tisdag 5 augusti 2014

Americanah

Äntligen har jag läst den första av tre i min afrikanska (för att inte säga nigerianska)  sommarläsning, den mest omfångsrika, Americanah, Bonnier pocket, av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen omspänner femton år; tilldrar sig på tre kontinenter och har ett omfattande persongalleri. Huvudpersoner är Ifemelu och Obinze, två nigerianska ungdomar som är vansinnigt förälskade. Inte trodde man att något skulle komma emellan dem! Men Ifemelu får ett stipendium och åker till Princeton och olika omständigheter gör att de tappar kontakten. Obinze ska åka efter, men han får inget visum. Attacken mot World Trade Center har kommit emellan. Han kommer till England, men blir "avlägsnad" - som ett ting, tycker han. Båda återvänder så småningom till ett Nigeria, som inte alls är sig likt. Mycket har hänt. En rik, materialistisk medelklass har vuxit fram. Allt är affärsuppgörelser; ofta lagom skumma. Ifemelu blev svart i den minut hon kom till USA. På samma sätt upphör hon att vara svart när hon kommer hem. Då är hon i stället Americanah. Klass, ras, makt och skillnader mellan könen är viktiga teman. Ifemelu har en egen framgångsrik blogg där hon framför sin samhällskritik i full frihet i USA. Den blogg hon skriver i Nigeria får en annorlunda framtoning. Romanen omfattas av en ramberättelse där Ifemelu sitter på en afrikansk hårsalong i Princeton för att få en äkta afrikansk flätning på sitt hår inför återresan till Nigeria. Det är kvinnorna och deras villkor som är mest framträdande i Americanah. Kanske hade Americanah vunnit på något mera koncentration. Vissa partier tappade spänningen och jag blev förströdd. Men -  hur som helst är det en storartad roman. Och översättningen som är gjord av Ragnar Strömberg är utmärkt. Americanah är utgiven på Bonnier Pocket. Läs!

måndag 4 augusti 2014

Debutantdebut i Text + 1

Den litterära podcasten  Text + 1: 003 
bjuder för första gången på en intervju med en debutant. Viktor Andersson, född 1989 i Linköping, debuterade tidigare i år med en romanen Hon. En relationsroman på Modernista förlag. Det var inte förrän i sena tonåren som läsandet och skrivandet tog fart,  berättar Viktor Andersson. Då var det poptexter som satte honom på spåret. Han ville bli popstjärna vid den tiden. Viktor Andersson skriver på sin dator, men gör hela tiden anteckningar för hand. De fina anteckningsböcker han skaffat för ändamålet vill han inte förstöra med sitt klotter. Brev för eftersändning av post är bra att anteckna på, påstår han. Hon tog ungefär två år att skriva. Viktor Andersson nämner Hjalmar Söderberg, Vilhelm Moberg och Willy Kyrklund är svenska författare han inspirerats av. Ett par citat av Hjalmar Gullberg finns med i Hon. Viktor Andersson tycker om det svenska språket; även dialekter som hos Torgny Lindgren och PO Enquist. Hon handlar om en brusten relation. Den manlige kontrahenten heter Viktor - nej, det rör sig inte om autofiktion - och den kvinnliga får man aldrig veta namnet på. Viktor har helt enkelt glömt bort det. Allt annat kommer han ihåg och hoppas på att hågkomsterna ska leda fram till flickvännens namn. För att minnas måste man glömma, sa Slas. Viktor säger att han gillar sina romankaraktärer. Visserligen är Viktor inte riktigt pålitlig som berättare och han sviker flickvännens förtroende genom att läsa hennes dagbok visserligen för att förstå henne bättre, men i alla fall ett sviket förtroende.
Viktor Andersson säger att han är en känslig person, som har svårt att läsa kritiska recensioner. De yngre kritikerna är mest kritiska medan de lite äldre tycker att Hon är en bra början. Den varsamme intervjuaren Mats Almegård noterar att Viktor Andersson är prydligt klädd. Viktor Andersson gillar kostym och slips och ägnar mycken tid åt sitt klädval. Att ha det snyggt och städat i skrivarlyan är också viktigt.
Som +1 väljer Viktor Andersson efter moget övervägande stumfilmen Sunrise. A Song of two Humans av regissören F. W. Murnau från 1927.

Bra val av Modernista. Bra val av Mats Almegård. Varför inte ge en ung författare med potential en puff i rätt riktning? Om lite drygt en månad kommer nästa program i serien. 
 

söndag 3 augusti 2014

Blåbärstider

Du är blåbäret 
som önskar sig sur jord
och tid, fjärran alla
pedantiska trädgårdsmanualer
tar du år på dig för att gro.
Bortom alla snörräta planteringsrader
vandrar du dina poetiska skogspromenader
som du vill i midsommarnatten
med en morkullefjäder i hatten

