skip to main |
skip to sidebar
En roman med den här poetiska titeln och med Sveriges vemodiga nationalfågel på omslaget väcker naturligtvis förhoppningar. I det här fallet infrias de inte riktigt. Linda Olsson skriver gärna om udda, lite tilltufsade existenser, ensamhet, sorg och oväntad vänskap och så är det även i
I skymningen sjunger koltrasten. Otto, 72, är en pensionerad antikvarie med stort intresse för musik och litteratur. Han är änkeman och funderar mycket över sitt äktenskap med vackra Eva, som han inte verkar ha känt riktigt. Elias är en begåvad ung tecknare som varit mobbad i hela sitt liv. Han är dyslektiker. Elisabeth är i femtioårsåldern och har tappat livslusten efter ett stort svek. Hon sitter instängd i sitt rum och tänder inte ens ljuset. En oförutsedd händelse gör att hon kommer i kontakt med de båda andra hyresgästerna i samma trappuppgång i ett hus på Söder. Det börjar hända saker med dem alla tre. Otto blir navet i den lilla gruppen. I skymningen sjunger koltrasten är en feelgood-roman utan att riktigt vara det. Språket är det inget fel på, men människorna lever inte. Den som känns mest verklig är Elisabeth, som ändå är den som dragit sig undan livet på allvar.
ANNIKA
frågar i sin Bokbloggsjerka 24 - 27 oktober helt enkelt vilken eller vilka böcker vi läser just nu. Underbart lagom lite tankekrävande fråga just idag, känns det som.
Jag har nästan alltid 2 - 3 böcker av skilda slag på gång. Just nu läser jag en thriller av Olivier Truc som tilldrar sig i Kautekeino, Fyrtio dagar utan skugga.
En flera hundra år gammal trumma stjäls i skydd av mörkret och iskylan. Strax efter hittar man dessutom en mördad man och polisen kopplar ihop de båda händelserna.
Dessutom läser jag Linda Olssons nya roman, 
I skymningen sjunger koltrasten. Tre udda hyresgäster i samma trappuppgång i ett hus på Söder i Stockholm upptäcker av en händelse att de har en del gemensamt. Elias är en dyslektisk ung tecknare, Otto är änkeman som på något sätt levt bredvid sitt liv och Elisabeth som inte gärna går utanför dörrarna och än mindre öppnar om någon ringer på. Den tredje boken är Ladivine av fransyskan Marie NDiaye, som tilldelades Goncourtpriset 2009 för sin förra roman Tre starka kvinnor. Ladivine handlar om mor och dotter som har extremt dålig kontakt. Dottern skäms för sin mors enkla ursprung och hudfärg och besöker henne sällan och endast pliktskyldigast. Vad mormor inte vet är att hon har ett litet barnbarn med samma namn som hon själv.
Litteraturpodcasten Text + 1 005 presenterar poeten och journalisten Jonas Gren och hans nyligen utkomna diktsamling Lantmäteriet (10tal bok) med Olaus Magnus vackra kartklassiker Carta Marina från 1530 - talet på omslaget.
Mats Almegård är exemplarisk när det gäller att släppa fram sina författare. I Text + 1 005 är det Jonas Gren som pratar nästan oavbrutet. Han behöver inga puffar. Han föddes 1981 och har gått längdskidsgymnasium och sedan två år i skrivarskola på Biskops Arnö. Det var där större delen av Lantmäteriet kom till. Jonas Gren har struket stora delar av det ursprungliga materialet, läst högt och vaskat fram som en guldgrävare. Mycket händer ute i skogen när han går och lyssnar på ljuden. Han är gärna poet på scenen och tycker att ekologi och humor hör ihop. Under arbetet med Lantmäteriet blev han intresserad av kartografi och har studerat hur kartorna har ändrat sig från tid till annan. Han har läst på om skiftesreformen och lärt sig att verkligen läsa av en karta med hjälp av boken Kartlagt land. Det intressanta samtalet gör att jag blir väldigt sugen på att läsa boken. Och när jag ser det vackra omslaget frågar jag mig om jag inte rent av behöver äga den. Som ett första led i processen reserverar jag boken på biblioteket. Lyssna HÄR
när jag hade
bränt alla kartor
och gjort vinden
till kompass
stod
kronhjortarna
i ekbacken
som vägskyltar
Nästa månad intervjuas Lotta Lundberg om boken Timme noll.
Som på beställning visas Lost in Translation på TV4 Film. I min videobutik sades det att filmen varken går att hyra eller köpa. Eftersom den tilldrar sig i Tokyo kände jag mig väldigt intresserad.
