Om inte om hade varit

Kate Atkinson föddes 1951. Hon slapp alltså uppleva andra världskriget själv, men hon tyckte att alla som varit med talade väldigt lite om det. Efterkrigstiden var besvärlig nog, antog hon. I Liv efter liv tar hon ett helhetsgrepp på europeisk historia från 1910 till 1967. Och hon gör det på sitt eget speciella sätt med uppbruten kronologi och en huvudperson, Ursula nr tre i familjen Todd,  som lever det ena livet efter det andra och dör gång på gång. "Historia handlar hela tiden om alla "tänk om", låter hon en person säga i en diskussion. I början försöker jag hålla reda på allt, men ganska snart ger jag upp och bara läser, läser, läser. Det är intressant, kvickt, skickligt och otroligt medryckande. Ursula föds en snöig februaridag 1910. Hon blir sin fars lilla björn och hon är den Liv efter liv framför allt rör sig kring. Den övriga familjen, fadern den charmerande Hugh, modern den vassa Sylvie, systern Pamela som är Ursulas närmaste vän, den odräglige brodern Maurice, småbröderna Teddy och Jimmy och den otroligt roande och äventyrliga faster Izzy som alltid överraskar - alla representerar de olika sätt att tackla livet och tiden. Atkinson är enligt Hilary Mantel "outtömligt genial" och Liv efter liv är enligt Daily Mail "en svindlande, bländande kraftprestation". Jag kan bara instämma. Kate Atkinson lämnar en kommentar till romanen samt redovisar källor. Vill man läsa mer om Liv efter liv hänvisar författaren till sin HEMSIDA
Det är alltid svårast att skriva om de böcker man tycker bäst om. Liv efter liv är inget undantag. Så - läs själva!

Agneta Horn, en kvinna med ben i näsan

Porträtt: David Klöcker Ehrenstrahl

Agneta Horn. Ett liv i trettioåriga krigets skugga  av Karin Milles kom ut i februari på Norstedts förlag.  Häromdagen skrev hon en understreckare om den elaka och obildade (Sven Stolpes uppfattning) dagboksskriverskan som levde mellan 1629 och 1672. Andra som skrivit om Agneta Horn (1629 - 1672) är Eva Hættner Aurelius i boken Inför lagen. Kvinnliga svenska självbiografier från Agneta Horn till Fredrika Bremer. Samma författare har skrivit kapitlet om Agneta Horn i 1. NORDISK KVINNOLITTERATURHISTORIA band 1. I Kvinnornas litteraturhistoria  har Kerstin Strandberg skrivit ett kapitel om Agneta Horn och Drottning Kristina. I en artikel i POPULÄR HISTORIA 2008 nr 9 skriver frilansjournalisten Anna Larsdotter en artikel om Agneta Horns dagbok. Dess titel lyder i sin helhet: ”Beskrivning över min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans stora sorger som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom, och huru Gud alltid har hulpit mig med ett gott tålamod igenomgå alla mina vedervärtigheter.” 2012 kom Hjärtesorger och vedervärdigheter. Hur Gud alltid har hjälpt mig av Agneta Horn på förlaget Doxa utg. av och med ett rejält förord av Anne Brügge; med illustrationer och register. Redan 1961 kom Leverne av Agneta Horn i Bonnierbiblioteket. 1885 hittades det gulnade och trasiga häftet i en vrå av Uppsala universitetsbibliotek av historikern Ellen Fries, Sveriges första kvinnliga filosofie doktor. Hon publicerade redan på slutet av 1800-talet delar av självbiografin som följetong i tidskriften Dagny. Hon plockade ut de mest spännande och dramatiska delarna men strök tyvärr en del av del av kraftuttrycken. Agneta Horn gifte sig som 18 - åring med sitt hjärtas val, officeren och friherren Lars Jespersson Cruus, i stället för med ädlingen Erik Sparre som familjen sett ut åt henne. Hon vann också arvstvisten med sin styvmor efter faderns död. Man blir väldigt nyfiken på denna kvinna som beskrivs som något av ett hår av hin. Jag väntar tålmodigt i bibliotekskön...

 

Top Ten Tuesday

The Broke and the Bookish utmanar oss March 3: Top Ten Books You Would Classify As ALL TIME FAVORITE BOOKS from the past 3 years (you can extend it to 5 if you need to). Here comes ten of my favorite books from the past 3 years.

  1.  Teri Myamoto, Kinshu. Autumn Brocade    
  2.  Uwe Timm, Am Beispiel meines Bruders   
  3.  Marie Ndiaye, Ladivine                            
  4.  Kamila Shamsie, Burnt Shadows              
  5.  Jung Chang, Wild Swans                         
  6.  Jennifer Clement, Prayers for the Stolen   
  7.  Hilary Mantel, Wolf Hall                                    
  8.  David Peace, Tokyo Year Zero                 
  9.  Vladimir Sorokin, The Blizzard                  
10.  Kate Atkinson, Life after Life                     

Kvinnor, kvinnor, kvinnor!

