skip to main |
skip to sidebar
TEMATRIO - VÄNSKAP
Lyrans önskar tre böcker som handlar om vänskap.
1. Hiroshimas blommor av svenska Edita Morris. Har just läst den, men inte skrivit om den ännu. I den finns i alla fall en underbar skildring av vänskap mellan en ung amerikan och en japansk kvinna, som överlevt atombomben.
2.TOBAKSHANDLAREN av österrikaren Robert Seethaler. Unge Franz Huchel arbetar som medhjälpare i en tobakshandel. Mellan honom och hans arbetsgivare utvecklas en varm vänskap liksom mellan Franz och den 81 - årige Siegmund Freud.
3. SE BLOMMAN! av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson är en underbar bok om botanik, botaniker, mångårig vänskap och gemensamma intressen. Gunnar Eriksson är idéhistoriker och författare så naturligtvis blir det en del litterära samtal också.
"Sent en kväll i juli 1994 fick Red och Abby Withshank ett telefonsamtal från sin son Denny. De skulle precis gå och lägga sig. Abby stod framför byrån i sitt röda nattlinne och drog ut hårnålarna en efter en ur sin spretiga sandfärgade hårknut. Red, en mörk magerlagd man i randiga pyjamsbyxor och vit T - tröja, hade just satt sig på sängkanten för att ta av sockorna, så när telefonen ringde på nattygsbordet bredvid honom var det han som svarade. "Whitshank", sa han. Och sedan: "Men, hallå där." Abby vände sig från spegeln, fortfarande med båda händerna över huvudet. "Vad säger du", sa han utan frågetecken. "Vadå?" sa han. "Men vafan, Denny!" Abby låter armarna falla. "Hallå?" sa han. "Vänta. Hallå? Hallå?" Han var tyst ett ögonblick och sedan lade han på luren. "Vad?" frågade Abby."
Anne Tyler, Den blå tråden, sid 7. Översättning: Karin Andrae. Massolit förlag.
Denny är familjens svarta får som fladdrar mellan olika utbildningar, arbetsplatser och boenden. Familjen har inte ens ett mobilnummer till honom.
Fler smakebitar hos MARI på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten
Ida Trotzig, 1864 - 1943, bodde i Japan i 30 år. Hon var gift med sin betydligt äldre morbror Herman Trotzig, 1832 - 1919. Ida Trotzig hade bestämt sig för både Herman och Japan vid tidig ålder. De gifte sig 1888 och flyttade till Kobe där Herman Trotzig var polischef. Han var djupt intresserad av sitt nya hemland, hade lärt sig japanska och gjort sig omtyckt av omgivningen. Den unga hustruns första år i Japan blev allt annat än lyckliga. Paret förlorade två döttrar i en tyfon och Ida Trotzig var ofta sjuk. Hon använde tiden till att läsa in sig på japanska språket, japansk filosofi, konst och religion. Ganska snart var hon lika intresserad av värdlandet och värdfolket som någonsin maken. Hon gick kurser i tuschmålning, lärde sig den japanska téceremonin och gick tre år för att lära sig ikebana, japansk blomsterkonst, förmodligen som den första västerlänningen. Om detta skrev hon en bok, Japansk blomsterkonst, som kom ut 1990 på Signum förlag. Zenbuddhistisk andlighet och estetik ligger till grund för den japanska blomsterkonsten som i likhet med téceremonin strävar efter fullkomlighet.
Två år efter makens död flyttade Ida Trotzig hem till Sverige och inledde ett outtröttligt arbete med att göra Japan känt även här. Hon föreläste, skrev artiklar, öppnade utställningar och lyckades få till stånd ett téhus som placerades intill Etnografiska museet. Dit skänkte hon också mängder av föremål som hon hade med sig hem ifrån Japan. Två år senare kom även hennes dotter Inez (f 1894, mor till Gaby och Ume Stenberg) till Sverige efter den stora jordbävningen och branden i Tokyo. Inez ägnade sig åt bonseki, d.v.s. byggandet av miniatyrlandskap på svarta lackbrickor. I Japansk blomsterkonst tar Ida Trotzig upp historiken om blomsterkonsten innan hon går över till att beskriva tekniken och de olika blommorna och deras symbolik. Hon berättar också om vad man kan sätta blommorna i och betydelsen av hur man arrangerar blommorna. Blomsterarrangemang ska innehålla tre nivåer som representerar himmel, jord och människa. "Kunskapen och förståelsen för blommor föder förståelsen mellan människa och människa, till och med då så oförenliga kontraster som västerlänning och österlänning sammanförs. Den utjämnar, liksom den gemensamma tédrickningen och gästmåltiden i Cha no yu, bördens, rangens och nationalitetens olikheter.", skriver Ida Trotzig. För japanen är sinnevärldens skönaste företeelser snön, månen och blommorna.
Japansk blomsterkonst är illustrerad med Ida Trotzigs egna foton och vackra
färgbilder på olika blommor, gräs och andra växter.
