Kriget har inget kvinnligt ansikte skrevs 1985. Sedan fick nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj åtskilligt besvär med censuren för att få boken utgiven. Hon strök själv också. Tack vare att hon fick vara fristadsförfattare i flera städer, bland annat Göteborg, fick hon boken skriven. I sitt eget Belarus (Vitryssland) var hon inte välsedd. Kriget har inget kvinnligt ansikte är första delen av Utopins röster. De övriga delarna i serien är De sista vittnena (OBS! radioföljetong från och med onsdag 9/12 kl 11.35 i P1), Zinkpojkarna, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand. Hennes metod är att intervjua 800 - 1000 personer i personliga möten och att sedan sammanställa en kör av röster. Själv håller hon sig i bakgrunden. En möter mängder av mycket unga flickor som drivs av fosterlandskärlek ut i ett krig som de absolut inte förstår något av. Föräldrars och andras protester hjälper inte. De är så naiva och uppfyllda av det de tror är deras uppgift att de inte låter sig hindras. Och tappra är de. De arbetar som sjukvårdare, läkare, infanterister, tvätterskor, signalister, stridspiloter, i ridande kosackenheter där de lär sig älska sina hästar, de fryser, de svälter, de får sina långa flätor klippta, och sina högklackade skor hemskickade. Det är läsning som berör starkt, men en sträckläser. Detta är inte en krigsskildring som är männens och de segrande hjältarnas. Detta handlar om själva kriget på gräsrotsnivå och krigets vardag. Svetlana Aleksijevitj skildrar smutsen, vätan, blodet, skriken, grymheten, omänskligheten och dödandet och hon kritiseras bl. a. för att vara alltför naturalistisk. Efter krigets slut kom kvinnorna hem till en verklighet där ingen tackade dem för deras insatser. Man utgick ifrån att de tjänstgjort i soldatbordeller. Det man ville höra talas om var segern och hjältarna. Men dessa kvinnor förtjänar att bli framlyfta och lyssnade på. Många tackar också för att någon vill lyssna på dem. Författaren imponeras av deras uppriktighet. De berättar om allt. Men - på en enda punkt är de återhållsamma. Och det är när det gäller kärleken. Den vill de till stora delar behålla för sig själva. Kriget har inget kvinnligt ansikte är överväldigande läsning. Allt detta lidande, all denna tapperhet, all brutalitet och omänsklighet. Och ändå glimtar det till av kärlek och djup mänsklighet i de mest oväntade situationer. LÄS!
"För
hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".
- See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.xz09ptwh.dpuf
Motiveringen
lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod
i vår tid". - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf
Motiveringen
lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod
i vår tid". - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf
Motiveringen
lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod
i vår tid". - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf
Motiveringen
lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod
i vår tid". - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf
Barbaras. Det kommer snart en allvarlig rival till herr Poul, som vid det laget hunnit gifta sig med Barbara, trots alla varningar. Andreas Heyde är en riktig lätting som levt livets glada dagar i Köpenhamn och i Barbaras ögon ter han sig mycket lockande. Nu bär det sig inte bättre än att det denna gången är Barbara som blir sviken. Jacobsen berättar livfullt och bildrikt och med en myckenhet humor. Färöiskt liv, den speciella naturen och det mäktiga havet är viktiga teman i romanen. Barbara filmatiserades 1997 av Nils Malmros. Filmen följer boken väldigt väl även om respektive slut skiljer sig. Barbara är mycket vackert filmad; karaktärerna är kongenialt rollbesatta; färgskalan är oerhört vacker. Trä, sten, gräs, vatten och dimma kännetecknar bilden av Färöarna. Vätan är genomgående och månen syns mera än solen. Havet bestämmer människors göranden och låtanden. Filmen är nära nog två och en halv timmar lång, men den tiden går alltför fort. En bär med sig de vackra landskapsbilderna på näthinnan och den fina musiken ringer i öronen. Den danska läsecirkeln i Föreningen Nordens regi har högläst delar av boken och fyllt ut med hemläxor. Vi har diskuterat och jämfört ord vilket är något som roar alla 17 deltagarna.
Inlägg
