Den blå maten

Den blå maten av den kände kocken Niklas Ekstedt och vetenskapsjournalisten Henrik Ennart handlar om några områden i världen där människorna blir ovanligt gamla. Hårt arbete, grönsaksodling, föda huvudsakligen från växtriket, sinnesro och social gemenskap är utmärkande för livsstilen i dessa områden, som alla ligger lite avlägset. Okinawa i Japan är ett välkänt blått område. Där skrattar de åt  pensionering vid 65 då människan  ju endast är ett barn. Vid 90 är en medelålders... På Okinawa äter människorna fisk, sjögräs, tropiska frukter, medicinalväxter och örter som växer långsamt i den magra jorden. Sötpotatisen är och har alltid varit en basvara. Sardinien är ett annat blått område. Här finns de äldsta männen i världen. Den sardiska  pecorinoosten är en basvara för fåraherdarna eftersom den kunde tillverkas i bergshyddorna. Till det äter man ett tunt kornbröd och dricker ett hembryggt vin. Sardinien är ju också känt för sina klansamhällen och blodshämnd. Men det tycks inte inverka menligt på livslängden. På den grekiska ön Ikaria går allt i slow motion. Här finns en av de sista utposterna för traditionell medelhavskost, som anses lägga tio år till medellivslängden. I Nicoya i Costa Rica blir männen så gott som lika gamla som kvinnorna. Motion får man gratis i det bergiga landskapet; processad mat och raffinerat socker finns inte. Här äter man utöver grönsaker, bönor och frukt även en hel del kött. Frukosten är riklig, lunchen måttlig och middagen lätt. Gamla människor håller sig rörliga och unga genom täta besök av barn och barnbarn. Och man har en livsplan. Även Sverige har en blå zon. I skogstrakterna i södra Småland/norra Skåne finns ett sådant område där det finns en högre procent 100 - åringar än i övriga Sverige. Ebba Nilsson, 104, har ätit redigt smör och fett fläsk och druckit kaffe - i mån av tillgång - i hela sitt liv. Sin första ledighet fick hon som pensionär. Niklas Ekstedt har tagit fram 52 recept med utgångspunkt från maten i de blå zonerna. Jag har inte provlagat, men recepten är fräscha och innehåller inga konstigheter. Bildmaterialet är mycket fint och för varje blå zon finns en faktaruta.

Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.

Tematrio - Feminism i ord och bild

Så här säger LYRAN om veckans tematrio:
"Egentligen borde jag kanske väntat en månad med detta tema, men jag har läst en så bra bok om feminism att jag måste få skriva lite om den redan idag. Veckans tema är därför feministisk litteratur; skriv om dikter, essäer, romaner o s v efter egen smak. Berätta om tre bra texter med feministisk vinkel! Om ni vill ha tips kan ni kolla in den Feministiska kanon hos Feministbiblioteket."

1. Hjärtblad av Aino Trosell.  Här träffar vi den unga dalkullan Hulda och följer hennes uppväxt och utveckling under det att hon hjälper till att valla kor och getter tills dess att hon blir vandringskulla som vandrar ut till olika marknader och gör inköpsresor till Eskilstuna och Stockholm. Det är ett stycke svensk historia, kulturhistoria; bilder ur svenskt folkliv och lokalhistoria och en del kvinnohistoria som det inte skrivits så mycket om.
2. Filmen Suffragette tyckte jag mycket om. Den tar sin början bland kvinnor på ett tvätteri och

deras fuktiga, tunga arbete och sviktande hälsa. Vi följer Maud,  en ung fru och mamma, som får nog av sitt arbete och sin tyranniske chef, lämnar arbetet och går med i kvinnorörelsen som arbetar för kvinnors rätt att rösta och bättre villkor. Trots att kampen hårdnar både i hemmet och i samhället härdar hon ut. Helena Bonham Carter spelar en fantastisk roll som smart apotekare och Meryl Streep spelar själva mrs Pankhurst, som tyvärr inte figurerar så mycket. En förstår mera än väl att rösträttskämparna blev militanta.
3. ÅR AV VÄNTAN av Fumiko Enchi skildrar en japansk kvinnas liv; japanska traditioner, seder och bruk. Fru Tomo lever sitt liv för att behaga sin man, sköta hus, hem och barn. När de varit gifta i tolv år förstår hon att det är dags att skaffa honom en bihustru. Eftersom hon känner honom så väl vet hon precis vad hon ska välja. Ganska snart blir det dags för ett nytt val. Och så vidare. När maken tröttnar på sina konkubiner hjälper fru Tomo dem att skaffa bra äkta män. Hon tiger, biter ihop, förödmjukas och lider. Flickorna som kommer i huset är alla mycket olika och relationerna mellan alla kvinnorna skildras med den psykologiska blick som författaren gjort sig känd för.

