon sig ut ur landet med hjälp av ett stipendium. Läs mer HÄR

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar ur det vi just läser. En enda regel: No spoilers!
"Efter begravningen återgick ingenting till det normala, trots att Norma ville intala sig att det var möjligt ännu i det skedet när hon dröjde sig kvar bland de sista i skaran av främlingar, och smet ut på vägen som ledde till kyrkogårdens port. Mamma skulle inte ta illa upp över att hon redan hade beställt taxi, resten brydde sig inte Norma om: halvbekanta släktingar, intrigerna kring dödsboet, och vad som skulle hända med familjen Naakkas gård, allt som förr eller senare skulle komma på tal bland karelska piroger och smörgåstårta, medan mormor återgav sina iakttagleser ur ett förtvinat minne. Nu skulle hon lämna den farsen bakom sig, försöka återvända till sin egen vardag och utan omsvep bemöta allt som berörde hennes mammas död, det måste bli slut på undvikandet av platser som påminde om mamma." Från sidan 7 i Norma av Sofi Oksanen. Fler smakebitar HÄR.

En ros åt Emily

En ros åt Emily, William Faulkners (1897 - 1962) mest berömda novell, publicerades först i Saturday Evening Post 1930. Tjugo år senare får författaren Nobelpriset. En ros åt Emily är en liten kuslig novell som innehåller element av suggestiv gotisk berättelse från amerikanska södern och spänningslitteratur. Stämningen är dyster; huvudpersonen Emily Grierson, står utanför samhället. Hon är en relik från en svunnen tid när hennes familj tillhörde en aristokrati som förlorade i inbördeskriget. Henne far har avvisat alla friare eftersom de inte ansetts ståndsmässiga. När sedan fadern dör står Emily där ensam. Hon är trettio år och har svårt att acceptera sin situation. En färgad betjänt får sköta alla vardagliga sysslor. Det stora, dystra huset - Emilys enda arv - förfaller. Ingen släpps över tröskeln och Emily visar sig sällan utanför husets väggar. Möjligen skymtar hon i något fönster. När sedan Homer Barron uppenbarar sig och Emily och han inleder en relation håller omvärlden andan. Det är en högst opassande förbindelse. Homer Barron är en nordstatare och daglönare som öppet deklarerar  att äktenskap inte är något för honom. Ansvarskännande personer i samhället tillkallar Emilys kusiner, men det visar sig inte vara någon lämplig åtgärd. Emily gör sig kvitt dem och Homer Barron uppträder på nytt. Resten är bitvis höljt i dunkel, men apotekaren kan berätta att Emily Grierson köpt arsenik utan att ange något skäl.  Berättare är ett kollektivt "vi"; alltså alla som iakttar utifrån, bokstavligen och bildligen. När Emily Grierson slutligen dör uppdagas ett mänskligt och moraliskt elände som ingen utomstående kunnat gissa sig till. Emilys betjänt har gått upp i rök och det finns ingen som riktigt vet vad som hänt under alla år. En ryser och fryser och läser med skräckblandad fascination. Jag ser att jag läst novellen tidigare och då satte ett frågetecken för "ros" i titeln. Det frågetecknet kvarstår.
En ros åt Emily får stå på plats 14. Läs en novell där titeln består av fyra ord i Ugglan och Bokens läsutmaning Läs en novell II.