Ny intervju i Text + 1

Text + 1 : 004
I denna del intervjuar Mats Almegård Therese Bohman. Samtalet handlar om hennes författarskap i allmänhet och Den andra kvinnan i synnerhet. TB berättar att hon mycket tidigt var klar över att hon ville skriva. Hon har kvar lådor och väskor med skrivblock och anteckningsböcker från mellanstadiet. Som barn satt hon mycket för sig själv och läste, ritade och skrev. Sedan gick hon estetisk linje på gymnasiet och tänkte bli konstnär, men skrivandet tog över. Den andra kvinnan var på gång redan medan hon skrev på Den drunknade. TB gillar författare som Dostojevskij, Hjalmar Söderberg, Ola Hansson, Christine Falkenland och Carina Rydberg. Och med Baudelaire känner hon ren släktskap. Varför finns det så få kvinnliga flanörer, undrar hon? Och varför är bitterheten en så nedvärderad känsla? Bitterheten är Falkenlands drivkraft, till exempel. Bitterhet och ilska är visserligen oattraktivt hos en kvinna. TB säger också att det finns få författare som skriver om den skötsamma, problemfria arbetarklassen utan alkoholproblem och tatueringar. Det är hennes egen uppväxtmiljö. Den namnlösa kvinnan i Den andra kvinnan föraktar medelklassen men vill gärna tillhöra den. Hon föraktar de andra studenternas tankar och känner sig utanför överallt. Mats Almegård inflikar att hon ändå känner sig hemma i litteraturen. Och så är det ju. 
När TB skall skriva en roman börjar hon med platserna och personerna. Allra roligast är det att modellera personerna. Eventuellt är en tredje roman på gång.
Therese Bohmans litterära favoritepok är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Och hon nämner en diktsamling Tolv hav av Stina Aronson som en absolut favorit.
HÄR kan du läsa vad jag tyckte om Den drunknade.
Om Den andra kvinnan tyckte jag  SÅ HÄR

Bokbloggsjerka 26 - 29 september

I Bokbloggsjerkan 26 - 29 september ställer ANNIKA följande fråga: Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)
När jag tittar i min bokhylla ser jag en massa titlar av Elizabeth George.
Länge läste jag mycket intresserat om kommissarie Thomas Lynley och hans medhjälpare Barbara Havers. Men vid någon tidpunkt kom jag att tycka att böckerna inte var så bra längre. Det behöver inte ha berott på Elizabeth George utan mer på att jag bara tappade intresset. Annars hoppades jag länge att det skulle bli de två...
Vallmstasviten, eller Katrineholmssviten eller Kvinnorna och staden av Kerstin Ekman består av fyra delar. Den första delen Häxringarna kom 1974. Den sista delen En stad av ljus kom 1983. Springkällan och Änglahuset är titlarna på delarna 2 och 3. Alla delarna var helt fantastiskt bra!
Jag älskade serien om Takeo som uppfostrats av en krigsherre i ett fiktivt medeltida Japan, Tales of the Otori av Lian Hearn (Gillian Rubinstein). Den består av tre delar plus en en prequel och en sequel. Uppföljaren som berättar vidare på handlingen - Vid hägerns skarpa skri - tyckte jag hade tappat spänsten något. Jag tänker dock ge den ytterligare en chans vid senare tillfälle.

Vardagligt kvinnoliv

Det är alltid med förväntan man öppnar en ny bok av Anna - Karin Palm. I Jaktlycka. Noveller (Albert Bonniers förlag 2014) skildrar AKP i tio noveller kvinnor i olika skeden i livet. Den yngsta kvinnan är 17 år och tampas  med sin sexualitet eller kanske ännu mera de jämnåriga gossarnas pockande begär. Den äldsta kvinnan i den bokens sista novell, Komma hem, är desto mera hemmastadd. Det händer inga stora saker i novellerna, men det som händer är stort nog i vars och ens liv. Kvinnan som blir övergiven och flyttar hem till sin hemstad med dottern bara för att upptäcka att hon fått cancer möter man i novellen Katten & sorgen. Titelnovellen handlar och kvinnan som egentligen är stadsbo, men möter kärleken under en jakt i skogarna i Hälsingland. Så småningom upptäcker hon att hon blandat ihop begreppen. Edith Södergran intar en central plats i novellen Jungfrufrihet. Bl. a. sägs det så här: "... du sökte en själ, du fann en man; du är besviken." 
I Alltid öppet sitter en man och en kvinna på ett nattöppet fik och diskuterar hur de ska ha det i fortsättningen. Kvinnan, Signe, irriterar sig på det osäkra förhållandet dem emellan. Alldeles särskilt som hon upptäckt att de väntar barn. Mannen, Johannes, säger generöst att det är Signes beslut. Det är hennes kropp. Nej, inte min kropp, säger Signe. I min kropp.  Johannes och Signe har intressanta diskussioner och båda vill bli författare. Gertrude, f.d. operasångerska numera baglady, meddelar att om en kvinna vill bli konstnär ska hon skaffa barn så sent som möjligt. Alberte- trilogin är genomsyrad av sanning, tänker Signe. Precis så svårt är det. Johannes beskrivs som en man med ett stort, runt ansikte. Barnet skulle kunna heta Hugo, säger någon av dem. Jag tycker att här finns flera blinkningar till Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det finns mycken ensamhet i Jaktlycka. Män och kvinnor tänker och känner olika. Tillsammans i en bubbla fast ensamma. Här finns starka kvinnor och kvinnor som sätter stort värde på frihet. Anna - Karin Palm berättar insiktsfullt, med värme och känsla om sina karaktärer. Det finns mycket att diskutera i novellerna i Jaktlycka. Jag tyckte mycket om den.