Ny radioföljetong

Ännu en vecka läser Fredrik Gunnarsson Comédia Infantil av Henning Mankell som radioföljetong i P1.
Jag hade inte läst den innan, så det passade mig precis. SR play - appen passar mig precis också. 
Måndagen den 15 februari startar emellertid en ny radioföljetong. Maria Salah läser Mary av Aris Fioretos. Det ska också bli väldigt spännande eftersom jag inte läst den heller. Bibliotekskön flåsade mig i nacken så jag fick lämna den tillbaka utan att ha läst hela. En kan ju inte köpa varenda ny bok. Men jag var mycket förtjust i Fioretos bok om sin far, Halva himlen. Mary är 23 år och studerar arkitektur. Hon lever i en militärdiktatur och en dag grips hon för statsfientlig verksamhet. Så mycket vet jag i alla fall.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag en läsutmaning, En smakebit på søndag. En behöver bara rätta sig efter en enda regel: No spoilers! Idag vikarierar astridterese

 " Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listeru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ. - Om Bonaria Urrai inte blivit född rik  skulle hon nog gått samma öde till mötes som alla kvinnor som blivit utan man, och hade inte kunnat skaffa sig en själadotter. Som änka efter en man som aldrig gift sig med henne, skulle hon under andra förhållanden kanske ha blivit prostituerad eller möjligen hemvårdarinna eller klosternunna bakom evigt stängda fönsterluckor och svartklädd intill döddagar. Det som berövat henne brudklänning var kriget, även om en och annan i byn hävdade att det inte var sant att Raffaele Zineu hade stupat vid floden Piave: troligare var att han, slug som han var, hade hittat en kvinna där borta och besparat sig resan hem för att förklara. Kanske var det därför som Bonaria Urrai var gammal redan när hon var ung, och ingen natt föreföll Maria så svart som hennes kjol. Men änkor efter levande äkta män var byn full av, det visste kvinnorna som skvallrade och även Bonari Urrai visste det." Från sidorna 7 och 10 i Själamakerskan av sardiska författaren Michela Murgia. Fler smakebitar HÄR

Moonlight becomes you

Moonlight becomes you blir De viktorianska  klockorna på svenska. Författare är den produktiva amerikanska Mary Higgins Clark, som började skriva på allvar sent i livet när hon blev änka med fem barn att försörja. För länge sedan läste jag henne ganska flitigt och gillade henne. Efter tips ifrån min syster, som vanligtvis inte läser deckare alls, läste jag den här och vi är helt överens. Ingen storslagen litteratur, men trivsamt och spännande. Och på sätt och vis lite aktuellt; missförhållanden i åldringsvården. Små rara damer på eller på väg till ett seniorbeonde för bättre bemedlade luras och/eller får sätta livet till. En rad samvetslösa män och ett par kvinnor också för allt i världen vill på olika sätt skaffa sig vinning på de gamlas bekostnad och naturligtvis håller de varandra om ryggen. Men i kulissen lurar en styvdotter, Maggie, till en av damerna och hon anar ugglor i mossen och sätter igång med sina egna, mycket oförsiktiga undersökningar. Och så går det som det går. Hon befinner sig på bokens allra första sidor levande begravd;  i en kista i en grav med en fingersnodd som genom ett rör leder upp till en (viktoriansk) klocka. På samma gång släpps ju lite luft ner i kistan. Viktorianerna var livrädda för att bli levande begravda och hade därför gjort detta arrangemang. Klockan hade en en rejäl klang och någon skulle också vakta graven. I Maggies fall är det så att någon plockat bort kläppen... Detta är ingen spoiler, för det får en veta med en gång. Och det var inte så att det var så alldeles självklart vem som hade gjort vad eftersom alla var så insyltade med varandra. Kan gott läsas.

Semikolonets dag

Semikolonet lanserades 1494 av den italienske typografen Aldo Manuzio som dog 6 februari 1515. Om detta skiljetecken råder det mycket olika uppfattningar. Jag gillar semikolonet för det är ett bra mellanting mellan punkt och komma. Det kan också användas vid uppräkning för att skilja grupper ifrån varandra. Semikolonet röstades för några år sedan fram som svenskarnas favoritskiljetecken. Det lär också ha fått en egen sång...
Per Andersson, som är författare och redaktör på Kulturnyheterna, säger så här: "Semikolonet är det vackra typografiska uttrycket för att ingen sanning ska bli så mäktig att den inte kan ifrågasättas; ingen verklighetsbild är så komplett att den inte kan kompletteras med ytterligare information, flera perspektiv, en sista invändning. Semikolonet öppnar en antiauktoritär dörrspringa efter att huvudsatsen försökt tvinga sig på läsaren." Vackert.
Men - en undersökning vid Högskolan i Gävle visar att endast ett av tre svenska semikolon används rätt. Och somliga anser att semikolonet är en klassfråga och ett tecken för finsmakare och nördar! Poeten Bruno K Öijer berättar i en intervju i SvD 2008 att han helt slutat med skiljetecken eftersom de bara såg ut som "smuts på sidan". Punkt och komma hade han i och för sig inget emot men semikolon var "pretentiösa och onödiga". De tycks ropa "se vad jag kan", anser poeten och tilläger att de tycks vara på väg ut ur den franska litteraturen
Semikolonet blev tillgängligt för alla när datorerna gjorde sitt intåg och det är nu på väg upp i och med den blinkande smileyn ;)