Matkulturen och samhället

"Ämnet för Nu äter vi! är just de moderna favoriträtternas förvandling från "märkliga nyheter" till "mat", säger Jenny Damberg i förordet till Nu äter vi! (Ica Bokförlag). Hon ägnar sig åt matnyheter från andra världskrigets slut och framåt. För somliga saker har det varit  trögt i starten. Redan 1944 serverades dumplings som kinesiska kroppkakor på Berns men det dröjde ända till 2010 - talet innan de slog igenom. Ibland verkar det rent slumpartat hur somliga rätter slår; ibland helt obegripligt. Smörgåstårtan kallas en svensk kontraintuitiv skapelse som hade alla rätt. Mer av allt, helst på en gång och i samma form. Kort sagt ett säkert kort i mer än 70 år. Vid frukosten är vi alla konservativa, säger Jenny Damberg. Det vi har på frukostbordet har varit detsamma i årtionden. Frukosten är ett individuellt projekt. Den äter man gärna på egen hand medan middagen är en social måltid. Vi är ett fikande folk. Kafékulturen; lattemammorna; godisätandet och chipsen - allt finns med. På 1980-talet gör den exklusiva sushin, den nya krogeliten och yuppien entré. Man definierar sig genom sitt val av mat. 2013 finns det 28 228 recept på Tasteline. Det mest lästa av dem alla är Taco - paj. "snabbt och gott efter jobbet", heter det. Jodå, receptet finns med i en av bokens många, svårlästa faktarutor (min enda invändning). Nu äter vi! är en rolig mathistoria lika gedigen som grundlig. Den omfattande källförteckningen redovisas per kapitel. Jenny Damberg är frilansjournalist och krogkritiker. Hennes favoriträtt är potatisgratäng.

Helgmaraton

Sankmark är Jhumpa Lahiris andra roman. Hon har också skrivit två novellsamlingar och fått en massa priser och utmärkelser och sedan 2010 sitter hon med i The President´s Committee on the Arts and Humanities. Jhumpa Lahiri föddes i London 1967 och växte upp i Rhode Island. Hon är av bengalisk härkomst. Fram till 2012 bodde hon i Brooklyn med man och två barn, men har nu flyttat till Rom.
2000 fick hon Pulitzerpriset för novellsamlingen Den indiske tolken.
Sankmark handlar om familjen Mitra som bor i ett skräpigt område, Tollygunge, i utkanten av Calcutta strax intill en stinkande sankmark full av vattenhyacinter med stora blad. I familjen finns två söner, Subhash och Udyan, födda med endast femton månaders mellanrum. De är till en början helt oskiljaktiga. De är begåvade och framgångsrika i sina studier och föräldrarna är mycket stolta. Men med tiden visar det sig att de är mycket olika varandra. Udyan är rebellen som inte drar sig för våld. Subdash är den stillsamme forskaren som åker till USA, trots att såväl brodern som föräldrarna tycker att han sviker. Udyan går med i den maoistiska naxalitrörelsen; han gifter sig med den unga Gauri, som inte godkänns av föräldrarna och som ofrivilligt blir indragen i mannens politiska aktivitet. Subhash kallas plötsligt  tillbaka av föräldrarna. Han stannar inte länge, men fattar ett beslut rörande Gauri och det barn hon väntar som kommer att förändra hans liv ganska radikalt. Han axlar ett tungt ansvar - alldeles osjälviskt är det dock inte.
Här finns många olika teman. Indiska akademiker i exil är något som ofta återkommer hos Jhumpa Lahiri. Spänningen mellan  muslimer och hinduer; oroligheterna i Indien på 1960 - talet. Generationsmotsättningar; gamla traditioner möter modernt; stora Calcutta möter Tollygunge vid sankmarken,
familjeskildringarna; skuld, svek. Vad är en familj? Vad är ett hem?
Det var omöjligt att släppa Sankmark. Så välskrivet, så engagerande, så upprörande! Så bra blir det kanske bara om man arbetar i femton år med en roman.