Filmen spelades in 2003; regissör och manusförfattare: Sofia Coppola. Bill Maurray spelar Bob Harris, bedagad skådespelare i medelålderskris som åker till Tokyo för att komma ifrån sin fru en tid och spela in reklam för Suntory, japansk whisky. Scarlett Johansson spelar Charlotte, försummad ung hustru till en hip fotograf av det mera självupptagna slaget. Bob och Charlotte spenderar tid tillsammans, ensamma tillsammans, typ. Båda funderar över sina äktenskap och de dlar sömnlösheten. Mellan dem utvecklas en varm vänskap och förståelse. Jag kan tycka att det hade varit trevligt med mera inlevelse i japanskt liv och kultur när Bob och Charlotte ändå ger sig ut på upptäcktsfärd i Tokyo.
Tänk, att få sin debutroman nominerad till alla möjliga priser, bl. a. Orangepriset och hyllas av Dennis Lehane, James Ellroy, Georges Pelecanos och Val McDermid! Det är vad som hänt LA - författaren Attica Locke och hennes roman Svarta vatten. Den tilldrar sig i Houston, Texas, 1981. Jay Porter är jurist och har bjudit sin gravida hustru på en romantisk båtfärd med månsken och ljus från staden vid flodens stränder, men inget blir som han tänkt sig. Inte hade han i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att det skulle bli skottlossning och att de skulle fiska upp en medtagen kvinna ur flodens svarta, oljiga vatten. Inte hade han kunnat tänka sig att detta skulle bli början till en härva av händelser med trådar bakåt i tiden till hans politiska aktiviteter i den svarta medborgarrättsrörelsen.
Händelser i det förflutna gör också att Jay Porter dras med en rädsla för myndigheter, inte minst då poliser. Jays svärfar ställer krav på Jay. Han vet att Jay känner stadens vita borgmästare Cynthia Maddox och vill dra fördel av det. En politisk medspelare från förr vill att Jay ställer upp i demonstrationer för hamnarbetarna. Jay vill bara arbeta, vara make och familjefar, men han dras ovillkorligen med i en malström av händelser som alla hänger ihop med varandra. Jay Porter är ingen hjältemodig protagonist. Han är mänskligare än så. Över huvud taget finns det faktiskt ingen människa i hela boken som verkar vara speciellt sympatisk. Allt går på skruvar; folk har hållhakar på varandra och ingen verkar riktigt pålitlig. Mera än Jays hustru Bernie i sina mörkblå Schollsandaler. Intrigen är skickligt konstruerad och spänningen är det inget fel på. Jag ser fram emot nästa roman av Attica Locke. Enligt hemsidan är titeln Cutting Season.
Lyran ger oss i uppgift den här veckan att berätta om tre prisade böcker som vi läst eller vill läsa. Det kan röra sig om Augustpris - vinnare eller andra. Jag väljer en blandad kompott som har det gemensamt att jag tycker att de är fantastiska.
1. Tecknens rike av Cecilia Lindqvist. För den fick hon pris i skönlitterära klassen1989.
Det är en berättelse om kineserna och deras skrivtecken. Dessa tecken var till en början bilder ur forntida människors liv och miljö.
2. Utrensning av Sofi Oksanen, finsk - estnisk författare född 1977. Utrensning kom ut 2010 på svenska. Den fick Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset), Runebergpriset 2009 och Nordiska rådets litteraturpris 2010. Romanen behandlar estnisk 1900-talshistoria som den tedde sig för folket på landsbygden under tysk och rysk ockupation.
3. Korparna av Tomas Bannerhed fick Augustpriset 2011. Klas växer upp på
den småländska landsbygden på 70-talet. Fadern förväntar sig att han ska ta över lantbruket, men Klas stora intresse är fåglar. Klipp från mitt blogginlägg 2010 "Jag gillade alla gamla
jordbruksmaskiner, trasmattor, späntstickor, glasäpplen, hemost,
golfbyxor och flakmopeder. Och de sjungande telefontrådarna!"
Astrid Terese vikarierar för Flukten fra virkeligheten den här veckan.
För en gångs skull kom jag ihåg den här söndagsutmaningen medan det fortfarande är söndag så här är några meningar ur boken jag läser just nu:
"Mellan raffinaderierna och centrala Houston glider båten igenom ett nästan becksvart område där det inte finns mycket att se utom vatten och träd. Jay står bredvid sin fru på däcket, följer skuggor med blicken, urskiljer konturerna av mossjok som hänger ner från de gamla vattenekarna som växer i strandbrynet. Han dricker upp sin öl och slänger burken på däcket.
De ska just till att gå in igen när de hör det första skriket..."
Inlägg
