I väntan på Yvonne Leffler

I väntan på att få lyssna på professorn i litteraturvetenskap  Yvonne Leffler från Göteborgs Universitet när hon talar om sin bok med titeln Sigge Stark. Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare läser jag några titlar av Sigge Stark, eller Signe Björnberg f. Petersen som hon egentligen hette. I Yvonne Lefflers bok läser jag om ett dramatiskt kvinnoöde. Sigge Stark skrev, enligt YL,  inom olika genrer och stilar och kunde blanda saga med romantik, äventyr och kriminalintrig. Just mixen är antagligen ett skäl till att hon lyckades fånga in en så stor läsekrets. Ca 70 av hennes 115 romaner översattes till norska. Sigge stark skrev också 500 berättelser. Det hon egentligen var riktigt intresserad av var att föda upp och ta hand om hästar och hundar och vara Sveriges första kvinnliga travtränare. Tyvärr kunde hon inte hantera vare sig förläggare, press eller ekonomi. Hon var alltid på jakt efter pengar vilket kan förklara att hon under 1949 skrev inte mindre än 15 romaner! Jag har läst Birgers bröllop och Tjuvskyttekungen och ska spä på med Wanda från Stigmansliden. De två första handlar om Stigmansbröderna Birger och Jarl. Wanda från Stigmansliden handlar om systern Wanda som gjort sig omöjlig på något sätt och förskjutits av sin far. Jag tar ett samlat grepp på dem i ett senare inlägg.

Tematrio - Uppväxtskildringar

Lyrans TEMATRIO 
handlar om uppväxter. Tre bra uppväxtskildringar som inte nödvändigtvis behöver vara eländesskildringar.
1. Jag börjar med Patrick Modianos roman Stamtavla, där han skildrar sin uppväxt med föräldrar som aldrig fanns där för honom. Modern var ständigt på resor i jakten på teater - och filmroller. Fadern, som dolde sin judiska härkomst, flöt omkring i ljusskygga kretsar med sina svartabörsaffärer. Patrick, född 1945, lämnades gärna bort till främmande människor och fick gå i internatskolor "för oälskade, oäkta och bortglömda barn",  trots att föräldrarna bodde strax intill.Det svåraste var ändå när brodern dog.

2. En annan som skriver och tecknar själviografiskt är Åsa Grennvall. I Deras ryggar luktade så gott gör flickan Jenny upp med föräldrarna. Hon skildrar sin uppväxt under 70 - och 80 - talen med kyrkans barntimmar, burkköttfärs och Kamratposten. Jenny saknar inget rent materiellt, men hennes känslor viftas bort av föräldrarna. Jag blev väldigt berörd av den här boken. Omslaget är så vackert också.  Det ser broderat ut.
3. I Beckomberga. Odet till min familj skildrar Sara Stridsberg ömsint kärleken mellan dottern Jackie och hennes far Jimmie, som inte direkt är någon vanlig far. Jackie får titt som tätt bege sig till Beckomberga för att besöka honom. Beckomberga är det bästa och vackraste jag läst - avnjutit - på länge;  ömsint, sorgset och sparsmakat, skrev jag i september 2014 när jag läst boken.  

En smakebit på søndag

En smakebit på søndag är en läsutmaning som handhas av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Vi delar med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!
"När pappa under förvåren begärt och fått avsked blev vi alla intresserade av presidentkampanjen som då pågick. De var ense om demokraterna och Kennedy, som snart kom att nomineras. Mamma sa att pappa tyckte om Kennedy därför att han inbillade sig att de var lika.