LYRAN presenterar Tematrio - Kvinnor så här: "Det kommer att bli mycket om kvinnor den här veckan, både på min blogg och på Kulturkollo där vi har kvinnovecka. Temat den här veckan blir därför väldigt lätt, berätta om tre bra texter som handlar som kvinnor. Klassiker, lyrik, faktaböcker, elaka mammor, vackra häxor o s v välj själv! Eller blanda hejvilt". Jag blandar en roman, en biografi och en dagbok.
1. Emma Niskanpää i Stina Aronsons roman Hitom himlen. Emma Niskanpää gör ett outplånligt intryck på läsaren. Hennes tåligt burna lidanden, själsstyrkan och modet hos denna enkla kvinna som lever helt i samklang med ljuset, mörkret och skuggorna som omger henne ute och inne. Och aldrig att hon skulle svika djuren i fähuset hur högt uppåt väggarna snön än ligger. Läs mer HÄR

2.  Klara Johanson (1875 - 1948) var en tuff, rikt begåvad,  lesbisk kvinna som föddes i Halmstad och dog i Stockholm. Hon blev fil. kand. 1897 och verkade sedan som litteraturkritiker, essäist, recensent och författare. Hon älskade alldeles speciellt Goethe, särskilt den unge Werthers lidande, men även Emily Dickinson och Søren Kierkegaard stod högt i kurs. Carina Burman - vem annars? - har skrivit en biografi om henne. "På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.” Så presenterade hon sig själv.
3. Murasaki Shikibu, född cirka 973, död cirka 1014 möter oss i de dagboksliknande minnesfragment hon skrev under några år när hon tjänade som hovdam vid det japanska hovet hos kejsarinnan Shoshi. Modern dog när Murasaki var liten, men fadern gav henne en gedigen uppfostran. Hon blev den som skrev världens första roman Berättelsen om Genji. Hon lär ha suttit och skrivit i Ishiyama-dera Temple vid Biwa - sjön.

En smakebit på søndag

Mari på bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag i En smakebit på søndag att dela med oss av vad vi just läser. Men - no spoilers! Där hittar vi också flera smakebitar. Jag har just börjat
läsa Kate Atkinsons nya bok Liv efter liv. Här kommer ens smakbit från kapitlet Vapenstillestånd. Juni 1918. sid 92. 
"Vi hittade ett hål i häcken", sa Pamela.
"Det är där de sabla rävarna tar sig igenom," muttrade mrs Glover, " de kommer från dungen",  och Sylvie rynkade pannan åt mrs Glovers språk men sa ingenting eftersom de, officiellt, var på festhumör. Sylvie, Bridget och mrs Glover "skålade för freden" med varsitt glas sherry. Varken Sylvie eller mrs Glover tycktes vara särskilt upplagda för segeryra. Både Hugh och Izzie var fortfarande vid fronten och Sylvie sa att hon tänkte inte tro på att Hugh hade klarat sig förrän han kom in genom dörren. Izzie hade kört ambulans under hela kriget men ingen av dem kunde föreställa sig detta. Georges Glover "rehabiliterades" på ett sjukhem någonstans i Cotswolds. Mrs Glover hade rest och besökt honom men var obenägen att att prata om vad hon hade fått se, annat än att konstatera att George inte egentligen var George längre. "Jag tror inte att någon av dem är sig själva längre", sa Sylvie. Ursula försökte föreställa sig att inte vara Ursula men fick ge upp inför det omöjliga i tankeexperimentet.
Två flickor från kvinnoberedskapskåren hade ersatt George på gården. De var från Northamptonshire och hästintresserade båda två, och Sylvie sa att om hon hade vetat att de tänkte låta kvinnor arbeta med Samson och Nelson skulle hon själv ha sökt jobbet."
(Samson och Nelson är shirehästar.)

Proffsresenären Ellen Rydelius

Bilden är lånad

Carina Burman är i farten igen! I gårdagens Svd skriver hon en understreckare om "den första turistboomens stora guideboksförfattare under mellankrigstiden". Rom på 8 dagar (1927) skrevs av Ellen Rydelius (1885 - 1957) och  blev en omedelbar succé. Ellen Rydelius skrev en rad andra guideböcker, översatte böcker från ryska, italienska, engelska, tyska  och franska. Hon skrev också kokböcker om fransk, italiensk och rysk mat och översatte en bantningsbok!  Hennes ideal var att leva i kappsäck utan ägodelar som tyngde. Helst ville hon bo i en grön cirkusvagn. En kort tid var hon gift med Elin Wägners bror, Harald Wägner. När han var otrogen skildes hon ifrån honom, tog dotter (Ria Wägner) och skrivmaskin och flyttade till Rom. Ellen Rydelius skrev personligt och hade blick för det udda och är enligt Carina Burman en god stilist. Ellen Rydelius blev som en kompis som visade runt i staden. 1951 kom hennes memoarer, Leva randigt, där hon bland annat skriver om den lyckliga, glada studietiden i Uppsala. Carina Burman är verksam inom Svenska institutets i Rom guideboksprojekt TOPOS AND TOPOGRAPHY. Rome and the Birth of the Guidebook genre. Hon arbetar på en bok om Ellen Rydelius. Läs hela understreckaren HÄR

Avbruten läsning

Så här säger Annika i BOKBLOGGSJERKA 27 februari - 2 mars: "Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill."

Ja, det har naturligtvis hänt att jag tröttnat på en bokserie av ena eller andra anledningen utan att fästa mig så mycket vid det. Men - en avbruten läsning som förundrar mig lite är Kerstin Ekmans serie Vargskinnet. Jag läste första delen, Guds barmhärtighet, med samma intresse och språkliga njutning som jag läst det mesta av Kerstin Ekmans produktion. Berättelsen om barnmorskan Hillevi Klarin och hennes möta med den hårda verkligheten i Svartvattnet tyckte jag väldigt mycket om. Men i del två, Sista rompan, knöt det sig ganska så snart. Vet inte riktigt varför. Kanske för att KE övergav Svartvattnet och att huvudpersonerna inte riktigt engagerade. Trilogin omfattar tidsmässigt hela 1900 - talet. Sista rompan skildrar en orolig tid och människor  irrar omkring i världen. Språket lär det inte ha varit något fel på. Nu när jag bläddrar i böckerna igen tänker jag att jag borde ta nya tag. Skraplotter, del tre, har jag naturligtvis inte heller läst.