Vi
började dagen med att släpa resväskor från Asakusa till Ueno. Därifrån tog vi shinkansen till Kanazawa. Vi hade köpt bentolådor med picklade
saker, ris och gud vet allt vad där fanns i till lundh. Tyvärr fick jag inga
pinnar att äta med så det blev lite skämmigt, men vad gör en? Vad drar vi för lärdom av detta? Jo nästa gång åker de egna pinnarna med. Tack och lov hade vi förstånd nog att ta taxi från
stationen till Kikunoya ryokab. Vi hade aldrig hittat det lilla stället på en bakgata in i ett litet prång mellan två andra hus. Taxichauffören var vänlig och snäll och frågade efter adressen flera gånger och tog sedan fram en egen karta.
Dessutom pekade han på den lilla lilla öppningen mellan två hus där vårt ryokan ligger. Klockan
var redan tre när vi kom hit, men vi satte in våra saker och
pilade iväg
till den fantastiska Kenrokuen - trädgården
som ligger alldeles intill det här boendet. Träd, vatten, sten och mossa; helt underbart. Där träffade vi också den store haikuförfattaren Basho. Efter det letade upp de gamla
samurjkvarteren i Nagamachi som verkligen var en upplevelse i lyktskenet.
litet utsökt museum i Kanazawa indelat i tre avdelningar: exhibition, learning and contemplation. Träd, vatten och sten;lugnt vackert och vilsamt. I skogen omkring går stenbelagda stigar man kunde promera på. Suzukis många skrifter fanns att bläddra i också. Resten av dagen blev desto stimmigare. Flera timmar på ett Shinkansentåg, som inte ens erbjöd kaffe! Bentolådor hade vi köpt och smaskat i oss, men kaffet! När vi bytt Shinkansen i Shin-Osaka uppenbarade sig en änglalik varelse med en kaffevagn. Det räddade vår resa ända fram till Chisun Hotel i Hiroshima där vi nu ska tillbringa några nätter i vanliga sängar och med en vanlig hederlig dusch. Eftersom ingen vill hjälpa oss med takuhaibin, den utmärkta delivery servicen, som fungerade så bra 2013, så släpar vi nu med oss vårt bagage hela tiden. Hjälpen behöver vi för att papperen ska fyllas i på japanska.
Inlägg
