Alla helgons dag

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn, 1927 

Bra sida: Svensk lyrik

Bokbloggsjerka 31 okt - 3 nov

I bokbloggsjerkan för det här veckoslutet uppmanar  ANNIKA:
Har du några tips på liknande nyhetsbrev eller kanske en intressant sajt som boknördar borde kolla in? Kan handla om precis vad som helst, t.ex. böcker, prydnader, porslin etc?
Själv får hon varje vecka nyhetsbrev ifrån en sajt som heter Any new Books . Jag får nyhetsbrev ifrån några förlag och så har jag också tre mycket användbara sidor som jag använder ofta och som jag tycker borde vara användbara även för andra boknördar. Det handlar om ord.
1. Svenska Akademiens ordbok
    Den är en guldgruva om man är intresserad av ord och deras ursprung 
2. Svenska akademiens ordlista, som ju numera  speglar språket
3. Årets dagar. Högtider och märkesdagar tycker jag också är en intressant sida
 

Hannah Arendt

Margaretha von Trottas film Hannah Arendt (2012) lovar mer än den håller, tycker jag. Den behandlar egentligen Hanna Arendt, rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 och hennes bok Den banala ondskan och stormen omkring den. Vi får veta mycket litet om Hanna Arendts liv före och efter. Intressant i sammanhanget är att hon var filosofen Martin Heideggers favoritlärjunge och älskarinna och att hon efter landsflykten till USA var nära väninna till författaren Mary McCarthy, hon som skrev romanen Gruppen. Heidegger anslöt sig sig till NSDAP strax efter det att Hitler blivit dess ledare. Detta kom naturligtvis också att ligga Hannah Arendt i fatet när hon försökte förklara att Eichmann ingenting annat var än en byråkrat som var oförmögen till eget tänkande. Han gjorde de uppgifter som ålagts honom utan att tänka på konsekvenserna. Eichmann var en nobody som uttryckte sig med kanslispråk, tyckte Hanna Arendt. Många av hennes judiska vänner tog avstånd ifrån henne efter boken. De ansåg att hon försvarade nazismen. En som förstod vad hon menade var däremot hennes andre man, den marxistiske filosofen och poeten Heinrich Blücher, som var Hanna Arendts stora kärlek enligt henne själv i filmen. Hannah Arendt spelas av Barbara Sukowa som jag minns väldigt väl från Berlin Alexanderplatz där hon spelade Mieze. Mary McCarthy spelas av den tjusiga Janet McTeer som också spelar med i filmatiseringen av The Woman in black av Susan Hill.

Drabbande

Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Tematrio - Höstrysligheter

LYRAN
påminner oss om Halloween och undrar vad vi kommer att läsa för några hemskheter om spöken, vampyrer och annat skrämmande i helgen. Det är inte min starkaste gren, men en ny och två klassiker 
dyker upp ganska omgående.
1. Själlös  (2012) av Gail Carriger, (pseud. för Tofa Borregaard) tilldrar sig i 1800-talets London. Det är den första av fem böcker med den själlösa Alexia Tarabotti som huvudkaraktär. I den här serien förekommer en del övernaturliga varelser som vampyrer, varulvar, nyckelpigor och luftskepp. Tre av de fem titlarna är översatta till svenska.

2. Baskervilles hund (1902) av Sir Arthur Conan Doyle. Släkten Baskerville jagas enligt legenden av en stor spökhund. Sherlock Holmes avfärdar naturligtvis detta som nonsens, men när en man i släkten Baskerville dör ser man ett stort fotavtryck liket. Sherlock Holmes skickar Dr Watson till Baskerville Hall och Dartmoorheden i sydvästra England för att undersöka saken.
3. När skruven dras åt (1898) av Henry James. En ung guvernant kommer till en ensligt belägen herrgård i England för att ta sig an två föräldralösa barn, som visar sig stå i kontakt med vålnader. Den otäcka stämningen smyger sig på och författaren själv säger att han när han hade slutfört romanen ”was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed”.

En smakebit på søndag

"Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva en bok om monster, aldrig hade jag varit det minsta intresserad av monster, än mindre aktivt försökt lära mig något om dem - inte förrän jag jag en vacker dag drabbades av Frankensteins. Eller rättare sagt, jag drabbades av den engelska författarinnan Mary Shelley, som för tvåhundra år sen, 1816, bara nitton år gammal började skriva romanen Frankenstein. Jag drabbades av hennes personlighet och av hennes livsöde som på en och samma gång tedde sig så absolut främmande och så fullständigt igenkännligt. Och av hennes tid och hennes sammanhang, och inte minst av den fråga hon i ett förord berättar att hon ofta fick, nämligen hur det var möjligt att hon, en purung kvinna, inte bara kom på utan också tog sig för att utveckla en så avskyvärd idé..."

Läs mer om En smakebit på søndag HÄR