Pappa hyste en djup avsky för Eisenhover, av skäl som hade att göra med att amerikanska bombplan hade offrats för att "mjuka upp tyskarna" bakom linjerna på Dagen D, och på grund av Eisenhovers svekfulla tystnad beträffande MacArthur, som pappa avgudade, och därför att det sades om Ikes fru att hon var en "skåpsupare". Han tyckte illa om Nixon också. Nixon var en "kall fisk", "såg italiensk ut" och var en "krigskväkare", vilket gjorde honom till en hycklare. --- Han hade satt upp ett inramat fotografi på Franklin Roosevelt på väggen i vårt vardagsrum ovanför Kimballpianot och metronomen av mahogny och mässing som inte fungerade men som följde med huset. Han beundrade Roosevelt för att han inte lät sig besegras av polion, för att han jobbade ihjäl sig för att rädda landet, för att han genom lagen om elektrifiering av landsbygden hade hjälpt Alabamas obygder ut ur medeltiden, och för att han stod ut med mrs Roosevelt, "Landets första sviskon".  s. 19 i Kanada av Richard Ford. Fler smakebitar HÄR

Richard Ford i Malmö

 
I onsdags gästade den amerikanske författaren Richard Ford Internationella scenen i Malmö. Jag känner till hans protagonist Frank Bascombe, men jag har aldrig läst något av honom.  Självständighetsdagen - den andra delen i trilogin om FB - fick författaren Pulitzerpriset för 1996. Första delen har titeln Sportjournalisten och del tre Som landet ligger. 2014 - efter tjugofem år - kommer Frank Bascombe tillbaka i Kan jag vara Frank med dig? Den finns nu både som pocket och inbunden på rea. Brombergs förlag står för utgivningen av trilogin i pocket samt Kanada. Pocketshop fanns på plats med alla titlarna till specialpris. Både Dorotea Bromberg och översättaren Nille Lindgren fanns i publiken. Richard Ford föddes i Jackson, Mississippi 1944. Tvärsöver gatan bodde förattaren Eudora Welty. Men de båda hade aldrig någon kontakt. Alltför mycket skilde dem åt. RF:s föräldrar var högljudda, temperamentsfulla och fula i munnen; särskilt mamman, men de var utmärkta föräldrar. Men RF var en stökig ungdom inte sällan i klammeri med rättvisan. När fadern dog kom RF att bo hos sina farföräldrar på deras hotell. Det passade den 16 - årige RF precis. Än idag trivs han på hotellrum där han också skriver bra. Och han tar sina romanfigurer till hotellrum så ofta som möjligt. Richard Ford avmystifierade genast såväl författaren som författandet. Han kände inget inre tvång att skriva. Han började skriva för att han inte hade något annat att göra. Och han skriver för att dela med sig av sina livserfarenheter. En författare läser mycket. Men det var inte förrän vid arton års ålder som han läste sin första bok. Richard Ford tryfferade intervjun med mängder av citat från andra författare. Kvinnan bakom allt är den svenskättade hustrun Christina. Det första språk RF översattes till var svenska. Och den svenska läsekretsen är både stor och trogen. Synne Rifbjerg, journalist och översättare, dotter till Klaus Rifbjerg, skötte intervjun på ett utmärkt sätt. 

Bokbloggsjerka 26 - 29 februari

Omöjligt! tänkte jag när jag läst frågan i Annikas Bokbloggsjerka! Därefter slog jag upp fanfiction och sedan tänkte jag en stund och kom på att jag kanske ändå hade några titlar som byggde vidare på sammanhang och karaktärer som redan fanns. Och så tänkte jag att den sortens litteratur endast i undantagsfall blir bra. 
 

Lånad bild

Den första jag tänkte på var Death comes to Pemberley av P. D. James vilket ju är en slags påbyggnad till  Pride and Prejudice av Jane Austen. Jag påbörjade läsningen, men kom aldrig till slutet.

Rhett Butlers berättelse av Donald McCaig har jag inte ens försökt läsa. Tror inte att jag kommer att göra det heller. Däremot är jag lite nyfiken på att se om filmen. Kanske.