Hur man borde leva

Visdomsord för vardagsbruk av Sándor Márai kom ut 1943 efter en tid av krig och personliga sorger. Redan då var Sándor Márai en stor författare i Ungern. Och hans böcker har ständigt kommit ut i nya upplagor. Men det är först nu som Visdomsord för vardagsbruk kommit på svenska i översättning av Susanna Fahlström på Sivart förlag. Sándor Marai skriver visdomsord i miniessäer om olika ämnen. Den kortaste är en enrading och handlar om kläder: Kläder ska man inte alls bry sig om. Sándor Márai hyllar stoicismen och tillägnar boken Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. Dessa tre återkommer han ständigt till. Liksom Montaigne "... för  han var glad och bekymrade sig inte om sina böckers framtida öde." Sándor Márai är sträng när han skriver om skillnaden mellan klokhet och visdom; han ordinerar två rårivna äpplen på fastande mage varje morgon; han menar att karaktären ska ta kommandot över kroppen som kan ses som en opålitlig slav. Andningen är viktig och vad det gäller kvinnor finner de kärleken som fåglar hittar korn eller fisk. De tar sällan fel och det är sällan grodynglet slipper ur måsens näbb. I så fall är det bara att kraxande spana vidare!Under rubriken Om att läsa skriver han att man ska läsa lidelsefullt; ibland med mera lidelse än författaren har använt när hen skrivit boken. Man ska vara uppmärksam och söka efter förtjänsterna. Slutklämmen: Läs elegant och storsint. Läs som om varje bok du läser var den sista du läste i din dödscell. Läs på liv och död, för läsandet är människans största gåva. Tänk, det är bara människan som kan läsa.
Det är tydligt att man ska ställa höga krav på sig. Sándor Márai var 43 år när boken kom ut. Man får lätt uppfattningen att det är en mycket äldre människa som skrivit den. Men Sándor Márai hade upplevt och genomlidit mycket under sitt förhållandevis korta liv.

Nästa radioföljetong

På måndag 26 maj börjar en ny radioföljetong. Tove Jansson läser sin egen Bildhuggarens dotter. Den kom ut 1968 och skildrar delar av Tove Janssons uppväxt och barndom i en familj som var både borgerlig och bohemisk i hemmet på Skatudden och somrarna i skärgården. Tove Jansson älskade havet och skärgården. Det märker man när man läser 
SOMMARBOKEN och följer farmor och sondotter och deras liv på sommarön. Tove Jansson och Tuulikki Pietäla bodde på Klovharun i Pellinge skärgård under många år.  Tove Jansson drömde om Kummelskär i hela sitt liv, men av det blev intet.

Människan är en berättelse

Att läsa Merete Mazzarella är som att dricka friskt källvatten. Det är något med själva språket och den lätthet hon använder det med. Det förefaller som om det inte kostar henne någon ansträngning alls att skriva. Och det är så lätt att läsa och så otroligt givande. Jag tror att jag kan säga det om varenda bok hon skrivit eftersom jag alltid hållit ett öga på hennes produktion. Hennes senaste bok har titeln 
Att berätta sig själv. Inspiration för den som vill skriva om sitt liv Forum 2013. Merete Mazzarella börjar med att tipsa om andra som skrivit om att skriva livsberättelser. Hon tar upp Bodil Malmsten, Stephen King, Siri Hustvedt och  Olof Lagercrantz m. fl. Hon tar exempel ur sitt eget liv. Allt handlar om att leva, läsa och skriva. Läsandet är viktigt för skrivandet. Hur gör man? Vad är det man kommer ihåg? Mycket handlar så klart om minnet. Merete Mazzarella har hållit åtskilliga skrivarkurser och har stor erfarenhet av alla svårigheter som tornar upp sig för den som vill skriva. Den som fördrar att berätta muntligen har också nytta av Att skriva sig själv, förstås. Merete Mazzarellas beläsenhet är omfattande och hon refererar till och citerar en mängd andra författare över hela världen. På så vis kan vem som helst ha stor glädje av att läsa Att berätta sig själv även om om man inte har tänkt att skriva en rad eller funderar på att bli författare. En inspirationsbok som fungerar som en riktig inspirationsbok för alla, alltså.

