skip to main |
skip to sidebar

Thekla Knös (1815 - 1880), översättare och författare, verksam vid samma tid som Uppsala - romantikerna, Atterbom, Geijer, Almqvist och Gunnar Vennerberg. Hon behärskade engelska, tyska, franska och italienska och översatte bl. a. Det är en ros utsprungen och skrev en versdikt med Frithiofs saga som förebild. Hon förblev ogift trots att det inte saknades frierier. Kärleksdikterna riktar sig ofta till kvinnor och de andra handlar om vardagliga ting i stillsam opposition mot den romantiska skolan. Med anledning av hennes 200 - årsjubileum ger Ellerströms förlag ut en liten diktsamling Ljud befriad min röst! Thekla Knös är för övrigt den enda kvinnan som vunnit Svenska Akademiens stora pris för sin poesi. Det fick hon för verseposet Ragnar Lodbrok. Hon bodde tillsammans med sin mor och de båda damerna, "de små Knösarna eller ibland "de små Theklorna" som de kallade sig bedrev en anspråkslös litterär salong. Vid moderns död blev Thekla Knös deprimerad och blev intagen på hospitalet i Växjö där hon avled 1880. Läs mer i dagens Under strecket av Katarina Båth, doktorand i litteraturvetenskap. Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, har skrivit en avhandling om Thekla Knös med titeln Konsten att förgylla vardagen: Thekla Knös och romantikens Uppsala, Nya Doxa 1993.
Vid sömmen
Ack! sitter jag ensam vid sömmen
Strax tankarne flyga så vidt;
Och bilder jag ser, som i drömmen
Mig locka så fagert och blidt
Min penna jag tar, att dem teckna
Ur sykorgens gömma - geschvind!
Man kommer - ack! drömmarne blekna
Och rodnaden höljer min kind.
Tack, söm, som så vänligt har gifvit
Din slöja åt verserna små!
Af dem, när de fullväxta blifvit,
Skall sedan ett mönster du få.
Men - trösta mig! - åter du hvilar,
Ej kragen är färdigsydd än;
nu pennan från papperet ilar,
Förlåt! jag är flitig igen.
Texten kommer från
Projekt Runeberg
Nu har jag läst en av de två romaner jag planerat att ägna veckan åt. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog just slut. Tack och lov, säger jag. Det ska bli rena semestern att läsa slutet av Idioten. Jag förstod mig inte alls på Gaiman. Början tyckte jag mycket om och enstaka kortare stycken här och där, men som helhet: nej! Så besviken jag blev efter alla dessa lovord jag läst på hur många bloggar som helst! Mina förväntningar var skyhöga. Den poetiska titeln tilltalade mig också. Välskrivet och välöversatt (Kristoffer Leandoer), ja. Och visst får man ångest för den lille pojken hela tiden. Men vad är det för ena föräldrar han har? Mamman är frånvarande och pappan är en elak figur. Häxan Damerna Hempstocks mäktiga treenighet ter sig både som oövervinnerlig och sårbar. Observera att jag inte har något emot myter, sagor och magisk realism i allmänhet! Men jag erinrar mig att jag aldrig lyckats läsa Alice i Underlandet heller...
 |
Bilden är lånad |
Te med våra mormödrar
Morgonen din haahoba dog tänkte jag på min ayeeyo, kvinnan
jag var döpt efter, Warsan Baraka,
huden mörk som tamarindkött,
som dog malandes kardemumma
i väntan på att hennes söner skulle komma hem
och väcka ensamheten de lämnat bakom sig;
eller min moders mor, Noura
med den honungsaktiga skrattet, som
krossade kanelbark mellan
handflatorna, vårdade sin mans
stroke, sin systers cancer
och sin egen dåliga rygg med bruten
swahili och dålig italienska
och Doris, mor till din
engelska ros, döpt efter
Oceanus och Tethys döttrar,
det walesiska i ditt blod, från landet
Cymry, din mormor som
drömmer om clotted cream i sitt te
genom en våg av diabetes
så din haabooba, Al-Sura, må Gud hålla henne trygg med tre streck på
på var kind, symboler för överlevnad,
kvinnan som kylde ditt te
genom att hälla det med gärningarnas tyngd
mellan skål och kopp, tills ångorna
steg som spöken.
Ur Lära min mor att föda av Warsan Shire, född 1988 i Kenya av somaliska föräldrar. Hon växte upp i London och bor fortfarande kvar där. I sina dikter behandlar hon ämnen som kvinnors villkor, förlust, flykt och hemlängtan. Lära min mor att föda kom ut 2011; på svenska i översättning av Jakob Kaae, Rastlös förlag. HÄR en matig intervju med den unga författaren.
Hahooba och ayeeyo betyder mormor/farmor
 |
Kaosutmaning 2015 |
Lyran gör dygd av nödvändigheten i sitt ämne för veckans tematrio: "Det är allt rätt mycket regn den här sommaren, det mesta känns lite
blött. Temat för veckan är därför sån't som är blött. Och detta något
ska dessutom finnas med i titeln. Alltså, berätta om tre böcker vars titel innehåller något som är blött!"
1. Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima (1925 - 1970). Mishima är en av Japans
viktigaste efterkrigstidsförfattare. Han skrev romaner, noveller,
essäer, skådespel, filmmanus m.m. Sjömannen som föll i onåd hos havet är
ett triangeldrama mellan en mor, hennes son och en man som vill gifta sig med henne.
2. Svarta vatten av Attica Locke tilldrar sig i
Houston, Texas, 1981. Jay Porter är jurist och har bjudit sin gravida
hustru på en romantisk båtfärd med månsken och ljus från staden vid
flodens stränder, men inget blir som han tänkt sig. Inte hade han i sin
vildaste fantasi kunnat tänka sig att det skulle bli skottlossning och
att de skulle fiska upp en medtagen kvinna ur flodens svarta, oljiga
vatten.
3. Det första vårregnet
Som ett nät av svarta spindelvävar
hänga trädens våta grenar.
I den tysta februarinatten
sjunger sakta, klingar, svävar
fram ur däldens snår och stenar
suset av en källas vatten.
I den tysta februarinatten
gråter himlen stilla.
Vilhelm Ekelund
Om inte Flukten fra virkeligheten haft semester skulle jag ha bjudit på följande smakebit på søndag:
"Jag gick ut på gården. Jag gick förbi kycklingburen, förbi den gamla ladan och längs dikesrenen till fältet. Jag kom ihåg var jag var och vart jag var på väg och vetskapen fick mig att jubla. Ängen kantades av hasselbuskar. Jag plockade en näve gröna nötter och la i fickan. Nu kommer dammen, tänkte ja, jag behöver bara gå runt den här boden för att få syn på den. - Dammen var mindre än jag mindes den. På andra sidan fanns en liten träbod och längs stigen stod en urgammal och klumpig bänk av trä och järn. De flagnande träspjälorna hade fått grön färg för en del år sedan. Jag satt på bänken och betraktade himlen som speglade sig i vattnet, skummet från andmaten längs kanterna, de fem, sex näckrosbladen. Då och då slängde jag en hasselnöt i mitten av dammen, den damm som Lettie Hempstock hade kallat för ... Inte för havet, eller hur?"
Från sid. 14 - 15 i Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. En man kommer till sin barndoms trakter och minnena kommer; det ena efter det andra. Den här ska jag läsa samtidigt som jag försöker slutföra läsningen av Idioten av Fjodor Dostojevskij. Den läser man inte några sidor i då och då. Den kräver ställtid och lugn och ro. Men min ambition är att klara båda delarna.