Tack, koltrasten!

Härom dagen vacklade jag ut i ottan (05.15) för att hämta in tidningarna.
På trappan möttes jag av rena och klara toner från TV - masten på huset intill. Koltrasten. Jag blev stående i den tunna pyjamasen i kylan. På väg in slog mig en tanke. Någonstans har jag en bok som heter Koltrastens sång. Och det hade jag. Första delen av John Cowper Powys apokalyptiska roman Wolf Solent (1929). Den har jag försökt läsa flera gånger, men aldrig kommit så långt. Men - nu var tillfället det rätta. John Cowper Powys rör sig i samma landskap som Thomas Hardy, en annan favorit, nämligen Dorset.
Koltrastens sång är djupt fascinerande. Civilisationskritik, religionskritik - till och med själen har blivit materia. Wolf Solent vill helst leva i sin tanke - och fantasivärld. Efter att ha blivit avskedad som lärare i London har han nu fått ett besynnerligt arbete hos en egendomlig familj i ett mystiskt hus i West Country  där han tidigare tillbringat sin barndom. Wolf Solent förstår med en viss oro att hans företrädare har avgått med döden. Uppdraget gäller att skriva Dorsets historia i rabelaisk anda; Den gudomliga komedin i Dorset. När nu Wolf Solent återvänder till sin lantliga uppväxtmiljö vill han besöka faderns grav. Inte för att han hade haft mycket gemensamt med honom, men ändå. Modern betydde däremot allt. Man får många referenser till konst; naturbeskrivningarna är underbara, humorn är kärnfull liksom bildspråket.
Jag läser vidare i Koltrastens sång; väldigt nöjd med att äntligen ha kommit igång.  Andra delen av Wolf Solent heter Att uthärda eller fly. 
Wolf Solent kom på svenska första gången 1973 på Coeckelberghs förlag i översättning av Sven Erik Täckmark

Virginia Woolfs sista

1941 tog Virginia Woolf sitt liv. Innan hon steg ut i Ouse arbetade hon med slutversionen av det som skulle bli hennes sista bok, Between the Acts. Den gavs ut postumt. Between the Acts summerar VW:s syn på konsten mer än någon av hennes tidigare böcker. 
Between the Acts tilldrar sig en dag under 1939 vid ett årligt festspel på ett lantgods i England som gått i släkten Oliver i generationer. .  Between the Acts har ingen egentlig handling, men läsaren får ta del av de olika karaktärernas tankar . 
Den här utgåvan av Between the Acts ingår i serien Oxford World´s Classics. Det är en gedigen serie. Den börjar med ett förord, tätt följt av en omfattande introduktion. Sedan kommer Select Bibliography och A Chronology of Virginia Woolf. Efter Between the Acts kommer Explanatory Notes. Frank Kermode har gjort introduktionen och de förklarande noterna.
Det fina omslaget är en detalj av en större målning, A Berkshire Stream, av Dorothea Sharp
Man blir faktiskt glad av något så proffsigt - och snyggt - som den här boken!

Vi läser 2014:2

Nytt nummer av Vi läser.  Sigge Eklund pryder omslaget. Han fyller 40 i slutet av april på samma gång som hans senaste roman In i labyrinten kommer ut. Det är en spännings - och relationsroman.
"När vi formulerar oss skapar vi översikt och ser mönster, det spelar egentligen ingen roll om det är sant eller inte. Hela grejen är att orden ger människan sammanhang. Det låter banalt, men så är det."
Bra sagt av en man som varje kväll tar ett hett bad med en bok och ett anteckningsblock till hands. Jag tror att jag ska ge honom en chans.
Sara Lövenstam, Grejen med verb verkar oemotståndlig. Hon måste vara ett fynd för SFI där hon arbetar.
Victor Johansson, journalist i LA, presenterar Olivia Laing och hennes bok The Trip to Echo Springs: Why writers drink. Olivia Laing är själv dotter till en alkoholist och det är därför hon inte klarar av att ha med några kvinnliga författare i boken. Det kommer för nära.
Stoner kom ut 1965 och fick fina recensioner redan då. Nu har boken stora framgångar en andra gång. I Europa. I maj kommer den på svenska. 
Therese Eriksson, kulturskribent och litteraturkritiker, presenterar författaren John Williams, som deltog i andra världskriget och som aldrig blev kvitt sina skuldkänslor. Han var son till en bonde och skickades till Missouri för att studera jordbruk, men den engelska litteraturen kom emellan. Den blev hans stora kärlek. Ingen av hans fyra fruar kunde mäta sig med den. Läslistan växer.
Kulturskribenten Lina Kalmteg gör en fyllig intervju med Donna Tartt, " en lika skygg som välformulerad person". Donna Tartt tycker att det är viktigare att hon berör några få djupt än många ytligt. Internet är bra för research, men hon avskyr Facebook. Fortfarande kan det hända att hon får idéer till Den hemliga historien. Om Steglitsan tyckte jag  SÅ HÄR

Tematrio - Inledningar

LYRAN
har en kul utmaning denna veckan. Tre klassiska öppningsmeningar.

"Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.
Hur föga kända en sådan mans känslor eller avsikter må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, är de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning att han anses som en rättmätig egendom åt en eller annan av deras döttrar."
Så börjar Stolthet och fördom av Jane Austen.

"En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och de tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut åt båda sidorna likt körriktningsvisare som pekade åt två håll samtidigt. Tjocka, putande läppar framträdde under den buskiga svarta mustaschen och övergick i små veck i mungiporna, fulla av ogillande och smulor av potatischips. I skuggan av mössans gröna skärm tittade Ignatius J. Reillys högdragna blå och gula ögon ner på de andra som stod och väntade under klockan vid D. H. Holmes varuhus, och studerade folksamlingen, på spaning efter tecken på dålig klädsmak."
Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole inleds på detta oefterhärmlig sätt.

"Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself.
For Lucy had her work cut out for her. The doors would be taken off their hinges; Rumpelmayer´s men were coming. And then, Thought Clarissa Dalloway, what a morning - fresh as if issued to children on a beach."
Detta är början på Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

Konnichiwa Nippon! - Hej Japan!

Ett praktverk att njuta av som introduktion inför en resa till Japan. Eller också kan man sitta och minnas och  sucka och önska sig tillbaka om man redan varit där. Vill man ha fördjupning på olika områden får man söka vidare. 
En aldrig så liten litteraturlista hade inte varit fel.
Författarna Sara Alinder (foto) och Magnus Jonsson (text) säger i sitt förord att intresset för Japan växer och att de vill öka förståelsen för det fantastiska landet. Allt är förföriskt vackert; templen, trädgårdarna, lönnarna, körsbärsträden, baden, teceremonierna, stadsvyerna från Tokyo, kulturskatternas Kyoto, bergen och naturligtvis kalligrafin.
De har haft en japansk kvinna som ressällskap och tack vare henne och hennes familj kommit det japanska vardagslivet nära.
Sara Alinder och Magnus Jonsson gav ut Japan. Från Tokyo och Kyoto till geishor, trädgårdar och paradisstränder på HORISONT FÖRLAG 2011 
På samma förlag kom boken om Söderhavet som de gav u 2004.

Bokbloggsjerka 21 - 24 mars

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?
Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.
Det frågar oss Annika på veckans BOKBLOGGSJERKA
Jag kan inte minnas att jag blivit tvingad att gå på teater någon gång. Men jag minns några pjäser som jag skulle kunna rekommendera.
The Mousetrap av Agatha Christie såg jag för många, många år sedan i London. Naturligtvis gjorde miljön sitt till upplevelsen. Denna fantastiska pjäs har gått kontinuerligt i London i 60 år. 
Idlaflickorna Kristina Lugns pjäs med systrarna Stina och Ylva Ekblad i rollerna som de två kvinnorna som vänder och vrider på sina minnen. Galghumoristiskt och sorgset; på pricken formulerat och poetiskt - som vanligt när det gäller Kristina Lugn. 
I LUSTHUSET, 1954, av Jane Auer Bowles, författare och dramatiker med ett ganska tragiskt liv, skildrar några kvinnors ganska destruktiva förhållanden; främlingsskap och förljugenhet. Den gick på Dramaten 2011 och just då var jag väldigt intresserad av Jane och hennes man författaren Paul Bowles, så det var spännande att se pjäsen.

Klovharun

Bilden är lånad från pellinge.net

Hösten 1964 påbörjades byggnationen av Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs koja på ön Klovharun i Pellinge skärgård. De får hjälp av mångsysslaren Brunström och Sjöblom som är mera motsträvig. Tuulikki är också mycket händig med trä; hennes far var timmerman. Tuulikki Pietilä har också god hand med all slags maskiner. I över tjugo är är sedan Harun deras sommarviste. Här lever och arbetar de, fiskar, planterar sin husrönn och vresrosor, umgås med katten Psipsina och måsen Pellura, som adopterat dem. Allt eftersom åren går  blir det besvärligare att fiska; det är inte så självklart att vid behov kunna klättra upp på taket. Havet börjar kännas mera hotfullt och skötseln av den gamla fina båten Victoria tynger. De inser att det är dags att lämna Harun.
Stugan donerades till Pelleinge hembygdsförening och används numera för uthyrning. I Anteckningar från en ö berättar Tove Jansson i ord och Tuulikki Pietilä i bild om sina år på ön. Tove Jansson drömde i hela sitt liv om ett ensamt liv på någon ö. Allra helst hade hon velat ha Kummelskär, men det lyckades hon aldrig med. Det förefaller ändå som om Harun var ett gott substitut.
Omslagsbilden är gjord av Signe Hammarsten Jansson, Tove Janssons mor, Ham. Anteckningar från en ö är alltigenom njutbar läsning. Tove Janssons formuleringskonst är absolut fantastisk.