Spirits of the Past

銀色の髪のアギト Origin: Spirits of the Past.
En animerad film av Gonzo från 2008. Vi flyttas 300 år framåt i tiden och till en stad som tycks karvad ur klippformationer. Människorna i staden tycks inte besvärade utav stupen bredvid de smala vägarna. Pojken Agito och en kamrat dyker i källan som förser staden med vatten och lyckas förtreta zruiderna som kontrollerar vattnet. Agito väcker till liv en flicka, Toola, som legat försänkt i sömn de senaste 300 åren. Här finns en hel del som berör människa och miljö. Skogen har kommit på kant med människan. Vattnet som är livgivande kan också bli en destruktiv kraft. Toola besitter användbar kunskap och hon räddar Agito när han återigen råkar illa ut. Hon kan inte tänka sig att återvända till den folkgrupp hon kommer ifrån. Och hon kan inte tänka sig ett liv utan Agito. Toola kommer att bli ett exempel på att man kanske inte behöver frukta den andre. Jag tyckte inte att den här filmen var helt enkel att ta till sig. Och den saknade charmen som japansk animerad film brukar ha. Helt klart är den skickligt gjord. Fantasin är det inget fel på heller. Men jag saknar något.

Tjänarinnans berättelse

Erin är en ung irländsk flicka som kommit till England med sin mor och en liten svag broder, Jamie. Hon har råkat hamna hos familjen Brontë i Haworth. Hon trivs bra bland de tre systrarna, Anne, Emily och Charlotte. Hon förstår visserligen inte riktigt vad det är de gör men observerar att de skriver och går till posten med tjocka kuvert. Den gamle fadern är ständigt djupt bedrövad och bekymrad över sonen Branwells vidlyftiga leverne. När Branwell blir olyckligt kär i en gift kvinna tar spriten överhanden och han dör endast 31 år gammal. Erin känner sig alldeles särskilt dragen till Emily som alltid finns lite vid sidan om de andra, som också är lite rädda för henne. Hon åker ogärna ifrån prästgården och alldeles särskilt då inte till staden. Erin är ganska frimodig och rakt på sak. Emily kallar hon du, trots att hon är väl medveten om sin ställning. Emily spelar piano och hon skriver ofta om nätterna när det är lugn och ro i huset. Hon lyssnar på den äldre tjänstekvinnans berättelser från förr i tiden och till Erins berättelser ifrån Irland. Erin tecknar. Hon arbetar på ett porträtt av Emily. Hela boken blir ett porträtt av Emily. Tillsammans drömmer Erin och Emily om attt besöka Lanark där det pågår ett socialistiskt projekt som innebär att alla äger allt, sjukvården är fri och det finns tillgång till skolor och bibliotek. Ett sådant samhälle tycks Erin mera utopiskt än Emilys fantasivärld Gondal.Jag brukar gilla Margareta Lindholm, men jag blev lite betänksam när jag insåg bokens ämne. Nu är ju Margareta Lindholm den hon är så hon klarade det. Emilys porträtt, Kabusa böcker 2014, är en finstämd berättelse om två unga kvinnors vänskap. Tillståndet i samhället skymtar, båtflyktingar från Irland flyr från hungersnöd och kolera och anländer i överlastade båtar. Småbarn sätts att arbeta i gruvorna och arbetarna gör uppror. Jag läste gärna Emilys porträtt, men jag tror att jag tyckte ännu bättre om de romaner av Margareta Lindholm som jag läst tidigare, nämligen TAN,  JAG GÅR ÖVER DET FRUSNA GRÄSET och
SKOGEN

Bokbloggsjerka 17 - 20 oktober

Veckans bokbloggsjerka handlar om vilken bok man inte alls bör veta något om innan man läser den.
Jag blev lite ställd. De flesta böcker mår bäst av att bli lästa förutsättningslöst. De där gamla röda biblioteksbanden utan baksidestexter var inte så fel. Ibland är baksidorna direkt missvisande och vilseledande. Men jag förstår vad Annika på Annikas litteratur- och kulturblogg menar och jag kom på en gammal favorit, en klassiker, nämligen Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas d. ä. från 1844. Den har ett fantastiskt driv och överraskar ständigt. Och det är så härligt att rättvisa skipas och att huvudpersonen får sin hämnd för utståndna oförrätter under lång tid. Hur ofta händer det nuförtiden? Greven av Monte Cristo lämpar sig väl för högläsning och är kraftigt beroendeframkallande. Boken har filmats åtskilliga gånger, bearbetats för radio, inspirerat Jules Verne till romanen Mathias Sandorf och Björn Afzelius till en låt om huvudpersonen, Edmond Dantès nittonåriga dröm. Greven av Monte Cristo tillhör mina absolut finaste läsminnen alla kategorier alla tider.

Bröllopsresa

I Bröllopsresa från 1990, sv. övers. av Katja Waldén 1992 på Albert Bonniers förlag, av Patrick Modiano skildras det hur Jean, journalist och äventyrsresenär, ska åka till Rio de Janeiro. I hemlighet planerar han att stanna kvar i Paris och uppsöka platser han besökte och bodde på i sin ungdom. Jean är trött på sitt liv och sitt arbete. Han försöker också kartlägga den österrikiska judinnan Ingrid Rigauds öde. Hon och hennes man har en gång erbjudit Jean det beskydd som han just då var i starkt behov av. Jean minns Ingrids ljusblå ögon och sina egna funderingar om att Paul Regaud möjligen gift sig med Ingrid för att rädda henne undan tyskarna under krigstiden. Jean vandrar omkring i Paris och framkallar minnen ur olika lager. Han talar med okända människor, han äter på barer och försöker kommunicera med sin otrogna hustru, Annette,  som upptäckt att Jean är kvar i Paris. Det är mycket som är typiskt för Patrick Modiano i Bröllopsresa, som tiden och platsen, men ingen av de inblandade personerna gör något större intryck på mig. Samtliga tycks mig alltför vaga. Jag förväntar mig mer av t. ex. Dora Bruder.