Eva - Stina Byggmästar, Knoppar blommor blad och grenar
W&;W 2005


lördag 2 augusti 2014

Sommaren utan regn

"Konstigt väder skapar konstiga beteenden" sägs det i Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell, Etta förlag i översättning av Malin Bylund Westfelt. Jag tror nog att det som händer i romanen hade hänt även om inte juli 1976 hade varit så rekordvarmt. Familjen Riordan i London, bestående av mamma Gretta, pappa Robert, Michael Francis, Monica och Aoife. Dessutom finns sonhustrun och Monicas andre man, Joe, och hans två döttrar som inte gillar Monica. Aoife har rymt till New York och lever ur hand i mun tillsammans med kackerlackor och möss i ett minimalt rum där badkaret och köksbordet är en och samma möbel och sängen fälls ut ur ett skåp. Men hon har pojkvännen Gabe som hon tror att hon kanske tycker om. Alla har de hemligheter för varandra och saker som de inte vill tala om. Allt ställs på sin spets när fadern sin vana trogen ska gå ut och köpa kvällstidningen men sedan inte kommer tillbaka. Modern kallar hem sina barn. Döttrarna är inte on speaking terms och sonen fruktar att hans äktenskap är på upphällningen. Gretta får ett samtal från Irland. Någon tror sig ha sett Robert. Och det vore inte så konstigt eftersom både Gretta och Robert kommer därifrån. Hela familjen åker dit. Flera familjehemligheter kommer i dagen. Syskonrelationerna skildras utmärkt. De intar sina ursprungliga positioner i förhållande till varandra. Och till modern. Monica och Gretta har alltid stått i ett väldigt nära förhållande, och när Gretta avslöjar sina (och Roberts) länge och väl dolda hemligheter är det Monica som tar särskilt illa vid sig. Gretta är en oförutsägbar naturkraft; överviktig och tablettberoende, men oemotståndlig i all sin absurditet. Även om mycket ordnar upp sig på slutet har jag flera frågor att fundera vidare på. Sommar utan regn är lättläst utan att vara lättviktig; psykologin bär upp mycket och dessutom finns det en spänning som gör Sommaren utan regn till en bladvändare.

torsdag 31 juli 2014

Nyfiken på

Morgondagens sommarvärd är scenografen och kostymören Gunilla Palmstierna - Weiss, född i Schweiz 1928. Hennes nyutkomna memoarer har titeln Minnets spelplats, Albert Bonniers förlag 2014. Gunilla Palmstierna - Weiss är alltså 84 år och vilket intressant liv hon har levt! Och så många intressanta människor hon mött! Den tyskfödde författaren, illustratören och regissören Peter Weiss fick fly Tyskland under kriget och hamnade så småningom i Sverige. Gunilla Palmstierna - Weiss och Peter Weiss blev man och hustru och arbetskamrater. De fick dotterna Nadja 1972. Jag förväntar mig mycket av morgondagens Sommar i P1.

onsdag 30 juli 2014

I skuggan av blåregnet

Ett uråldrigt blåregn (det som syns på bilden har ännu inte vuxit ur barnskorna) har en central plats i Skuggspel av Pierre Magnan. Den kom ut 1984 på Bra böcker pocket och är översatt av Sonja Berg PleijelPlatsen är Sisteron i bergstrakterna i Provence. Det är den miljö Pierre Magnan vanligen väljer i sina mycket spännande kriminalromaner. Den ingår organiskt i själva spänningen. I Skuggspel är den romantiske kommissarie Laviolette på konvalecens efter en ljumskbråcksoperation i sin sommarstuga i närheten av Sisteron. Under en friluftsteaterföreställning en julikväll begås ett mord. Laviolette blir mer eller mindre motvilligt indragen i utredningen. Ännu ett mord begås och så ett till. Laviolette blir alltmer fängslad av hela den märkliga historien som visar sig ha  sina rötter i händelser under andra världskriget. Någon har ruvat på hämnd under trettio år. Men vem är denne någon? Spåren leder än hit än dit och inte förrän alldeles i slutet av romanen får man svaret. Rasslandet i blåregnet och doften från blomklasarna är vad Rogeraine Gobert noterar där hon ligger ensam i sitt rum i det stora ödsliga huset;  förlamad i benen och med alla sinnen på helspänn i väntan på mördaren med en blank engelsk armépistol som enda sällskap.

tisdag 29 juli 2014

Krigets kvinnor

Idag skriver Carina Burman en artikel i SvD krigets kvinnor. Hon cyklar vidare i Flandern och besöker krigskyrkogårdar och museer. Alla britter har ett förhållande till första världskriget, det första moderna kriget. I Ypres har man byggt enslags triumfbåge, Meninporten, till de fallan samväldessoldaternas minne. Varje kväll kl 20 hålls här en minnesstund och unga brittiska kadetter bildar hedersvakt. Kvinnorna befann sig i nära anslutning till fronten som sjuksköterskor och ambulansförare. Vera Brittain hette en poet, feminist och pacifist som just var ambulansförare. Hennen självbiografi, Testament of Youth,  kom ut 1933; ny upplaga 2014. Hon har också skrivit Storm över England, 1941. Kvinnorna förekom ju också i skönlitteraturen. Siegfried Sassoons faster, till exempel, älskade sin trädgård och sitt fosterland. Anthony Quinn lyckas i Half of the Human Race från 2011 behandla kriget, cricket och suffragetterna. Pat Barker skrev The regeneration trilogy och William Brodrick om desertörer i A whispered Name. Jacqueline Winespear´s Masie Dobbs låter den käcka Masies fästman ligga på fältsjukhus. Robert Ryan skriver Dead man´s land om doktor Watson som tjänstgör som fältläkare efter det att Sherlock Holmes blivit biodlare. Dr Watson konstaterar att ingenstans är det så lätt att dölja ett mord som vid fronten. Man ser inte skogen för bara trän. Förmodligen kommer vi att få se ett ökat intresse för Första världskriget. Nya rön görs hela tiden.