Ruths resa av Donald McCaig är en Mammys livshistoria. Mammy som uppfostrade Scarlett O´Hara i Borta med vinden.
Emma Tennant har skrivit en bok om Thomas Hardy´s Tess. Om den står det så här i Daily Mail: "Tennant gets her teeth into Hardy. For her dissection of this monster alone, the book is worth reading. But the fictional story of her Tess develops a strengt of its own." Lustmord på en av mina favoritförfattare! Usch!
Undantaget som bekräftar regeln är Gregorius av Bengt Ohlsson. Det är en underbar roman som betecknas som en parafras av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas.
Kanske är parafrasen en äldre form av fanfiction? Liksom i så fall pastischen, plagiatet, travestin och parodin? 

Kvinnoalfabetet bokstaven V

enligt O:
"Dags för bokstaven V i veckans Kvinnoalfabet. Följande frågor ska besvaras, för att få fram ett gött gäng kvinnor på V. Den här veckan finns det också plats för fiktiva sådana."
1. Vilken är din favoritförfattare med för- eller efternamn på V? 
Här finns ju endast ett svar: Virginia Woolf. 
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på V vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Modeskaparen dame Vivienne Westwood. En minst sagt färgstark kvinna som en gång i tiden förknippades med gruppen Sex Pistols och punken.

3. Vilken fiktiv kvinna med för- eller efternamn på V tycker du om? Här väljer jag två verkliga kvinnor på V i en roman av litteraturprofessorn Susan Sellers om systrarna Vanessa och Virginia Bell. Författaren är en berömd kännare av Virginia Woolf och hennes verk. Jag tyckte mycket om den här romanen i vilken Vanessa och Virginia Bell får vara fiktiva figurer. Eller? Jag garderar med Sara Videbeck i Det går an av CJL Almqvist. Hon förälskar sig i Albert, men vill inte ha ett vanligt äktenskap utan föredrar ett jämlikt, fritt förhållande. Det var djärvt 1839.
4. Vilken verk på V av och/eller med en kvinna tycker du är riktigt bra? Villette av Charlotte Brontë som jag bara har börjat på. Det är en psykologisk roman om en kvinna som rannsakar hjärta och njurar.
5. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på V har du ännu inte utforskat?
Det blir samma svar som på första frågan: Virginia Woolf. Här finns mycket att göra. En blir aldrig färdig med Virginia Woolf; läsa, läsa om och omkring. 

Domaren

Fiona Maye är överrättsdomare; en mycket skickligt och framgångsrik sådan. Hon lever ett bekvämt och privilegierat liv i London med sin man Jack. De har varit gifta i många år och har inga barn. Passionen har svalnat och nu har Jack planerat att ha en affär med en yngre kvinna. Vad tycker Fiona om det? Hon är mitt inne i ett rättsfall där en snart myndig pojke som tillhör Jehovas vittnen avböjer blodtransfusion för sin cancersjukdom eftersom det står i strid med hans tro. Föräldrarna är på hans sida. Men det gäller barnets bästa. Välmåga är inte endast av ekonomisk art; välbefinnande något socialt och föränderligt.
Originaltiteln på Ian McEwans senaste bok är The Children Act. På svenska heter den Domaren. Det blir Fiona som ska bestämma om pojken ska få blodtransfusion eller inte. Hon besöker honom på sjukhuset. Hennes beslut bestämmer fortsättningen av boken. Jag känner igen McEwan redan ifrån början. Han bjuder genast in läsaren till tänkta diskussioner om moraliska och etiska frågor. Och om lagen. I Domaren är den cancersjuke pojken inte överrättsdomarens enda fall. Fiona Maye är duktig på lagen och att spela klassiskt efter noter men sämre på jazz. Men frågan är om hon inte gör ett försök till improvisation i den här romanen? McEwan berättar med en viss distanserad kyla. Det är mycket intressant åtminstone under de tre första fjärdedelarna av boken. Jag kan tycka att författaren är mer intresserad av sina frågeställningar än av sina karaktärer. Och det är kanske också är avsikten? Domaren är helt klart mycket läsvärd - Ian McEwan är alltid läsvärd -  men jag tycker inte att den når inte upp till Försoning. Översättningen är gjord av Niclas Hval. Brombergs förlag.