Migrän

Migrän, en novell av författaren och litteraturkritikern Arne Dahl (Jan Arnald) från Novellix med numret 17.  Jag läser bara några få meningar och så känner jag hur det stramar i hårrötterna. Här skriver någon som vet hur det är att få ett migränanfall. Ganska snart utvecklas skilda verkligheter. Den namnlöse huvudpersonen, som är en man, erinrar sig det första migränanfallet som han fick som 16 - åring. På samma gång pågår något som man tycker sig förstå är ett väpnat rån där huvudpersonen deltar. Förloppet är våldsamt; det går snabbt och skildras i korta andfådda meningar. Migränen tydliggörs genom ord med vassa kanter; splitter, skärvor, sågtandsmönster, blixtar, stickande, explosioner, krevader, brisader och flashande färgsensationer. "Snötäckets vithet skjuter hål i hjärnan på mig", konstaterar huvudpersonen som tycks ha delat sig på två; en som lider och en som registrerar. Det är spännande, overkligt och ganska obehagligt. Men - slutet kände jag mig snuvad på. Ska bli intressant att höra vad andra tycker på författarbrunchen på Bokens dag på söndag i Hässleholm.

Tematrio - Titelfråga

I veckans  TEMATRIO ger Lyran oss uppgiften att tipsa om tre boktitlar som innehåller ett frågetecken.

Är du nån? En tillfällig självbiografi. Av Nuala O´Faolain som föddes i en fattig familj i Dublin med sju syskon. Modern var alkoholiserad och fadern var helt ansvarslös. Det som räddade Nuala var läsning och kärleken till böcker. Nästan framme heter fortsättningen.
                         

Lånad bild

Vill du läsa? av Elsa Beskow. Den första läseboken under  under första skolåret. 1935 kom den första upplagan som användes av skolbarn under tre decennier. Den är fin och innehåller många djupa sanningar som till exempel: Mor-mor är rar... Och fina dikter som Det glimmar i guld och i klaraste rött, Det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken... (Ur Höstvisa).

What good are the arts? av John Carey - en bok ur min tsundoku - hög; inte helt oläst, men nästan. Jag kan inte låta bli att citera ur recensionen i The Guardian: "It's as a bibliotherapist that Carey writes in the second half of this book, which, with unabashed subjectivity, puts the case for literature as an art form superior to any other - the only art capable of self-criticism, reasoning and moralising. Antagonism to pride, grandeur and bombast is a constant theme in literature, he suggests, and a necessary counterweight to the celebrity-worship of our age. The indistinctness of literature is important, too - the power of texts to be ambiguous allows space for "reader-creativity".

Arma Märta Söderberg!

Inte för att jag tror att Märta Söderberg (1871 - 1932) var helt lätt att leva tillsammans med, men ingen människa förtjänar den behandling hon utsattes för. Av sin man, Hjalmar Söderberg,  sedan tio år tillbaka, av sin halvbror och förmyndare Alban Keyser, av Hjalmar Söderbergs syster Frida, av Hjalmar Söderbergs hushållerska Elisabeth Andersson, av fru Lisen Bonnier och av många läkare och psykiatriker. Märta Abenius kom från en fin och förmögen familj som senare kom på obestånd. Märta hade en svår reumatism, hon hade svårt att handskas med pigorna i huset och hon var ingen husmor över huvud taget. Hennes sorg och förtvivlan när maken sade upp sig i äktenskapet kallades hysteri. Det var ju en vanlig beteckning på kvinnor som föll ur ramen vid den här tiden. Men att förklara henne sinnessjuk och därtill imbecill var en felbedömning från psykiatrin anser författarna Johan Cullberg och Björn Sahlin i sin bok Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof Natur & Kultur 2014. De har tagit del av journaler från olika sjukhus, inrättningar och asyler som Märta skickades runt till under tjugo års tid. Hon hade allt och alla emot sig men ingen som förde hennes talan - inte ens hennes egen advokat. Hjalmar Söderberg hade sedan länge älskarinnan Emilie Voss och deras gemensamma dotter Betty i Danmark. Emilie krävde underhåll och det fick hon. Hjalmar Söderberg klagade över de dyra räkningarna för hustruns sjukhusvistelser, men glömde bort att de egna krognotorna betingade högre belopp. Allt detta medan han satt hos älskarinnan och sedermera hustru nummer två i Danmark och skrev sin fina delvis självbiografiska roman Den allvarsamma leken. Den innehåller upplevelser ifrån ett tidigare kärleksförhållande med Maria von Platen under åren 1902 till 1906. Hon anses vara förebild till Lydia Stille i Den allvarsamma leken, Helga Gregorius i Doktor Glas och Gertrud i Gertrud. Hjalmar Söderberg träffade Maria von Platen medan Märta Söderberg gick gravid med yngste sonen Mikael. Makarna Söderberg hade tre barn; Dora född 1899, Tom född 1900 och Mikael född 1903. Märta Söderberg skildes långa tider ifrån barnen som hon ansågs inte kunna sköta trots att hon stred för att få träffa dem. I högsta grad upprörande läsning. Men så bra att Märta Söderberg äntligen lyfts fram! Hon får stå som exponent för alla kvinnor i hennes situation som var och förblir okända. Det finns en gedigen litteraturlista för den som vill fördjupa sig i Hjalmar Söderbergs författarskap, medicinska, psykiatriska och juridiska källor samt inte minst otryckt material.