En stamtavla (2015) av 2014 års Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är hjärtskärande läsning. Författaren berättar - ibland lite bittert - om sina första 21 år som son till föräldrar som inte fanns där för honom. Modern var ständigt på resor i jakten på teater - och filmroller. Fadern, som dolde sin judiska härkomst, flöt omkring i ljusskygga kretsar med sina svartabörsaffärer. Patrick, född 1945, lämnades gärna bort till främmande människor och fick gå i internatskolor "för oälskade, oäkta och bortglömda barn", trots att föräldrarna bodde strax intill. Fadern gifter om sig med en kvinna som inte heller vill veta av Patrick. Rudy, Patricks älskade lillebror, föddes 1947 och dog redan som tioåring. Det var det värsta slaget i Patricks liv och en sorg som aldrig lämnat honom. "Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken i denna flygsand..." skriver Modiano. Detta som ursäkt för att han räknat upp en massa namn som säkert till större delen är okända för de flesta läsare. Lite längre fram: "Två vilsna och aningslösa fjärilar i en stad utan blick." Om jag förstått saken rätt är Stad utan blick en roman om Paris. Den finns många litterära referenser i En stamtavla. Vi följer författarens litterära utveckling på samma gång som man följer hans vindlande väg ut i världen. Patrick Modiano bröt med sin far som sedan försvann till Schweiz där han också dog. Modern lär fortfarande vara i livet. Aggressivitet och ovilja är det enda modern visat honom. Patrick Modianos prosa är exakt och effektiv. En stamtavla måste vara rena guldgruvan för frankofiler. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer. Elisabeth Grate Bokförlag.
Fem olika personer ger sin syn på en liten by i Quebec; ett par bofasta, någon sommargäst, någon turist och så en hemvändare. På enkel, metafor- och adjektivbefriad prosa skriver den kanadensiska författaren Lise Tremblay om spänningen mellan människor som bor på landet och i staden; om synen på jakt som älgjägare/bybefolkning ser det och om viltvårdarnas uppdrag. Byn avfolkas sakta men säkert. Det är kvinnorna och ungdomarna som ger sig iväg. Det är en väldigt fin liten (116 s.) bok med stort innehåll. Hägern är så elegant skriven och Tremblay lyckas blåsa liv i såväl människor som miljö. Översättningen är gjord av Elin Svahn. Rámus förlag. Hoppas att det översätts flera titlar av Lise Tremblay!
A Tale for the Time being eller En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, vars mor är japanska, handlar mycket om synen på begreppet tid; från zenbuddhism till kvantmekanik. Naoko, japansk tonåring, sitter i Tokyo på Fifi´s Lovely Apron French maidcafé och skriver dagbok. På andra sidan Stilla havet på en ö i kanadensiska British Columbia sitter författaren Ruth och skriver på sina memoarer. Flickan Nao har blivit tvungen att flytta ifrån Sunnyvale i USA efter dotcom - kraschen 2000 där hennes far fick sparken och familjen måste flytta tillbaka till Japan. I skolan är hon kraftigt mobbad, fadern är självmordsbenägen och modern inser att det är hon som måste försörja familjen. Nao tänker sig att hon ska skriva sin gammelmormor Jikos biografi, men så blir det inte. Jiko är 104 år, en vis, skallig och radikal nunna med ett äventyrligt liv bakom sig. Det är hos henne och zenbuddhismen som Nao hämtar kraft. Jikos son, Haruki I, studerade filosofi och franska men tvingades att utbilda sig till självmordsbombare. Han älskar att flyga, men hatar kriget och han blir självmordsbombare på sitt eget subversiva sätt. Naos far, Haruki II, är en loser (i Naos ögon) som inte ens lyckas ta livet av sig trots upprepade försök. Vad hon inte vet är att han är en samvetsöm person som följt sitt eget samvete och fått ta konsekvenserna av det. Han är mycket förtjust i sin dotter och man kan undra varför han inte talar med henne. Säkert rör det sig om den japanska skamkulturen. Ruth hittar en dag ett par år efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011 en dagbok och några brev i en Hello Kittyväska i en fryspåse på stranden på den ö där hon och maken Oliver bor. Dagboken har ett omslag där det står Á la recherche du temps perdu. Nao har valt det omslaget för att ingen skulle komma på att stjäla en bok med den titeln. Ruth läser och blir väldigt engagerad. Hon känner sig kosmiskt förbunden med Nao och hennes far. Oliver påminner henne om tidförskjutningen. Ruth tror att hon ska hinna rädda Nao ifrån att begå det självmord hon hotar med. Talrika referenser till japanskt liv och zenbuddhism; aktuella företeelser som utfiskning, skogsskövling och sopkontinenter i haven gör romanen ännu mer engagerande. Datorerna gör att japanska barn i allt lägre grad lär sig kanjitecknen; uteliggarna i Uenoparken; hikikomori, människor som isolerar sig i hemmen av skam över att vara arbetslösa; den höga självmordsstatistiken bland arbetslösa och ungdomar som inte orkar med det pressande tempot i skolan är problem i Japan och får sin rättmätiga plats i romanen. En saga om tiden är ingen eländesskildring. Den är poetisk, filosofisk, humoristisk och alldeles underbar. Det finns en litteraturförteckning i slutet av boken samt ett antal bilagor som förklarar Ögonblick enligt zen, kvantmekanik och experimentet med Schrödingers katt. Bl. a. En bok helt i min smak och som jag då naturligtvis rekommenderar åt många. Övers.: Molle Kanmert Sjölander. Bokförlaget Forum.
Kanji - tecknet för att leva. Det var det enda Jiko skrev i sitt testamente. Och så här långt är det det enda kanjitecken jag kan...
THE BROKE & THE BOOKISH:
August 11: Top Ten Authors I've Read The Most Books From (for
some reason I thought we did this already but appears that we just did
authors we OWN the most books from)
1. Walter Farley, the books about The black stallion
2. Helen Wells, Cherry Ames, nurse
3. Elizabet George, the books with Thomas Lynly and Barbara Havers
4. Robert Goddard, an English mystery thriller - writer
5. Doris Lessing, needs no presentation
6. Margaret Drabble, long ago I read most of her books
7. Virginia Woolf, always there
8. Iris Murdoch, for many years long ago I read every title from her pen
9. Thomas Hardy. I´ve read his novels and poems for years
10. Kerstin Ekman. I like all her writings (with the exeption for two titles).
Her use of the language is marvellous and she has a special sense for nature.
Inlägg