Sanning och konsekvens

Jag piggnar alltid till när jag ser Carina Burmans namn i tidningen. Idag skriver hon en  understreckare om en ny bok av Edith Södergran. Vad hade hade hänt Edith Södergran (1892 - 1923 )och alla andra för tidigt bortgångna författare om de inte dött så unga? Bilden av dem präglas mycket av just detta faktum. Agneta Rahikainen, finländsk litteraturforskare har skrivit en ny biografi om ES, Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis). Första delen är författarbiografi; andra delen ägnas uppkomsten av myten. Rahikainen går igenom de biografier som skrivits om ES fram till 1950. Hagar Olsson och Elmer Diktonius började omedelbart efter Södergrans död att tävla om vem som varit bästa vännen. Rahikainen kritiserar särskilt Gunnar Tideströms biografi som kom ut 1949. Han driver tesen att man kan tolka ES:s dikter biografiskt och att alla hennes problem var psykiska. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga södergranforskare och det läggs väldigt stor vikt vid henne utseende och kropp. Rahikainen tecknar bilden av en mera robust kvinna som var okonventionell, intresserad av kvinnosaken och politik. Hon talade ett flertal språk och hennes Raivola var inte alls så avskuret från omvärlden som tidigare gjorts gällande. Rahikainen håller för troligt att ES inte alls varit särskilt trevlig utan mera originell och lite galen. Det är inget dåligt eftermäle i mina ögon. I min egen hylla hittade jag Ernst Brunners doktorsavhandling med den vackra titeln Till fots genom solsystemen. Edith Södergrans expressionism från 1985 (med massor av referenser till Gunnar Tideström).

Tematrio - Norge

Svenska deltagare berättar om norska böcker/författare och norska deltagare  berättar om svenska favoriter. 
HÄR kan du läsa om Lyrans norsk/svenska eller svensk/norska uppdrag.

Olav Hauge, äppelodlaren vid Hardangerfjorden, bodde på en liten gård i hela sitt liv utom några år som han tillbringade på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni. Under 70 år skrev han 84 dagböcker och det är de som är hans verkliga biografi, säger Carl - Göran Ekerwald som skrivit en biografi med titeln Det stora självporträttet 2011. Olav Hauge blev storläsare redan som tonåring. Han skrev dikter och var kännare av bl. a. kinesisk lyrik. Hans brevväxling omfattade hela världen. Robert Bly har översatt hans dikter till engelska. Olav H. Hauge (1908 - 1994) var en mycket särpräglad och intressant människa för vilken ensamheten var en lyx och de små tingen i vardagen värda en dikt. 
 

Tomas Espedal är född i Bergen 1961. Han har skrivit många böcker, men det är först hans tionde, Mot konsten, som 2013 översattes till svenska. Mot konsten innehåller på litet utrymme en hel släkts historia samt Espedals egen väg till skrivandet. Det enda han alltid varit säker på är att han vill skriva. På kort tid har både hustrun och modern dött och nu ska författaren vara en god mor åt sin dotter. Han försöker vara författare medan hon är i skolan. Mot konsten är självbiografisk, lyrisk och essäistisk. Den ger mersmak.
 
Merethe Lindström
fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012 för Dagar i tystnadens historia. Och det är verkligen tyst mellan Simon och Eva. Det kommer en tidpunkt efter vilken det förefaller omöjligt att tala. In i all denna tystnad kommer städhjälpen Marija från Litauen. Hon är desto mera talför och blir snabbt deras vän. Merethe Lindström säger att hon skriver för att förtydliga. Hon är intresserad av relationer och det är det hon skriver om. Hon utforskar människors allra hemligaste gömslen.