Tematrio - Räkneord

LYRAN vill se räkneord i tematrion denna vecka. Hm, jag går längs hyllorna...
Och vad hittar jag där?

Tokyo år noll av David Peace handlar om Tokyo några heta veckor 1946. Staden är stadd i förfall på alla sätt. Vi följer den sömnpillerknaprande inspektör Minamis jakt på en man som mördar och våldtar unga flickor. Någon sorts ordning tycker Minami att det får vara även i ett samhälle som detta. Läs mer HÄR

sal 2 är Julie Bonnies debutroman. Här skildras f.d. nakendansösen Béatrices tunga arbete på en förlossningsavdelning där personalen möter massor av kvinnor och deras behov av hjälp på olika sätt. Men ingen har egentligen tid med dem. Julie Bonnie har själv arbetat inom vården så hon vet vad hon talar om. Om den tyckte jag SÅ HÄR

4.50 från Paddington av Agatha Christie kom ut 1957. Den har filmats åtskilliga gånger. En kvinna ser från ett tåg hur ett mord begås på ett annat. Hon berättar för polisen, som inte tror henne. Då vänder hon sig till Miss Marple, som tar det hela på allvar och naturligtvis löser fallet.

Top Ten Tuesday

Händelsevis erinrade jag mig Top Ten Tuesday medan det fortfarande är tisdag.
Veckans uppgift är lätt så här kommer min lista.

Top Ten Books On My Fall To-Be-Read list

  1. Revolutionsskrivarna av Nawal al Saadawi
  2. Standard av Nina Bouraoui
  3. Vilda svanar av Jung Chang
  4. Se Nu Då  av Jamaica Kincaid 
  5. Brända skuggor av Kamila Shamsie
  6. Tokyo blues  av Pia Hintze
  7. Liv till varje pris av Kristina Sanberg
  8. Husmoderns död av Sara Danius
  9. Samlade noveller & prosaskisser av Virginia Woolf
10. Promenader i Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson

Höstdagjämning

Bilden lånad från den Virtuella floran

Höstdagjämning

Nu blommar heden violett av ljung,

rött skifta nyponen bland snårens taggar,

och över åkern vitnande och tung

för svalnad blåst den mogna säden vaggar.

Jag känner höstens närhet. Snart den skall

med praktfull färgglöd skog och park förgylla,

till dess att vid de sista lövens fall

allt svartnar och blir ett med regndränkt mylla.

Det är, som om ett vemodsmängt förbi

mig redan nådde ur den luft jag andas,

och ändock hör jag  ock en melodi,

som sjunger ljust och ljuvt, med vinden blandas

Natan Söderberg (1869 - 1937)

Ur  Svensk dikt året om

Värsting i litteraturen

Ida Bäckmann föddes 1867 i Åmål som dotter till en målarmästare. Hon utbildade sig till lärarinna och arbetade som sådan i Säffle och Åhus. Senare sadlade hon om och blev reporter och världsresenär vilket kom att uppmärksammas av såväl litteraturkritikern Klara Johanson som Elin Wägner. Men det var som stalker till Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf som Ida Bäckmann blev känd. Redan som ung hade hon fäst sig vid Gustaf Fröding och under hans hospitalstid var hon en trägen besökare som till och med erbjöd äktenskap för att höja hans anseende. Frödings syster Cecilia och Ida B blev också vänner för en tid, men det gick över i sin motsats. Efter Frödings bortgång 1911 blev Selma Lagerlöf föremål för Ida Beckmanns envetna uppvaktning. För en tid fungerar det och Selma Lagerlöf uppmuntrar Ida Beckmann att skriva en bok om Gustaf Fröding. 1913 kommer den ut och blir totalt nersablad. Cecilia Fröding blir  upprörd. Ida Bäckmann får inget stöd av Selma Lagerlöf heller. Resorna i Afrika, Sydamerika och Ryssland dokumenterar hon också. Två självbiografiska böcker om Röpecka skrev hon tidigt. Ida Bäckmann var rödhårig och beskrivs som ful och kort. Jag tror att hon var en väldigt besvärlig människa, men hon var också djupt tragisk. Hon var den umbärliga - även i sitt eget liv. Hon levde genom andra trots att hon egentligen var en pionjär med sina tidiga resor.  Hon var inte viktigast för någon. Inte vet man riktigt heller vad som var sant och inte. Ida Bäckmann friserade sin verklighet efter eget gottfinnande. Hon klippte och klistrade. Ida Bäckmanns liv kan man läsa om i Sigrid Combüchens biografi Den umbärliga.
Ida Bäckmann flyttar till en liten gård, Himmer, där hon och hennes kamrat missionären Stina Sahlin bedriver hönseri. Stina träffar emellertid prosten Pettersson, ett ungdomssvärmeri, och det utbryter en dramatisk dragkamp mellan Ida Bäckmann och prosten om Stina Sahlin! Det vill sig inte bättre än att prosten Pettersson avlider och Ida B och änkan Stina kan flytta in i den bekväma prästgården för att avnjuta den senares nådaår. Ida B dog 1950
Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann nyanserar bilden av en litteraturens värsting. Sigrid Combüchen gör det inkännande och humoristiskt. Man läser Den umbärliga som man läser en roman. Några bilder hade inte varit fel. Inte heller en litteraturförteckning och ett register.