Top Ten Tuesday: Re - reading

THE BROKE AND THE BOOKISH frågar i sin Top Ten Tuesday efter tio böcker vi skulle kunna tänka oss att läsa om.  Det är inte så svårt, men somliga böcker vågar man inte riktigt läsa om för att man inte vill ha sitt goda första intryck förstört. Mitt första val är en typisk sådan
1. Idioten av Fjodor Dostojevskij läste jag för länge sedan och minns den som en läsupplevelse.
2.  Trilogin om figurerna i Barnhans land och i föreningen Vad lever man för: Vems lilla mössa flyger; Korken flyger och VLMF av Barbro Lindgren.  Fantastiska högläsningsböcker som jag gärna skulle läsa högt igen.
3. En dröm om Wessex av Christopher Priest. Den minns jag för att att det är en av få science fiction- romaner jag läst och tyckt om. Den var mycket speciell.
4.  Glaskupan av Sylvia Plath. Den kom förra året ut i snygg pocket i serien Albert Bonniers Klassiker som riktigt inbjuder till läsning. 
5. Trägudars land - Gryningsfolket - Offerrök, trilogin om den upproriske trälen
Holme under vikingatiden av Jan Fridegård.
6. Borta med vinden av Margaret Mitchell. Det vore inte fel att läsa om boken bakom filmen som helt dominerades av Vivien Leigh och Clarke Gable.
7. Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag minns egentligen inte mycket av boken alls, men jag minns Dina och Dorinda och min egen stora förtjusning.
8. Stormens öga av Patrick White som fick nobelpriset i litteratur 1973 men som ganska snart föll i glömska. I Stormens öga tänker en sjuk, äldre dam tillbaka  på sitt burgna och uppburna liv.
10. Tokyo år noll av David Peace. Den läste jag för mindre än ett år sedan, men jag skulle kunna tänka mig att återuppliva den speciella Tokyo - miljön

Tematrio - Pappor

LYRANS tematrio den här veckan handlar påpassligt nog om pappor. Klicka på länken så får du veta 
reglerna för tematrion.

1. Beckomberga av Sara Stridsberg. Den vackraste bok jag läst på bra länge. Jackie berättar ömsint och kärleksfullt om sin far som egentligen inte var så kärleksfull tillbaka varken mot dottern eller hustrun.
HÄR kan du läsa vad jag tyckte om Beckomberga.

2. Min far av Annie Ernaux. En självbiografisk roman som kom 1985 ut efter faderns död. En sparsmakad bok med ett fint språk om en far ur arbetarklassen och den klyfta som uppstår mellan dem i och med dotterns studier. Min far hänger nära samman med Kvinnan som skildrar moderns liv och död.

3. Den älskvärde (2000) delvis självbiografisk roman av Carola Hansson. Tjugo år efter faderns död börjar Alice undersöka vem hennes tystlåtne älskade far egentligen varit. Hon försöker fråga modern innan denna försvinner helt i demensens dimmor. Alice ser på möblerna och tingen i den stora borgerliga lägenheten och försöker föreställa sig vad som format fadern till den han blev.
Carola Hanssons språk är en ren njutning.

Det blev tre far/dotter - romaner. Det fantastiska språket är en annan gemensam nämnare.

En smakebit på søndag

Läs hur den här läsutmaningen fungerar HÄR!

"I skolan lärde jag mig läsa och skriva och räkna och försökte skaffa mig en bästis, för en sådan hade Yvonne sagt att man måste ha för annars kunde man bli retad. Så jag försökte bli bästis, först med Gunilla, sedan med Birgitta och slutligen med Anna - Lena, men det gick inte så bra med någon av dem för alla tre tyckte att när man väl hade bestämt sig att nu var vi bästisar så måste man göra precis allting ihop. Både på rasterna och efter skolan. Men det fanns för många saker som jag ville göra ensam om eftermiddagarna. Gå i skogen till exempel, och leka med dockskåpet eller modelljärnvägen i källaren. Men när jag sa det, blev de arga på mig, och när Anna - Lena till och med boxade mig hårt i bröstet när jag en dag hellre ville gå hem och vara för mig själv än att leka med dockor hemma hos henne, gav jag upp. Och det gick lika bra ändå: Jag hade ju Ulla och Sessan och Kennedy, jag behövde ingen bästis i skolan också."
Detta säger mycket om Pia - Lisa, berättaren i Ninni Holmqvists nya roman Precis som att börja om, Norstedts 2014, sidan 42. Alla familjer har sina hemligheter. Pia - Lisas familj är inget undantag. Frågan är bara om inte ovanligt mycket döljer sig under ytan i familjen Boklund.

Alla helgons dag

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn, 1927 

Bra sida: Svensk lyrik

Bokbloggsjerka 31 okt - 3 nov

I bokbloggsjerkan för det här veckoslutet uppmanar  ANNIKA:
Har du några tips på liknande nyhetsbrev eller kanske en intressant sajt som boknördar borde kolla in? Kan handla om precis vad som helst, t.ex. böcker, prydnader, porslin etc?
Själv får hon varje vecka nyhetsbrev ifrån en sajt som heter Any new Books . Jag får nyhetsbrev ifrån några förlag och så har jag också tre mycket användbara sidor som jag använder ofta och som jag tycker borde vara användbara även för andra boknördar. Det handlar om ord.
1. Svenska Akademiens ordbok
    Den är en guldgruva om man är intresserad av ord och deras ursprung 
2. Svenska akademiens ordlista, som ju numera  speglar språket
3. Årets dagar. Högtider och märkesdagar tycker jag också är en intressant sida
 

Hannah Arendt

Margaretha von Trottas film Hannah Arendt (2012) lovar mer än den håller, tycker jag. Den behandlar egentligen Hanna Arendt, rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 och hennes bok Den banala ondskan och stormen omkring den. Vi får veta mycket litet om Hanna Arendts liv före och efter. Intressant i sammanhanget är att hon var filosofen Martin Heideggers favoritlärjunge och älskarinna och att hon efter landsflykten till USA var nära väninna till författaren Mary McCarthy, hon som skrev romanen Gruppen. Heidegger anslöt sig sig till NSDAP strax efter det att Hitler blivit dess ledare. Detta kom naturligtvis också att ligga Hannah Arendt i fatet när hon försökte förklara att Eichmann ingenting annat var än en byråkrat som var oförmögen till eget tänkande. Han gjorde de uppgifter som ålagts honom utan att tänka på konsekvenserna. Eichmann var en nobody som uttryckte sig med kanslispråk, tyckte Hanna Arendt. Många av hennes judiska vänner tog avstånd ifrån henne efter boken. De ansåg att hon försvarade nazismen. En som förstod vad hon menade var däremot hennes andre man, den marxistiske filosofen och poeten Heinrich Blücher, som var Hanna Arendts stora kärlek enligt henne själv i filmen. Hannah Arendt spelas av Barbara Sukowa som jag minns väldigt väl från Berlin Alexanderplatz där hon spelade Mieze. Mary McCarthy spelas av den tjusiga Janet McTeer som också spelar med i filmatiseringen av The Woman in black av Susan Hill.

Drabbande

Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur